.

En säregen kvinna ville få fart på sitt liv. Egentligen först efter smärre påtryckningar av sin syster o dennes oroliga make. Fast så invecklade kan vi inte vara här o släpper det.

Kvinnan arbetade administrativt vid en dator. Hon uppfattades som rätt märklig av sin omgivning. Men hon var rätt söt (Läs: normalt ansikte, men jävligt sjyssta bröst o helt ok stjärt), så kallad "värd att ligga med" o kom undan med det mesta. För det mesta. I andra fall vände hon sig till gud o bad om ursäkt. Det funkade i alla fall i den staden. 

Kvinnan beslöt sig för att skaffa sig en anatomisk korrekt docka i verklig storlek. Via en teaterförening i storstadens utkanter fick hon tag på vad hon sökte. En rätt söt, hundögd mörk leijetoj. Helt obegagnad, dessutom. O med ett antal olikfärgade sjalar på köpet.

Ibland bar kvinnan sjalarna, ibland bars de av den riktiga dockan. Det var bland annat det som var så härligt.

När det brister för kvinnans syster så rusar hon till teaterföreningen o hamnar desperat framför dockförrådet. I chockartad fasa inser hon att hennes syster valt bland oppositionsråd, popsångare, assistenter o poliser. Någonstans där går det upp för systern att det ändå måste innebära något gott att valet föll på en statist. Visst mår min syster dåligt (MR! MR! MR!) men hon håller ju ändå sin förvirring till en acceptabel nivå, tänker systern högt med en dödskalle i handen. Där o då beslutar systern sig för att stödja sin syster i det som ovillkorligen komma skall. (Beslutet får sig en liten törn när systern tittar innanför dockans kalsonger. Men även då klarar hon av att gå vidare efter att blunda o skaka på huvudet.)

I sympati för Filippa togs dockan väl om hand av omgivningen. Den fick anställning både här o där. Till slut var dockan insyltad i de flesta av stadens bolag o föreningar. Den satt på sin stol o glodde rakt fram o fick höra att man inte klarade sig utan den. Någon tog sig till o med för att kamma dockan. Sedan gav man faktiskt dockan cred för att den förklarat hur man ska anpassa sin körning när man ser en "varning för rasande jättestenbumling"-skylt vid vägkanten. (Scary?)

Kvinnans hemliga beundrare, jag minns inte om det var E-type, Magnus Uggla eller hela jävla The Ark, fick sitta o tråna i hemlighet efter henne. Men det fick stanna där eftersom man inte kan ta någon som är upptagen. Inte ens om det rör sig om en byfåne. Sådant är det skottpengar på o alla skulle ha gjort voodoo på kvinnans hemliga beundrare, så han fick äta sina grässtrån riktigt hårt istället o försöka undvika att spilla sitt blod på kragen. Den hemliga beundrarens ögon blev med tiden allt likare dockans hundiga diton.

Kort: Genom sin docka levde kvinnan. Men...

Desto bättre det gick för dockan, desto sämre mådde kvinnan, märkligt nog. Hon som förr varit en tyst mus började dricka öl istället för vitt vin o uppvisa sadistiska drag mot dockan. Dockan bara tog emot. Utan ett leende, utan en tår. Med värdighet.

Med värdighet? 

I filmen tynade dockan bort vartefter kvinnan öppnade upp sig inför verkligheten o lät den komma till henne. Det var sorgligt såklart, men ändå lyckligt. I bitterljuv ångest sänktes dockan in i glömskans trakter. Det antyddes att kvinnan inom kort skulle börja ligga med sin hemlige beundrare. Men det gjorde man ingen grej av, för det är ju bara en liten detalj i en resa vi andra inte har med att göra.

I eftertexterna framkom det ett smärre gräl mellan hjälpmedelscentralen, gravgrävaren o killarna som står med piska o kulspruta o ser till att rätt sak hamnar på rätt plats i återvinningscentralen. Min DVD knastrade till lite snabbt innan filmen frös sig, troligtvis på grund av en repa på skivan, o jag kan inte berätta om vad grälet handlade om eller vem som vann. Men jag tror inte att det var samma som förra gången.

Så här har jag fått det berättat av en bekant:

"I min hand håller jag ett faderskapsintyg. Hans Fahlén gick fel. Sedan gick han igen. Jag vet vem som är Per Bills riktiga pappa."

Min bekant påstår sig ha sett oredigerade delar av ett avsnitt av Spårlöst som ännu ej sänts. 

