.

En säregen kvinna ville få fart på sitt liv. Egentligen först efter smärre påtryckningar av sin syster o dennes oroliga make. Fast så invecklade kan vi inte vara här o släpper det.

Kvinnan arbetade administrativt vid en dator. Hon uppfattades som rätt märklig av sin omgivning. Men hon var rätt söt (Läs: normalt ansikte, men jävligt sjyssta bröst o helt ok stjärt), så kallad "värd att ligga med" o kom undan med det mesta. För det mesta. I andra fall vände hon sig till gud o bad om ursäkt. Det funkade i alla fall i den staden. 

Kvinnan beslöt sig för att skaffa sig en anatomisk korrekt docka i verklig storlek. Via en teaterförening i storstadens utkanter fick hon tag på vad hon sökte. En rätt söt, hundögd mörk leijetoj. Helt obegagnad, dessutom. O med ett antal olikfärgade sjalar på köpet.

Ibland bar kvinnan sjalarna, ibland bars de av den riktiga dockan. Det var bland annat det som var så härligt.

När det brister för kvinnans syster så rusar hon till teaterföreningen o hamnar desperat framför dockförrådet. I chockartad fasa inser hon att hennes syster valt bland oppositionsråd, popsångare, assistenter o poliser. Någonstans där går det upp för systern att det ändå måste innebära något gott att valet föll på en statist. Visst mår min syster dåligt (MR! MR! MR!) men hon håller ju ändå sin förvirring till en acceptabel nivå, tänker systern högt med en dödskalle i handen. Där o då beslutar systern sig för att stödja sin syster i det som ovillkorligen komma skall. (Beslutet får sig en liten törn när systern tittar innanför dockans kalsonger. Men även då klarar hon av att gå vidare efter att blunda o skaka på huvudet.)

I sympati för Filippa togs dockan väl om hand av omgivningen. Den fick anställning både här o där. Till slut var dockan insyltad i de flesta av stadens bolag o föreningar. Den satt på sin stol o glodde rakt fram o fick höra att man inte klarade sig utan den. Någon tog sig till o med för att kamma dockan. Sedan gav man faktiskt dockan cred för att den förklarat hur man ska anpassa sin körning när man ser en "varning för rasande jättestenbumling"-skylt vid vägkanten. (Scary?)

Kvinnans hemliga beundrare, jag minns inte om det var E-type, Magnus Uggla eller hela jävla The Ark, fick sitta o tråna i hemlighet efter henne. Men det fick stanna där eftersom man inte kan ta någon som är upptagen. Inte ens om det rör sig om en byfåne. Sådant är det skottpengar på o alla skulle ha gjort voodoo på kvinnans hemliga beundrare, så han fick äta sina grässtrån riktigt hårt istället o försöka undvika att spilla sitt blod på kragen. Den hemliga beundrarens ögon blev med tiden allt likare dockans hundiga diton.

Kort: Genom sin docka levde kvinnan. Men...

Desto bättre det gick för dockan, desto sämre mådde kvinnan, märkligt nog. Hon som förr varit en tyst mus började dricka öl istället för vitt vin o uppvisa sadistiska drag mot dockan. Dockan bara tog emot. Utan ett leende, utan en tår. Med värdighet.

Med värdighet? 

I filmen tynade dockan bort vartefter kvinnan öppnade upp sig inför verkligheten o lät den komma till henne. Det var sorgligt såklart, men ändå lyckligt. I bitterljuv ångest sänktes dockan in i glömskans trakter. Det antyddes att kvinnan inom kort skulle börja ligga med sin hemlige beundrare. Men det gjorde man ingen grej av, för det är ju bara en liten detalj i en resa vi andra inte har med att göra.

I eftertexterna framkom det ett smärre gräl mellan hjälpmedelscentralen, gravgrävaren o killarna som står med piska o kulspruta o ser till att rätt sak hamnar på rätt plats i återvinningscentralen. Min DVD knastrade till lite snabbt innan filmen frös sig, troligtvis på grund av en repa på skivan, o jag kan inte berätta om vad grälet handlade om eller vem som vann. Men jag tror inte att det var samma som förra gången.