En uppgörelse? Eller bara en modern man?

Guillous nya roman Mysigheten går raka vägen in på nedladdningslistans tredje plats. Endast popfenomenet Agnes o mjukvaran Ipredator ligger före.

Även om Guillou själv uppger att Mysigheten inte skall ses som en uppföljare till hans bästsäljare Ondskan så verkar fansen vara av en annan åsikt. För inte kan det väl bara vara den fria nedladdningen från Piratebay eller den hyfsat billiga från författarens egna hemsida som lockar? Nej. Många med mig hävdar bestämt att detta är en uppgörelse med det onda i Ondskan. En annan sorts far, en som tagit lärdom av de egna upplevelserna o gett sig tusan på att göra tvärtom.

Vi är många som vill veta hur det går.

På hårdkokt prosa får vi läsa om mjuka saker. En far ledsagar sin son, döpt till Vråk, genom barndomen. Egentligen händer inte mycket. Fadern tar föräldraledigt så snart Vråk slutat amma.  I en gripande scen runt de första dagarna som fadern stannat hemma så nafsar spädvråk efter faderns bröstvårta i jakt på mjölk. Fadern känner visst obehag, men utbrister sedan "Äh, va fan" o låter det ske. Sedan stannar fadern hemma med Vråk i nästan ett år innan det är dags för dagis. Fadern känner viss ångest över att lämna över ansvaret för sonen till underbetalda kvinnor, men kan leva med det.
Fast han kan inte låta bli att skriva en del undersökande reportage om förskoleverksamhet. Bland annat lyckas han sätta dit en liga av ryska pedofiler som infiltrerat nära på halva ansvariga myndigheten. Tack o lov innan de hinner ställa till med någon större skada.

Vissa scener från dagis o skola följer, där vi får följa Vråk på egen hand. Det rör sig om hopp i vattenpölar o hyfsade betyg i uppsatsskrivning. Vardagligt, men mäkta intimt.

En av bokens höjdpunkter är när fadern tar med sig Vråk på ett jaktpass o gossen får dricka kaffe utan mjölk för första gången, direkt ur faderns termos. Det är vackert, men på gränsen till smärtsamt, när episoden avslutas med att Vråk på egen hand lyckas flå o enligt handboken stycka upp vildsvinet som faderns just fällt.

Nästa drama uppstår i slutkapitlet. Utan att avslöja för mycket, om du råkar vara en av de få som ännu inte lyssnat på historien, så är det en så kallad pendang till bältesscenen i Ondskan. Fadern knyter sonens slips inför en viktig dag i de bådas liv. För en sekund möts deras blickar o trots att ingen av dem ler eller säger något, så vet de.

Jag vet inte om det beror på berättelsens styrka, på igenkännelsen för många av detaljerna o situationerna eller om det är på grund av författarinläsningen. Men där i slutkapitlet vill jag lova, att där ryser jag. Av välbehag.

Jag lyssnar på den en gång till.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits