.

Harry Potter.

Du vet?

Min fru är helt övertygad om att filmerna egentligen handlar om henne. Fast omskrivet för att det inte ska märkas. Men hon har märkt det i alla fall, berättar hon för mig. Det har inte fått henne på krigsstigen, utan mer gjort henne uppgiven. Eller lätt psykiskt obalanserad.

Hon har köpt varenda DVD. Givetvis de med en andra skiva full av extramaterial. Varje ledig stund sitter hon framför TV:n o detaljgranskar filmerna. Ibland fryser hon bilden o skriker högt om någonting. Tittar allvarligt o uppspelt på mig o kräver att jag åtminstone ska acceptera det bevis hon pekar på. Hon menar att jag måste förstå. Det är ju så uppenbart. Det är henne det handlar om.

När jag skakar på huvudet åt henne blir hon jättearg. Då säger jag att hon väl kan trolla bort mig om hon kan. Då brukar hon kasta saker på mig. Sedan blir hon ännu argare när jag undrar varför hon behövde sina händer för att kasta sakerna på mig. Kunde hon inte ha trollat boken i huvudet på mig? Eller sprutat laserelektricitet ur ögonen på mig så att jag förvandlades till en sten? Då säger hon att jag redan är en sten, annars hade hon gjort det. Så ser hon allvarligt på mig. Hon säger "du vet att det är så, eller hur?"

Hon har köpt en ny kvast såg jag imorse. Den står i hallen, inte i städskrubben. Bredvid hennes nya spetsiga hatt. Hatten som jag ifrågasatte. Harry har väl ingen sådan? Hon säger att filmerna är omskrivningar, att de inte speglar den exakta verkligheten. Det borde jag väl fatta.

Hon vill inte svara på vem jag är i filmen. Trots att jag frågar gång på gång. Jag borde väl vara den kinesiska tjejen, tycker jag. Men när jag frågar om det så grinar hon bara lömskt. Är det för att göra mig svartsjuk? Sen säger hon att jag borde förstå bättre. Så upprepar hon  "Jag kan inte säga vem du är i filmen. Det får jag inte."

Till sist fattade jag ju. Jag ylade att även om hon var sjuk i huvudet så får hon absolut inte tro att jag har dödat hennes föräldrar. Jag hämtade telefonen o slog numret till hennes föräldrar. När de svarade så gav jag luren till min fru o sa åt henne att prata med sin mor. Min fru tog luren o lyssnade i den någon minut utan ett ord. Hon andades tungt. Sedan lade hon på luren. Klick. Det var då jag såg ärret på hennes panna. Hon måste ha gjort det med en nagel när jag var upptagen av att slå nummer på telefonen. Hon kniper ihop sina ögon när hon ser på mig. "Din makt har blivit större!" 

Inatt när hon sover djupt av en dryck jag blandat ihop ska jag smyga ner i vardagsrummet o kolla upp hur de där filmerna slutar. För lite orolig är jag ju över det som händer.
 

När jag kom hem idag var huset fullt av okända.

Jag hälsade o undrade vilka de var. I en del av de storas knän satt små okända. Nalle som har föräldrafritt?

Det luktade i alla fall inte alkohol eller cigarettrök. Det är ju alltid något.

En av de större okända sade att de ville vara anonyma. Som om han var någon slags kändis ute på dåligheter.

"Förresten är vi bara en liten liten karategrupp som brukar träffas ibland o slår varandra sönder o samman!"



Nalle Nelly sa sedan att han bjudit in lite vänner för att titta på friidrott på TV:n. Jag ifrågasatte varför de var hemma hos oss, om inte någon av de andra hade TV. Dessutom frågade jag om inte smånallarna var i minsta laget.

"Nejnej, det är de inte", svarade den största av dem barskt. De små sa ingenting. De stirrade på mig med stora ögon o verkade faktiskt rätt rädda. Det var omöjligt att se om de var små små pojkar eller små flickor. Inte för att det spelar någon roll, egentligen, men ni vet. Någon sorts ansvar har man ju. Att veta vem som kidsen umgås med.

Men sedan brast de ut i skratt, alla smånallarna. Det lät som om Michael Jacksson o Jocke Berg skrattat åt någonting som Traci Chapman sagt.

Jag skakade på huvudet. Det slutade aldrig skaka o snurrade snart runt i rummet med hakan hoppandes upp o ner. Min skjorta blev dregglig o mitt humör annorlunda.

"Alla vi är Caster Semanya utom en som inte hör hemma här!", ropade de i kör.

"Könstesta Staffan Holm, han hoppar som en kärring!", fyllde någon i.

TV:n som de kommit för att titta på var i ett annat rum. Jag lade mig i soffan framför en reklam om folk som skulle försöka överleva tillsammans på en i övrigt rätt öde ö. Inte ens det kunde få huvudet att sluta skaka. Jag undrade precis innan jag kräktes vad de menade med att en inte hör hemma här.

.Den där presskonferensen som Madeleine o Jonas höll den dagen då de outade sin förlovning. Minns ni?

Enligt en bekant som såg den på TV:n så hade de kallat pressen till sig för att basunera ut sitt nya gemensamma "namn". Madeleine är ju prinsessa, men Jonas kan aldrig få titeln prins. Därför är ju någon form av uppgivenhet eller avundsjuka min inledningsteori angående deras nya namn:

För visst får man känslan av att de har sneglat en aning på artisten som hette Prince förut. Han som döpte sig till ett rätt svåravritat tecken. Jag minns när jag skulle beställa alla hans skivor en gång. Det var en olöslig gåta för mig hur jag skulle skriva in artistens namn i sökrutan. Det är från o med den dagen jag beslöt mig för att köpa alla skivor av Chumbawamba istället. Där hade jag i alla fall en sportslig.

Det uppstod viss förrvirring på presskonferensen. Det var ju uppenbart att de som tidigare kallades Jonas o Madeleine valt att gemensamt döpa om sig till grönt. Fast ändå inte, log hon som tidigare kallades Madeleine, för uttalet av färgens namn bör inte sammanblandas med det som ögat ser. Namn är ett begrepp. Detta namn kan ändras, till exempel genom att folk från olika länder benämner det på olika sätt. Men det ögat ser o registrerar kan aldrig ändras. O det är det som de heter från o med nu. Journalisterna fick lite info om näthinna o färgåtergivning, men det var tydligen sånt där vanligt svammel som egentligen inte tillförde något. Det man var intresserad av var varför de genomgått namnbytet, en eventuell symbolik eller hur man framöver i skrift skulle kunna särskilja den ena från den andra. O framför allt uttalet. Men det hanns inte med.

Konferensen avbröts rätt tvärt, redan efter någon minuter. Det var tydligen Johan T Lindwall som råkade fråga om de hette även mörkare eller ljusare nyanser av grönt. Om inte, hur vitt är det i så fall ok för kvällspressen att tänja på nyanserna av namnet. Det var tydligen en typografisk fråga som hans kollega akut frågat honom om på mobilen. Han som tidigare hette Jonas stelnade till. I över en minut stirrade han ut över journalisthögen o in i inte något. 

"Det har vi nog inte tänkt på. Grönt, alltså inte som i ordet, utan som det ser ut, alltså färgen, ja du fattar. Fast om ljusgrönt, eller smaragdgrönt, ja, du fattar."

Johan T Lindwall tänkte sig inte för:

"Nej?"

"Kallar du mig dum?" for hon som tidigare kallades för Madeleine upp o ylade. Hon gjorde en rätt majestätisk gest av rätt etikett. Två vakter kom o hämtade Johan, som inte setts sedan dess. Han kommer aldrig nämnas i denna blogg igen.
 

Adressen var givetvis hemlig. Genom sekretesslag hindrades vi att få ut den. Men genom att överklaga detta hamnade ärendet i förvaltningsdomstol. Där var det bara att kräva ut befintligt material i ärendet. I detta material ingick adressen.

