No, alltså, vi kunna börja, ja?
Det är ju hans problem. Inte mitt eller ditt. Men jag är glad att han försöker ta tag i sina problem innan de blir värre.
Jag hoppas att han inte kommer dragandes med underliggande oidipala konflikter till mig att reda ut. Men det är ju inte omöjligt eftersom det ofta är en av analysandens första stadier. Vi får se. När man väl börjar nysta i det isberg som syns på ytan så brukar ju mer komma efter.
Jag hör en röst som bryter på tyska. "Såååå, berätta no, mein vän. Vi börjar von början, va?"
Då stänger jag dörren om de tu. Jag har ingen rätt att snoka i det allra privataste.
Vi får se om Nalle tar en semester inom kort.
(O om han någonsin får reda på min vita lögn om B1. Jag skäms lite för den, men jag vill hålla Nalle lite lite utanför det mörka med världen. När han frågade mig om vart Bananer i pyjamas tagit vägen hade jag inte hjärta att berätta att B1 hamnat i fängelse efter den där narkotikaorgien/domen. Jag sa att B1 är på semester o har det bra o att han kommer vara borta ganska länge)
Frid o fröjd
Ibland efter ännu en hård dag i ett hårt liv kan man hitta Nalle Nelly så här. Ingen hookah, ingen booze, inget puder på hans vackra nos.
Som något taget ur Tao te ching.
Jag låter honom vara denna gång.
Överdrift att ligga under
Nelly har hållit avståndet hela tiden. Inga kramar, pussar eller tusen nålar. Han är helt övertygad om att jag drabbats av svininfluensan o att jag kommer att dö inom kort. Han har redan frågat lite fint om vissa av mina skivor o DVD-filmer o mina gröna jeans.
Men så fort jag kommer för nära:
Jag förstår vinken. Men jag tycker ändå att han överdriver.
Jag orkar ju åtminstone titta lite på film då o då. Dessutom har jag pulat i mig ett skivat o skalat grönt äpple under dagen. För säkerhets skull har jag även följt fettdoktorns råd o slevat i mig en burk bearnaise. Så jag kan inte vara sjuk i svininfluensan. Eller få livmoderhalscancer. O det liksom bara på köpet!
Det troligaste är ju att jag dör av undernäring o kärlkramp. O det smittar inte, vad jag vet.
Ikväll ska jag ta mig en sju åtta whiskey o krypa ner under bordet brevid honom. Det finns plats för en till, det gör det alltid!
En grupp stora o små mot det blå
När jag kom hem idag var huset fullt av okända.
Jag hälsade o undrade vilka de var. I en del av de storas knän satt små okända. Nalle som har föräldrafritt?
Det luktade i alla fall inte alkohol eller cigarettrök. Det är ju alltid något.
En av de större okända sade att de ville vara anonyma. Som om han var någon slags kändis ute på dåligheter.
"Förresten är vi bara en liten liten karategrupp som brukar träffas ibland o slår varandra sönder o samman!"
Nalle Nelly sa sedan att han bjudit in lite vänner för att titta på friidrott på TV:n. Jag ifrågasatte varför de var hemma hos oss, om inte någon av de andra hade TV. Dessutom frågade jag om inte smånallarna var i minsta laget.
"Nejnej, det är de inte", svarade den största av dem barskt. De små sa ingenting. De stirrade på mig med stora ögon o verkade faktiskt rätt rädda. Det var omöjligt att se om de var små små pojkar eller små flickor. Inte för att det spelar någon roll, egentligen, men ni vet. Någon sorts ansvar har man ju. Att veta vem som kidsen umgås med.
Men sedan brast de ut i skratt, alla smånallarna. Det lät som om Michael Jacksson o Jocke Berg skrattat åt någonting som Traci Chapman sagt.
Jag skakade på huvudet. Det slutade aldrig skaka o snurrade snart runt i rummet med hakan hoppandes upp o ner. Min skjorta blev dregglig o mitt humör annorlunda.
"Alla vi är Caster Semanya utom en som inte hör hemma här!", ropade de i kör.
"Könstesta Staffan Holm, han hoppar som en kärring!", fyllde någon i.
TV:n som de kommit för att titta på var i ett annat rum. Jag lade mig i soffan framför en reklam om folk som skulle försöka överleva tillsammans på en i övrigt rätt öde ö. Inte ens det kunde få huvudet att sluta skaka. Jag undrade precis innan jag kräktes vad de menade med att en inte hör hemma här.
Under vinrankan
"Vad gör du där?", undrade jag. Nelly gäspade åt mitt håll, men verkade ändå inte se mig.
"Sitt inte för länge bara, för de där rankorna slingrar sig värre än Migrationsverket när de svarar på varför de skickar tillbaka kristna till Irak. Snart skjuter det första skottet iväg mot dig med blixtens fart. Sedan kommer nästa, omedelbart därefter. Du kommer att fastna i rankorna o aldrig komma loss. Har du tur stryps du, eller blir uppäten av dem, men kanske blir det som en evig skärseld. Fast utan själva elden då, men ändå. Så passa dig."
Nalle Nelly svarade inte. Det var svårt för mig att se om han såg på mig eller inte eftersom solglasögonen dolde hans blick.
"Vill du vara ifred?", frågade jag.
"Varför tror du att jag satt mig här?", väste han fram då.
Jag hade något på tungan, men lät det vara. Istället blinkade jag mot honom av någon anledning som jag inte själv kan förklara.
När jag rundade husets hörn hörde jag honom prata. I ett sådant tonläge o med en sådan stämma att jag inte kan bedöma om det var ägnat för mina öron eller inte.