"Under många år har Per levt i tron att han är den äkta sonen till Margaretha "Small" o Buffalo Bill. Så är det inte."

Det förefaller som att Per Bill är antingen upphittad bakom ett hörn eller att han är "bortbytt". Margaretha o Buffalo är båda döda idag o deras syskon stänger dörren i ansiktet på Hans Fahlén vilken maskering han än närmar sig i.

"Per Bills jakt på sanningen har flera gånger varit närmare än han förstått. Men hans många irrfärder har av olika anledningar aldrig nått vägs ände."

Jag vet inte om min vän hittat på uttrycket "I stället har han hamnat vid vägens kant" själv eller om det är ett citat ur programmet. Verkligheten fortsätter att tangera dikt o poesi: 

"Det ironiska är att mången gång då han skådat i glaset har Per skådat sanningen. Han är nämligen en påg af familjen Spendrup. Av hänsyn till familjen i fråga kommer inga namn att nämnas utöver detta."

Fegt. Man borde stå sitt kast. Så här ser en av dem ut:

Sedan slutar det lite sliskigt. Men hellre det än tårar, menar min bekant. Det har han ju rätt i den lille spjuvern.

"Per Bills riktiga lillebror Lasse Kronér uppges vara lycklig så att han joddlar över att äntligen fått en storebror. Han är dock ärligt talat rätt uppgiven över att det är just Per. Men enligt Lasse så behöver man inte umgås bara för att man är bröder. Det räcker att skänka en tanke ibland."

Så fick jag det berättat av en bekant. Jag lånade honom femhundringen han kommit för. Genast köpte han den där rosa drinken han suktat så efter o verkade glömma bort mig. Fast bara nästan, för någon minut senare tittade han på mig o utbrast:

"Livet tar oväntade o härliga svängar. Lasse är erfaren o förkastar tanken på att när man dränkt en sorg står tusen åter. I stället menar han att när en sorg är dränkt står dig lyckan kvar eftersom sorgen är död."

Will the real ---- ---- please raise your hand?

Förlåt om det blev tjatigt. Men det är ju inte mitt fel!

Om man är svag, som jag är, är det ofta menlöst att bråka. Men det finns såklart undantag. Dessa undantag består av små människor som är ännu svagare än en själv. De är ofta tunna, bräckliga o ganska korta. Dessutom har de pipiga röster som inte pratar riktigt rent. Det kan vara svårt att förstå att det är mamma de skriker efter.

Fast jag vill inte slösa ett helt inlägg på lyckopillret Kleerup, så jag byter ämne.

När man ska brottas med barn är det smartast att hoppa på dem när de inte är beredda. Det sker med fördel bakifrån. Ofta är barn upptagna av någonting. Det kan vara TV:n eller en legogubbe eller en ursäkt för en teckning. Därför behöver man inte vara speciellt duktig på att smyga när man ska ta dem.

Barn är bräckliga o går ganska lätt sönder. Det får aldrig bli ett självändamål, för även om det är lätt att se det roliga i det är det ändå ganska lågt. Var alltså lagom varsam. När jag hoppar på en unge tar jag antingen tag i fötterna o håller den upp o ner ett tag. Tills huvudet är mörkt rosa. Därefter viker jag barnet framåt o för en hand under nacken innan jag slänger ner det på marken. Akta tårna - barn är längre än de verkar. Akta även om de kräks upp sin ofärdigt tuggade mellis. Det är sådär kul att tvätta bort clementin eller russin från strumporna.

Halvnelson o partär? Som om barn skulle veta vad det är. Du är vuxen o du bestämmer reglerna. Plus att du är jättestark jämfört med barnet. Du behöver inte sådana grepp för att glänsa. De gör dig snarare ganska löjlig. Partär är för övrigt ganska snuskigt, eller hur?

Ibland låtsas jag äta upp delar av barnet. Det ger dem panik. Speciellt om de inte sett mig förut o inte vet vem jag är. Om barnen är söta kan jag av sympati låtsas kräkas upp dem strax därefter. I annat fall låtsas jag som ingenting utan håller bara huvudet (barnets) hårt pressat mot marken. Här är bästa läget att dra barnets tröja eller jacka över dess huvud. Det håller dem ganska stilla eftersom armarna blir låsta av detta. Då kan man killa eller bryta som man vill.

Nu brukar jag försvinna. Fort. Barnet lämnas i ett stadie av ditt eller datt. Vilket ju inte längre är mitt problem.

Jag har snappat upp en konspirationsteori.

Sådana bilar börjar synas överallt. Helt vita, ingen logo, ingenting.

