.

Jag råkade ögna igenom ett gammalt inlägg jag skrev för länge länge sedan:

"Dede, invandrarbruden med hitsången "Det är mest synd om mig i hela världen" för arton år sedan, är en av de få människor jag redan idag kan säga att mina texter aldrig någonsin kommer att handla om. Hon är höjd över varje misstanke. Det finns inte fog för kritik. Basta.  

Den andra stillastående punkten i universum är Foucaults pendel. Brasklapp: Det lär finnas ett antal sådana i världen. Den utgör ett slags orörligt centrum kring vilket precis allt rör sig.

Det är inte en lätt uppgift att vara universums center. Kostnaden för de timmar som Foucaults pendel lagt ned på terapi är oändliga. Dess kusin Göran Persson klarar sitt liv med hjälp av lugnande tabletter och en stilnoct på natten. Han har å andra sidan kraft som en häst. Foucaults pendel kan inte röra sig överhuvudtaget. Psykofarmaka har visat sig totalt verkningslöst.

Det är lätt gjort att man glömmer bort att man har ett förhållande med Foucaults pendel. Dessutom är pendeln inte alltför aktiv i sängen. Dessutom är pendelns normaltillstånd arg eller ledsen. Ibland vill den att folk ska dö! Då önskar man att man kunde säga till pendeln; stilla nu. Fast det vore ju konstigt. Lika konstigt som om pendeln skulle kasta en sten i mitt öga. 

Att skriva om Dede vore inte bara onödigt. Det vore också dumt, både elakt och rasistiskt. Tycker hon och tycker jag och Alexandra Pascalidou. Dede flikar dock in att det vore ganska intressant. Vi är inte helt överens gällande detta. Det är Dede och jag sällan. Om sanningen ska fram.

Fast varför skulle den det? Det vore ju som att gå omkring med ett hål i huvudet. Tycker jag och tycker Dede."

Där ser man. Sen skäms man o inser att tiderna förändras. Vad händer imorgon? Ulf Lundell går ut i Expressen o avlöjar att han har en vuxen kvinna som flickvän? Kicki Danielsson blir vegetarian o äter morot på Aftonbladets löpsedel? Anna Book går ut med att hon är trött på att synas i media o tänker hålla sig borta tills hon verkligen verkligen har något att säga?

Visst är det trist när man kommer in på en toalett och känner på lukten att någon som mått jättedåligt i magen just har varit där.

Men visst är det ännu värre när man nykissad går ut från samma toalett och möter nästa toalettbesökare i dörren?

Man känner att man liksom vill förklara sig! Fast man gör inte det.

Jag har ju lovat att skriva om andra saker än sex eftersom det börjat gå för långt.

Istället skulle det handla om djur, har jag lovat.

Närmare bestämt om den orm jag haft som husdjur i hela mitt liv. En rätt normal sådan förutom att den är smått handikappad genom att bara ha ett öga. Låt mig berätta om ett äventyr...

Nu drog någon mig hårt i örat o jag får börja om.

Tydligen hade jag min vana trogen fel. Det skulle handla om det långtandade hundlika djur som simmat i mina systrars barndoms sjöar. Alla träd som det djuret fällt. Jag tänkte beskriva det näste som man finner längst inne i viken. Fast tydligen inte eftersom allt blev svart när någon slog mig hårt i bakhuvudet med någon slags mejsel.

Jag ligger på rygg o stirrar upp i taket. Vet inte om det är på riktigt eller om det beror på någon skallskada jag precis fått. Men det rör sig där uppe. Mitt tak är en himmel, åtminstone för mig. Däruppe häckar dina svalor som... som... Nu bajsade en av dem mig i ögat. Eller var det någon som kastade en hink vatten över mig?

Det skulle vara paddor i centrum. Den här gången. Så var det ju faktiskt. Sköldpaddorna jag hade som barn. De som levde i vatten o hade ett eget akvarium i vårt vardagsrum. Som högg agressivt mot mina fingrar när jag matade dem.

När jag matade dem med sjyssta lökar! Med snygga meloner! Med ryckande rykande baguetter! Med lenaste honung! Med bratwurst! Med möss! Levande mööööööööööössssssss...

F´låt. Så mycket. Men de åt nästan vad som helst. Men.

