.

För några år sedan blev jag blixtinkallad till toaletten av min äldste son. Han är sju idag, den här gången var han kanske fyra. Jag sprang för att komma till den vanliga undsättningen. Han mötte mig precis innanför dörren. Rakryggad, nästan i givakt. O med ett stort flin i ansiktet.

Han pekade ner i toaletten. Där låg en bajskorv o flöt i vattnet. En rätt stor sådan för att komma från en liten pojke.

"Det där, pappa, är du!"

Det var bara att buga sig ner för ungen. O passa på att förnedra sig ännu mer genom att torka honom ren i stjärten.

Nyligen påminde jag honom om att jag är en bajskorv. Han tyckte det var ganska roligt, men även rätt självklart.

Igår blev jag kallad till toaletten ännu en gång. Återigen pekade han ner i toaletten. På det där dödfödda sättet försökte jag låta bli att titta. Tjenare. Även den här bajskorven var stor o såg rätt majestätisk ut där den ensam flöt i vattnet.

Medan jag försökte att inte titta på bajskorven så tryckte min son på spolknappen. Borta. Med en virvel.

Min son tittade på mig ett tag. Sedan flinade han med hela ansiktet o klappade mig på magen.

"Bara så att du inte glömmer vem det är som bestämmer nu för tiden."

Under en kväll kämpade jag mot prostatacancer.



Jag hann med att sjunga rockballader för mina barn tills de somnade. I wanna know what love is o Du är det finaste jag vet. Sedan fick min fru nog o tjöt att hon föredrar prostacancer. 

Någon timme senare kröp hon till korset o knackade på badrumsdörren o undrade om jag hade lust att bjuda på lite tysk porr senare på kvällen. Men då var det för sent.

Det var den kampen.

En säregen kvinna ville få fart på sitt liv. Egentligen först efter smärre påtryckningar av sin syster o dennes oroliga make. Fast så invecklade kan vi inte vara här o släpper det.

Kvinnan arbetade administrativt vid en dator. Hon uppfattades som rätt märklig av sin omgivning. Men hon var rätt söt (Läs: normalt ansikte, men jävligt sjyssta bröst o helt ok stjärt), så kallad "värd att ligga med" o kom undan med det mesta. För det mesta. I andra fall vände hon sig till gud o bad om ursäkt. Det funkade i alla fall i den staden. 

Kvinnan beslöt sig för att skaffa sig en anatomisk korrekt docka i verklig storlek. Via en teaterförening i storstadens utkanter fick hon tag på vad hon sökte. En rätt söt, hundögd mörk leijetoj. Helt obegagnad, dessutom. O med ett antal olikfärgade sjalar på köpet.

Ibland bar kvinnan sjalarna, ibland bars de av den riktiga dockan. Det var bland annat det som var så härligt.

När det brister för kvinnans syster så rusar hon till teaterföreningen o hamnar desperat framför dockförrådet. I chockartad fasa inser hon att hennes syster valt bland oppositionsråd, popsångare, assistenter o poliser. Någonstans där går det upp för systern att det ändå måste innebära något gott att valet föll på en statist. Visst mår min syster dåligt (MR! MR! MR!) men hon håller ju ändå sin förvirring till en acceptabel nivå, tänker systern högt med en dödskalle i handen. Där o då beslutar systern sig för att stödja sin syster i det som ovillkorligen komma skall. (Beslutet får sig en liten törn när systern tittar innanför dockans kalsonger. Men även då klarar hon av att gå vidare efter att blunda o skaka på huvudet.)

I sympati för Filippa togs dockan väl om hand av omgivningen. Den fick anställning både här o där. Till slut var dockan insyltad i de flesta av stadens bolag o föreningar. Den satt på sin stol o glodde rakt fram o fick höra att man inte klarade sig utan den. Någon tog sig till o med för att kamma dockan. Sedan gav man faktiskt dockan cred för att den förklarat hur man ska anpassa sin körning när man ser en "varning för rasande jättestenbumling"-skylt vid vägkanten. (Scary?)

Kvinnans hemliga beundrare, jag minns inte om det var E-type, Magnus Uggla eller hela jävla The Ark, fick sitta o tråna i hemlighet efter henne. Men det fick stanna där eftersom man inte kan ta någon som är upptagen. Inte ens om det rör sig om en byfåne. Sådant är det skottpengar på o alla skulle ha gjort voodoo på kvinnans hemliga beundrare, så han fick äta sina grässtrån riktigt hårt istället o försöka undvika att spilla sitt blod på kragen. Den hemliga beundrarens ögon blev med tiden allt likare dockans hundiga diton.

Kort: Genom sin docka levde kvinnan. Men...

Desto bättre det gick för dockan, desto sämre mådde kvinnan, märkligt nog. Hon som förr varit en tyst mus började dricka öl istället för vitt vin o uppvisa sadistiska drag mot dockan. Dockan bara tog emot. Utan ett leende, utan en tår. Med värdighet.

Med värdighet? 

I filmen tynade dockan bort vartefter kvinnan öppnade upp sig inför verkligheten o lät den komma till henne. Det var sorgligt såklart, men ändå lyckligt. I bitterljuv ångest sänktes dockan in i glömskans trakter. Det antyddes att kvinnan inom kort skulle börja ligga med sin hemlige beundrare. Men det gjorde man ingen grej av, för det är ju bara en liten detalj i en resa vi andra inte har med att göra.

I eftertexterna framkom det ett smärre gräl mellan hjälpmedelscentralen, gravgrävaren o killarna som står med piska o kulspruta o ser till att rätt sak hamnar på rätt plats i återvinningscentralen. Min DVD knastrade till lite snabbt innan filmen frös sig, troligtvis på grund av en repa på skivan, o jag kan inte berätta om vad grälet handlade om eller vem som vann. Men jag tror inte att det var samma som förra gången.

Så här har jag fått det berättat av en bekant:

"I min hand håller jag ett faderskapsintyg. Hans Fahlén gick fel. Sedan gick han igen. Jag vet vem som är Per Bills riktiga pappa."

Min bekant påstår sig ha sett oredigerade delar av ett avsnitt av Spårlöst som ännu ej sänts. 

"Under många år har Per levt i tron att han är den äkta sonen till Margaretha "Small" o Buffalo Bill. Så är det inte."

Det förefaller som att Per Bill är antingen upphittad bakom ett hörn eller att han är "bortbytt". Margaretha o Buffalo är båda döda idag o deras syskon stänger dörren i ansiktet på Hans Fahlén vilken maskering han än närmar sig i.

"Per Bills jakt på sanningen har flera gånger varit närmare än han förstått. Men hans många irrfärder har av olika anledningar aldrig nått vägs ände."

Jag vet inte om min vän hittat på uttrycket "I stället har han hamnat vid vägens kant" själv eller om det är ett citat ur programmet. Verkligheten fortsätter att tangera dikt o poesi: 

"Det ironiska är att mången gång då han skådat i glaset har Per skådat sanningen. Han är nämligen en påg af familjen Spendrup. Av hänsyn till familjen i fråga kommer inga namn att nämnas utöver detta."

Fegt. Man borde stå sitt kast. Så här ser en av dem ut:

Sedan slutar det lite sliskigt. Men hellre det än tårar, menar min bekant. Det har han ju rätt i den lille spjuvern.

"Per Bills riktiga lillebror Lasse Kronér uppges vara lycklig så att han joddlar över att äntligen fått en storebror. Han är dock ärligt talat rätt uppgiven över att det är just Per. Men enligt Lasse så behöver man inte umgås bara för att man är bröder. Det räcker att skänka en tanke ibland."

Så fick jag det berättat av en bekant. Jag lånade honom femhundringen han kommit för. Genast köpte han den där rosa drinken han suktat så efter o verkade glömma bort mig. Fast bara nästan, för någon minut senare tittade han på mig o utbrast:

"Livet tar oväntade o härliga svängar. Lasse är erfaren o förkastar tanken på att när man dränkt en sorg står tusen åter. I stället menar han att när en sorg är dränkt står dig lyckan kvar eftersom sorgen är död."

Will the real ---- ---- please raise your hand?

Förlåt om det blev tjatigt. Men det är ju inte mitt fel!