Vi har hittat dem:

Paranoidas Riksförening
Munkbron 1
Box 2373
103 18 STOCKHOLM

08 - 723 25 00

Bara för att du är paranoid, så betyder det inte att vi inte är ute efter dig.

Svenska soldater i Afghanistan har vapen som inte fungerar. Jag gissar att en anonym talibankälla snart låter hälsa genom en raspig mobiltelefonfilmning på youtube att svenskarna borde sluta gnälla, trasiga vapen har väl ingen dött av!

Själv har jag ju alltid ifrågasatt nödvändigheten av de mäktiga ländernas prövsprängningar av kärnvapen. It wouldn´t be the end of the world om de inte fungerade.

Den här funkar för en vän.
(Melodi: Broder Jakob)

Nalle Nelly, Nalle Nelly

Han är brun, han är brun

O så jättefi-in, o så jättefi-in

Brun o fin, brun o fin

Äntligen!

Lars Kepler är avslöjad. Det är en författare som inte gett mig mersmak tidigare. O dennes fru. Hypnotisören får alltså hamna i "Böcker som jag inte har lust att läsa, men som det ändå känns som om jag har läst eftersom alla andra läst den eller i alla fall pratar om den hela tiden - kategorin."

Fast det är Aftonbladet som ligger bakom avslöjandet o det är inte bekräftat ännu. Det finns alltså en liten liten möjlighet att:

Äntligen!

Igår kunde hovets presschef Nina Eldh inte bekräfta någonting. Idag fick hon veta att Madeleine o Jonas planerat det sedan länge. Haha, de lurade Nina o satte varandras ringar på fingrarna redan för två veckor sedan. Sedan har de hållit sina vänsterhänder gömda när de träffat Nina. Kungen har vetat det från första dagen, eftersom Madeleine frågade honom om hon fick. Han ska alltså ha en eloge för att under två veckors tid inte ha råkat försäga sig till Nina eller någon av Johan T Lindwalls små spioner! Inte ens skarpa reportrar som Anna Lindmarker eller liknande verkar ha fått veta något. Nu håller vi alla tummarna för att det är ok för regeringen att Madeleine o Jonas förlovar sig. Det enda som kan gå fel är väl något i stil med att Beatrice Ask har blivit hemligt kär i Jonas efter att ha läst igenom hans personliga korrespondenser o därför sätter stopp för att själv kunna få honom.

I eftermiddag håller Madeleine o Jonas presskonferens. Vad finns att säga på en presskonferens? Vi är kära, vi förlovar oss o har för avsikt att gifta oss? Det verkar ju lite fjantigt eftersom de redan har gått ut med att de förlovat sig. Kanske berättar de i stället vem Lars Kepler är! Många har ju gissat att det är Madeleine o Jonas som har skrivit den omtalade Hypnotisören under det tagna namnet Lars Kepler. (De bor i Stockholm, är både man o kvinna o vistas ofta i närheten av Rikskrim, är i behov av en egen personlig karriär framöver osv...) Klockan 16.00 idag kommer svaret!  

Äntligen!

Kvällens missa inte på TV: Thorsten Flinck o Henrik Schyffert i Maskeraden på TV 4. Jag har gråtit lyckotårar för mindre!

Idag är en sån dag när jag behöver värdera mig själv.

Redan 1992 spelade Faith no more in hyllningslåten "Midlife Crisis" till Madonna. Känslan av säkerhet ligger i att bli sedd. Utan dig o mig är det bara hon. Men det verkar inte vara någon fara.

(Här tänkte jag skriva lite om att kvinnan slutligen sålt sin kropp till forskningen efter att i åratal sålt den till folk. Men tydligen var inte forskningen intresserad när det kom till kritan. Dessutom skriver jag den här gången bara om Madonna som ett skäl för att få ömka mig själv.) 

Imorgon spelar Madonna i Sverige. Hon kommer dra 50 000 personer. De betalar 1000 kronor var. Det blir alltså 50 miljoner kronor. Då kan man även lägga till att hon egentligen inte velat spela i Sverige eftersom landet o dess arenor är för små för henne. Det är alltså av barmhärtighet hon kommer hit o sjunger o dansar för oss. Tikkun Olam?

Må hon komma till himlen.

Hon dansar makalöst bra. Men jag dansar åtminstone hälften så bra.

Hon sjunger rätt ordinärt, faktiskt. Jag är övertygad om att jag sjunger minst hälften så bra.

Jag skulle alltså tjäna 25 miljoner imorgon om jag valt att bli artist. I verkligheten är det väl runt en tusenlapp som jag kommer få.

Det är bittert att komma till insikt att jag är en halv madonna som hamnat på fel jobb.

Tikkun Olam Edit:

Det gamla ordspråket "Du kan aldrig ta Gotland ur fåret, men fårskallen ur Gotland." är högaktuellt.

Marianne Samuelsson gick bet på att sälja ut den gotländska stranden. Primalt ylade hon inte om ursäkt utan istället att hon utsatts för falskspel av sina undersåtar. Sådant beteende går inte för sig o hon förpassas därför till riksdagshusets mörka korridorer. Undrar om hon får ett eget kontor? Kanske innåt gården.

Det är en vacker strand som omsluter Gotland. Det är inte svårt att förstå längtan att äga en alldeles egen rauk. Tänk att få döpa en rauk till precis vad man vill. Den makten är nästan obegripligt lockande, även för småfolk. Att få knacka näsan av Hoburgsgubben skulle äntligen innebära den tyska landssorg som landet förtjänar. Vi kommer aldrig glömma åttondelsfinalen 2006. Nedrans tyskar, ni borde få Marianne Samuelsson på köpet. Vi kanske smugglar ner henne med nästa hemvändande Lidl-transport. Haha för den stackare som står vid hamnen o ber om tomma genmanipulerade-banankartonger framöver. Döm om förvåningen när de inte får plats med sina böcker o schnappsglas för att det ligger en vildvuxen kvinna i vägen i kartongen.

Eh...förlåt urspårningen.

Kunde ju hon också ha sagt i tid. Förresten.

I alla fall. God uppfostran är ju som bekant inte att inte spilla sås på duken. Det är ju att inte påpeka när någon annan gör det. Maktens spelplaner är inte mina territorier. Fast ändå. Det finns uppenbarligen folk där som hör hemma där lika lite som jag gör. Rent filosofiskt så hör jag o du hemma där lika mycket som dem. Men så länge det finns folk med civilkurage o bandspelare - nej, jag menar inte Asks o Ponténs fillidutter - så är vi nog rätt trygga ändå.

Hur som helst är Marianne säkert rätt törstig efter all uppståndelse. Hon förtjänar trots allt en Coca Cola i värmen. Det gör vi väl alla. Jag sitter på ett tråkigt kontor o skriver detta. Men tanken på att det enda som hindrar att jag drack min Coca Cola på den gotländska stranden är att jag inte är ledig, den värmer.

Igår började jag läsa i en otäck liten bok som heter Vägen. Den är skriven av en McCarthy. Det är ju rysligt i sig, men författaren verkar inte ha något med Joseph att göra. Så du kan gärna få låna den av mig.

Det är en vision av världen efter undergången. Rätt verklighetstrogen o betydligt mindre effektsökande än vanlig litteratur om frågan. En fars resa genom världen för att få sitt barn att överleva. Långt bort finns hoppet, en eventuell ljusning som de måste tro på. På vägen dit upplever de fasansfull förödelse, faror o otäckheter. 

De flesta människor som de stöter på vill smaska i sig barnet eftersom världen inte producerat mat på många år. Man är rätt trött på att käka konserver som dessutom är mycket svåra att finna.

Jag vaknade i morse o insåg att det är sista dagen på min semester. Hela min natt har varit en undergånsvision.

Kampen för mat är en vidrig kamp.

Enda fördelen för mig är att mina inlägg är sponsrade från o med imorgon. Fördelen för dig, kära läsare, är att jag är av med mitt sommarjobb som syster Graafs spökskrivare o överlåter till henne igen att skriva om barn. Jag återgår till den stora världen igen.