I alla fall så var det assvårt att göra sig av med paddorna när jag flyttat sa min pappa o det var därför han la dem i en kastrull med kokande vatten så att de dog o var jättelätta att spola ner i toaletten när man hade slitit av dem skalet o kastat det i soporna. 

Jag höll på att trilla dit. Hamna där mitt i ringen och inför främmande människor öppna sig: "Jag heter Andreas och är sexbloggare." "Hej, Andreas!"

Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver är givetvis att få mängder av kravlöst sex. Men det får inte bli uppenbart. Sådant uppskattas inte. Då vill till slut bara Ulrika Jonsson ha mig. Jag inser det nu. Det var i sista stund. Eller Dede. Men i alla fall.

Det skulle givetvis vara enklelt att bara gå in o ändra kategori för bloggen, från "väsentlig samhällsinfo" till "sex". Men det känns inte rätt.

Jag vill inte vara en slampa. Jag tar en välbehövlig paus, åtminstone några dagar.

Nästa gång jag skriver kommer det att vara svartare. Det kommer handla om när min pappa kokade mina sköldpaddor o vart Nelly har tagit vägen.

Carola lär ha sagt att det inte spelar någon roll överhuvudtaget vad man tar sig till. Det finns alltid någon som är värre. Det är ofta Agneta Sjödin eller Dede eller Liza Marklund. Eller de som tränger sig före i kön med illa formulerade argument som bara döljer en stor panik o rädsla samt strålande narcisistisk egoism.

Tydligen har nu kvällstidningarna beslutat sig att inte lägga ner förrän det inte längre kan undvikas att landets populäraste krog inför McVaccinering & Co. Jag kan leva med det, förvisso, jag älskar burgare och de får heta vad de vill. Men om Anja Pärsson, Sofie Fahrman eller Carola är naken på det miljöuttänkta omslaget så är jag mätt, tack för mig och hej.

Mina barn är inte mätta, de vill ha mer och sedan bada bollhav. De får gott stå i kö, för burgarna räcker åt alla.

Det finns en lustig bok, som sedermera blev en ganska känd film; Clockwork Orange. Inget att orda om detta, förutom vitsen med att den skrevs. Det finns jättemånga journalister som känner till den anledningen efter ganska lång betänketid eller efter viss behjälplighet av internet. Liza Marklund kanske vet. Har vi tur berättar hon för typ Carola eller någon främling.
 

Tonerna av Burzum finns här alltjämt. Det är inte troligt att mannen med bandspelaren stänger av än på ett tag, men kan inte någon smyga upp bakom honom och skruva ner volymen?

Annars ringer vi på polis och ligger med konstapeln. Precis som Pippi och mamma. För ett o annat ligg smittar väl inte? Men vi håller oss överst i alla fall, tills de farligt rinnande näsornas tid är förbi, genom vaccinering eller ren tur.

Vad gör vi med våren?



cras amet qui numquam amavit quique amavit cras amet

Jag har ju lagt upp en fin avatar. En bild som ska säga något om mig. Det kanske den gör. När jag håller min lilla pil över bilden så dyker det upp en liten ruta med en förklaringstext:

"Mitt profilbilde"

Precis så pratar min albanske maffiakollega.

När min alban sjunger Shirley Clamps schlagerfavorit brister han ut för kung och fosterland: "Mitt kärlek!" En normal alban har ju svårt för att skilja mellan "mitt" och "ditt", men min kollega är så pass försvenskad att han nöjer sig med att fela mellan "min" och "mitt". Jag kan inte se någon ära i detta. Han påstår att alla barn i världen är honoms. Dessutom säger han att han har haft ett natt med Alexandra Pascalidou. Hon var tydligen ett jävel i sängen. Det kan jag tro. Enda smolket var att hon är lite horig på armarna. Det låter som något man kan stå ut med tycker jag.

På parkeringsplatsen vid mitt står ett bil av guld. Den är av okänt ursprung, jag har tidigare aldrig sett något liknande. Förutom i otäcka tjuvgömmor under marken. Eller i stånden på marknaden i Marrakech. Såna ställen man lämnar fort efter att ha tagit vad man behövt. Framtill har min albanske kollega klistrat fast ett Toyota-märke. Det blir bättre så säger han. Det kan jag också tro.

Det finaste min albanske kollega har gjort för mig är att han har lärt mig skillnaden mellan första, andra och tredje klassens invandrare. Även om mitt fru påstår att det heter "generation" och inte "klass". Min albanske kollega tycker att mitt fru låter högtravande och elitsvensk. Jag är benäxhen att hålla med när hon inte hör. Imorgon blir dagens integrationsord "petitess". Jag har ett till albansk kollega som jag skriver om då om jag törs. Han har precis smällt en kvinna på barnet, så lite rädd är jag för just honom.

Hon var mycket omogen vill jag minnas. Jag tror att hon åt sand. Jag vill också minnas att vårat umgänge präglades av gummistövlar. Kanske bor hon ensam i en garderob idag.

Det tog slut mellan mig och Jonna när vi blev osams en gång. Vi satt bredvid varandra i en buss och pussade dräggel på varandras ansikten. Jag hade ätit vitlök och slickade allt vad jag orkade. Jonna bara fnittrade. Ibland ropade hon på fröken att hon inte fick vara ifred. Livet var underbart även om jag inte minns det som speciellt oskyldigt och vackert. Det var en mycket ful kärlek eftersom både hon och jag hade någon annan. Ändå satt vi helt öppet och hånglade inför alla vi kände i hela världen. Och jag satt och längtade efter att få lägga min hand på hennes gummistövlar.

Till slut så ropade en unge bakom oss att Jonna och jag var kära. Då blev jag arg och generad. Jag skrek att det var Jonna som börjat. Hon skrek att det var det visst inte. Jag röt ett "jo" som vore jag desperat EMU-anhängare under slutdebatten. Sedan slog jag henne på den nyss kyssta munnen. Den förr så smekande handen blev ett vapen i avskedets krig. Sedan dess var vi aldrig mera kompisar. Det var precis som att vara vuxen. Lite av min barndom gick förlorad där och då. 

Kanske har jag mött Jonna på gatan någon gång utan att känna igen henne. Kanske inte. Någon gång kanske det händer. Det är en rädsla jag får leva med varje minut av resten av mitt liv. Jag menade inte ont, men jag gjorde ont. Troligtvis är Jonna något år yngre än jag ännu denna dag. Det spelar ingen roll i mitt fall, ålder är bara en siffra. Det som spelar roll är att Jonna tänker slå mig, det sade hon innan jag sprang till fröken. Den Jonna som kommer att slå mig är på sin höjd fyra eller fem år. I min vuxna bild av världen rör man inte den som är yngre. Jag kommer inte att slå tillbaka utan bara låta det hända. Ta mitt straff.

Ålder är bara en siffra, förvisso. Barn är barn. Ont är ont. Det finns vissa sjukdomar som kan få människor att göra ont mot sin vilja. Samma sjukdomar ger andra människor men för livet. Inom mig finns det en vilsenhet som inte riktigt vill finna sin väg till bättre vetande. Jag borde veta bättre, men jag ser rött. Sorg och ilska väger tungt. Ibland förvränger de min klarsyn. Då blir jag rädd för mig själv. Men det hjälper inte mig eller någon annan.

Förresten var det Jonna, den slampan, som började. Så det enda som grämer mig med det hela är att barndomsminnen ska vara vackra.

Rönnbären hänger klarröda, feta o massvis. Det är en hård o kall vinter vi har framför oss. En stolt o bister Kung Bore med frost i mustaschen. Det lovar gott, för brask är bättre än slask. Åtminstone för oss som klär oss i overall, förklarar Paolo Roberto, mångsysslaren som numer även skriver vädersiare på kortet.

Slask blöter ner, smutsar ner o förstör jeansen baktill, precis över kängan. De töjs ut av vätan o slits sönder i fållen. Uppskattas lika lite som kräkningar i Robinson. Man kan hålla sig inomhus slaskiga dagar, korrekt. Men endast i någon mån, livets vagga befinner sig ju sällan i just din lägenhet. Det är därför det finns allvädersstövlar med höga skaft!

Vargavintern är att vänta, slån på käfta. Faster kan göra gelé av rönnbären, funkar lysande till diverse pippi, svin o lamm. Allt som går att krydda med timjan, med andra ord. Vafan colo! Paolo slår ett slag för att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder. O för att utnyttja tiden man väntar med att äta varmt o gott, sött o välkryddat. Sommaren kommer bli solig, hälsar han. Då kommer skjortorna fram, siar han. O kjolarna. Det har han sett hos Elin Kling, modebloggarnas lilla sura rönnbär.

Våren? Tid för kärlek o för att tina upp. Skitsamma hur vädret är, bara bäckarna porlar o fåglarna kvittrar. Sant, Paolo. Det är en liten tid kvar, men det lär vara sant även då.

Tills dess lär vi alla fall inte få se Paolo i galonisar, köpandes hommus från Domus!

Till alla äkta skallar därute!

Jag tänker inte förklara närmare, eftersom jag vet att du själv har ett huvud o gjort ungefär samma resa i livet som alla andra:

Vilken tur att det finns gympalärare, så att världen fortfarande snurrar åt rätt håll!

Nu har jag varit sjuk, legat skakande, snorig o febersjuk o bara väntat. På att nåt skulle hända eller sluta att hända. För att förströ mig tittade jag på film. O snöt mig. Jag har sparat alla snytpapper i en låda. Det har blivit till en stor vit pappersklump med lite mörkare fläckar i lådan. När man tar tag i pappersklumpen så rör den sig glättigt av allt klet som finns inuti. Det påminner om något man kan hitta under en högstadiekilles säng. Om man har otur o sätter handen på fel ställe så fastnar klumpen på handen o är jättesvår att få bort. Den lär ju lätt fastna på väggen eller i taket om jag skulle kasta den dit.

Undrar vad som händer om man struntar i att snyta sig under en hel influensa. Vart tar allt snor vägen i så fall? Hur mycket snor är det som tar vägen någonstans? Pappersklumpen jag sparat i lådan kostade över sjuttio spänn att skicka till Kerstin Westholm.

I alla fall så såg jag på film. 

I tur o ordning, en om dagen, såg jag:

Antichrist. Drag me to hell. Det sjunde inseglet.

O däremellan Moonwalker ett antal gånger. Ett stort antal gånger. Jag kan alla stegen i Bad nu. Som en dans. Det blir en barnlek med tiden. Än så länge sitter stegen bara i mitt huvud eftersom jag varit för trött för att gå upp o göra dem på golvet. Men nästa gång jag är o dansar, då jävlar kommer jag vara retro.

Den här jädra influensan berörde mig knappt. Säkert för att jag sett så mycket död o elände dessa dagar att det vore lönlöst o löjligt att låta mig bli ännu ett offer i raden. En liten dos död om dagen o några danssteg är bättre än vilket vaccin som helst. Förrutom att Beatleshysterin kring vaccinet får mig att tro på det största sedan det visade sig vara sant att Anna Book skulle medverka i Let´s dance! Så om några dagar lär jag stå där i kön bland alla andra. Lite stöddigare, typ jag har redan sett Anna Book, men lika ivrig.

Jag ser mig själv i spegeln o funderar över vem jag är. Sedan tänker jag på Katrin Z o inser att man egentligen aldrig kan veta. Katrin Z är en typisk katt-människa, medan jag tror mig vara mer inne på hundar.

Katrin Z gillar säkert Unni Drougge o  Andreas Carlsson. Läser dem med nästan samma välbehag som hon läser sina egna texter. Samtidigt som jag duschar tror jag att hon ligger i badet, fyllt till bredden med skum. Katrin Z har nog aldrig fel. Jag tror hon vill vara Lisbeth Salander.

Jag drar en hand genom mitt hår och gnuggar sedan mina tänder med ett pekfinger. När jag ler känns jag lite falsk. När Katrin Z ler är det nog för att hon menar det. För att hon är glad för någons skull. Eller för att någon har gjort sig illa på ett roligt sätt. Jag har aldrig förstått vad det innebär att leva punk, jag bara lyssnar o skakar jättefort på hela kroppen.

Jag kan inte få på mig sådana trånga byxor som Katrin Z brukar ha. Även om jag skulle lyckas med det så tror jag att det skulle börja klia så mycket att jag skulle ångra mig att jag valt dessa byxor. Kan Katrin Z ha någonting i bakfickan?