"Det är bättre med ensam emsamhet, än ensamhet när man är två."
Jag frös ordentligt resten av kvällen, trots augustikvällens klara himmel.
Sömnsvårigheter?
Den här funkar för en vän.
(Melodi: Broder Jakob)
Nalle Nelly, Nalle Nelly
Han är brun, han är brun
O så jättefi-in, o så jättefi-in
Brun o fin, brun o fin
Inte en vanlig kasse
Nu i förmiddags skulle jag som vanligt källsortera o göra världen till en lite lite bättre plats att leva på för mig, mina barn o barnbarn. Det höll på att gå åt skogen, vill jag lova.
Hur skulle jag ha tagit mig in i containern för att rädda honom? Nej, ibland är det tur att man har ögonen med sig!
Dessutom minns jag från min tid hos brandkåren att just papperscontainrar är vad som tuttas eld på oftast av samhällets vettvillingar. Om natten händer det vanligen! När barnen borde sova eller smyga sig in på minigolfbanan med en ficklampa o försöka ta nya rekord. Huva! Man kan ju bli beroende av Atarax för mindre.
När jag frågade Nalle om varför han skämtat som han gjort så såg han på mig. Rätt kallt faktiskt o utan en tillstymmelse till ett leende.
Sen brummade han som bara han kan:
"We're tra-a-ash you and me, yes and ev'rything we doo. We're tra-ash!"
Riden av maran
Då spelades det upp som en dröm i drömmen. I ett Van Goghskt rus hade jag fått en snilleblixt om hur jag skulle återvinna min frus hjärta. Den där fällen från reklamen o filmerna förr i tiden. Som i trans gick jag sen o...
Nej, jag vill inte skriva om det. Men jag misstänker att drömmen hade något med gårdagens Sommar med Ernst att göra. Jag drömmer ofta hemskt natten efter detta program.
Prison bound
"Jag är oskyldig" stod det på vykortet. "o hungrig! Hjälp mig!"
Dessutom en massa svammel om malmöpolisbehandling, bågfilar o hala tvålar.
Han fick mig nästan där. Rån. Jag hann bli orolig i någon minut. Jag bläddrade faktiskt upp Silbersky i rosa sidorna, ska erkännas. I normala fall kan jag inte stava mannens namn, men i chocktillstånd ökar människans förmågor. Men då insåg jag att det ju var bluff. Att jag var utsatt för ett sofistikerat skämt. Iscensättare: Givetvis ingen annan än Nalle själv.
Hur kunde jag fatta? Åh, Nalle är ju för snäll för att göra något ont. Han är ju inte alls den typen.
Tystnad
Ni vet hur man kan vakna mitt i natten o känna att något inte är som det ska. Ett ljud som inte finns. Hur det snarare är en förtätad tystnad som väckt upp en.
I natt vaknade jag o låg o skruvade mig i sängen några minuter. En svettdroppe i pannan störde mig så pass att jag nyktrade till för en sekund. Det var någonting med saknade andetag, ett saknat tryck mot min kropp.
Jag höll andan o lyssnade. Ingenting. Ingenting. Jag tog på mig mina tofflor o smög ned för trappan.
Där satt Nalle o tittade på TV. Med glasaktiga ögon o sinnena helt riktade mot det som hände på skärmen. När jag harklade mig ryckte han till i pur panik. För en sekund stirrade han på mig som om jag var en mördare som överraskat honom i ett hemskt bakhåll. Sedan flinade han generat.
Han hade gått upp för att titta på Dead Set. En serie som är för otäck för att jag tidigare låtit honom se den. Jag vill ju inte att han ska få mardrömmar.
Men i natt värmde jag en kopp choklad o satte mig tätt bredvid honom. Vi såg två avsnitt, de är ju så korta.
Men idag ska jag ta ett allvarligt snack med honom, det lilla busfröt!
Vad blir det för mat
Efter maten hittade jag citroner i varenda garderob. Nalle Nelly hade dessutom stuckit hål på alla mina ballonger för att lättare kunnat städa undan dem. Jag botade huvudvärken med kokt persilja.
Utan glitter, glamour o gastkramningar
Efter melodifestivalen igår förstod vi ingenting. Huvudet bara susade av takter, danssteg o färglada kläder. Men hur låtarna egentligen lät, det hade vi inte någon som helst koll på. Då kom Nelly på den lika enkla som briljanta idén att sjunga sångerna för oss till endast ett enkelt gitarrkomp. På så sätt var det ju melodin som kom i centrum.
Mellan varje sång drog Nelly även några skämt. "Hur känner man igen den riktiga Petra Mede...", ni vet. Den typen av rysk humor. Det var inte så jätteroligt, ärligt talat. Men ganska trevligt. Flera gånger, mellan klädbytena, så låtsades han börja spela Tingeling. Innan vi hunnit kasta hårda saker på honom så drog han snett på munnen o visade tydligt att även en krambjörn har någon sorts värdighet. Trots att han är en slampa.
Tyvärr slogs en sträng av på gitarren under retro-disconumret i slutet, så hur den sista låten egentligen låter, fick vi aldrig reda på. Eller ja, jo...fast eftersom den här hemma tävlade i en sorts Triad/Housemartins-kategori, så blev den ju på sitt eget sätt helt outstanding. Nästan som något från en julafton från förr i tiden. Men det var bara för tillfället, ett sånt där magiskt hallelujah-moment, ni vet... Efteråt glömde vi alla bort den melodin mycket snabbt.
Well well well.
Det är inte mycket att snacka om. En gitarr kan aldrig ersätta en fiol, men ändå. Rätt låt vann.
Nalle Nelly
Nobody puts Nalle in the corner!