Vem kör sådana bilar? Vad sysslar de med? Vad vill de?

Huuu!

Vissa dagar finns inget att säga. Orden vill inte komma till mig.

Ändå vill jag förströ läsaren en smula. Det är du värd.

Godis, my man:



Jag råkar känna till att jag även har en o annan kvinnlig läsare. Det är er jag värnar mest om.

Lite ögonmums till er, flickor:



Lite skäms jag för det politiskt korrekta att visa upp en påklädd flicka o sedan kontra med många avklädda män. Det är velouren i mig som tvingar mig till detta. Men låt mig skämmas, jag är inte värd mycket mer.

Dags för ett ord från sponsorn.

Vilken gåva människan fått i inte. Tänk att ha möjligheten att säga: Jag har inte legat med Filippa Reinfeldt. Eller att tysk mjölk är inte läckrare än svensk. Eller att det inte går att säga att någon är smart för att denne är bra på TP.

Du kanske säger att det inte är som det ska. Det är inte regeringens fel. Det är det väl inte?

Jag är inte bitter. o det var inte jag som gjorde det. Tror du mig inte? Gör inte det!

Saker är inte vad de en gång var. Fast det var inte bättre förr!

Livet blir inte bättre än så här. I alla fall inte än vad man gör det!

Inte sant?

Folk som utbrustit: "Släkten är värst:":

Britta Borgs mindre teatrala busfrö till lillebror, Anders, fick sin första miniräknare vid elva års ålder. Resten är historia som ingen kommer minnas under proven på 2020-talet. Historia är, ärligt talat, i de flesta former ganska trist o krångligt. Vem minns till exempel idag vem som var skyldig till att den där bogporten lossnade? Eller vilka löften moderaterna gick på val till ens det förra valet? FRA? IPRED? Att göra svenskarna till världens mest kontrollerade folk efter nordkoreanerna? Det var inte Anders fel, inte Brittas heller, men det var inte poängen.

Kapellmästare Bo Kaspers mindre kända bror Karl Kasper är med i en kvintett, dock inte hans egen, utan någons som heter Mr Fun-key (and the Twittrande ones Quintet). Karl producerar även egen pasta som säljs genom Blåvitt. Smakar ganska OK al dente o med baconbitar i basilikasmaksatt tomatsås. Under en introduktionsfas fick man en skiva med broderns mest sålda sånger när man köpte ett pastapaket. På grund av en tvist där Bo ville att skivan skulle heta "Best of" o omvärlden föredrog "Mest sålda" så drogs skivan in o användes som grisfoder i Mexiko.

Torsten Flincks någotsånär stabila halvbror Buster Flinck. Han o systern Barbro bor ihop o arbetar båda på Gula Sidornas reklamavdelning. Buster klättrar i träd på sin fritid. Att bestiga en gran eller finna sig i toppen av tallen! Barbro finns för övrigt på pins o stickers från 80-talet, som någon symbol för en lokal nattkrog.

På grund av slarv eller obetänksamhet o ett tidigare äktenskap så heter Frederick Federleys storebror också Frederick Federley. Det ställer sällan till så stora problem som man kan föreställa sig. Trots att de inte anser sig ha någon närmare kontakt så har bröderna gemensam hotmailadress. De svarar sällan. När de gör det, är de usla på att förklara närmare vilken Frederick som svarat.

Integrationsarbetaren Chiman Sendis tvillingsyster Cindy är inte en bror. Ingen har sett henne, få har hört om henne. Tydligen är hon blonderad o arbetar som kemist i Södertälje. Chiman förnekar systerns existens o påstår att det är henne själv folk sett smyga runt i såväl Flen som Katrinehom på sistone. Chiman tittar för mycket på film.

Jörgen Danielssons bror Mikael är före detta fotbollsspelare på elitnivå. Mikael har myntat ordet "Klackspark" o uppvisat äkta syskonkärlek genom att ge ordet till Jörgen. Det händer att Jörgen lånar en boll av Mikael som han placerar på sitt skrivbord vissa dagar när han är bakfull eller har roligare saker för sig än att arbeta. Dessa dagar blir inte många beslut fattade. Det lär tydligen vara en stor fördel för folk som drabbas av Jörgens nycker o privata åtgärder. Journalisten Kägo blev nyligen nekad en intervju med bollen, inte av Jörgen men av någon Stockholmare som heter Hans Ekström. Det var oklart varför Hans nekade Kägo. Tydligen skulle historien itself ge förklaringen.