Har Katrin Z någonsin varit barn? Det är min chef som undrar. Jag säger att jag inte kan svara på det. Har min chef äntligen den där vita veckan som vi bett honom om? Eller försöker han bara vara social eller visa att han bryr sig om mig?

Jag tycker att det är dags för en tyst vecka för Katrin Z! Den börjar...Nu!

"Insider är en del av den verklighet programmet säger sig spegla", sjunger barnen i Gnesta till de som fortfarande orkar bry sig om dem. Insändare i KP tyder på att Belinda Olsson och Katrin Z intresserar sig för kvasifrågor a´la Europeiska Unionen dessa dagar och har lämnat de jordnära och verkliga frågorna till who ever cares. KP-insändarna vet inte om det handlar om ekonomi eller karriär. Kvar står barnen i Gnesta och låter Solax-Stridh få dem att glömma allt som har med att skilja på blått och rosa att göra. Trots att hon inte har basröst lyder de. Ack trohet; Katrin lär.

Inte ens om han skulle vilja skulle Andreas Carlgren kunna rangordna Eu, Bolbompa-Kitty, Vinter-OS och valperidods-KU-förhör. En insändare i KP tror att det beror på att Carlgren aldrig har en kreativ lösning på ett problem. Tydligen handlar allt Carlgren säger om vad andra gjort för fel. Ingenting han säger handlar om hur saker och ting skulle kunna bli bättre eller rätt. Det är synd, men skam. En enda egen åsikt som inte handlar om missnöje över andra skulle kunna...fjärilseffekt...leda till någon form av revolution. Men men men, Ulf Lundell och medelålders kvinnor - vi har redan varit där. Det får inte bli någon slags folkpartiblogg av det här, trots att den hängt med ett tag.

Vi måste återgå till fjärilseffekten. Allt borde handla om nakenbilder på Carola. Enligt säkra källor är hon lika desperat som ensam dessa dagar. Den som kommer över sex-tapen eller bilderna kan väl skicka dem med vanlig post? Det krävs väl ingen Joe Labero för något sånt?

Min första pinsamhet är tafatthet, den andra är gnällighet, den tredje lär vara någon form av mytomani...det återstår att se...en av fem lumparkillar känner någon som tänker långsamt, tjugo procent av lumparna tror att det finns människor ibland oss som sprider sjukdomar över åldersgränserna. Vad har det med Joe Labero att göra? Det kommer Andreas Carlgren att förklara så snart Belinda Olsson lämnar över den gyllene pennan och Katrin Z bjussar ur kunskapens graal (jajaja - enligt Helge F ÄR det en bägare, enligt Helge F ÄR Da Vinci-koden skriven av nån jävla mohammedan som vill sprida osämja...tro honom inte, snälla.)

Än en gång, käre moderator!

Först blev jag jätteglad. Och lite generad eftersom jag ju bara är ett barn. Jättemånga kända porrstjärnor har varit inne på min sida och läst.

"Hi! Good stuff!", har de skrivit allihop. Sedan har de i god ton länkat till sina egna bloggar.

Döm om min förvåning när jag klickar mig fram för att läsa deras tankar och funderingar. Det kommer upp allehanda små rutor med ditt och datt. "Move till America med this Gröna cort!", "A million in priser - Just you just nu!", "Have your own Filippa - almost gratis; very real!" och "Ny bok av Bionda Reinfeld: Art of slicka rätt stjärt (is the only competence you need)". 

Först tänker jag att Jenna Jameson har stavat sin bloggadress fel. Men det är konstigt att även Alice Bah har gjort det, inser jag. Jag kommer på det när "fru-statsministerbloggen" har gjort det uppenbara lurasfelet och inte heter "fröken- statsministerbloggen". Puuuh.

Än en gång, käre moderator!

Jag älskar ju spam och virus eftersom det nästan alltid fyller min dator till bredden med porr. Gladast blir jag över den sorts porr som jag inte ens vet vad den heter och aldrig kan hitta själv. Hur som helst, det är just det:

Spam, går under samma netikett som virus; den är bara tillåtet så länge det är porr.

Jag skäms lite efter mitt näst senaste inlägg. Med risk för att gå från att vara en vardaglig barnblogg till att bli en musikblogg, dessutom a´la Rix FM - självklart är Marianne Faithfull en enormt vacker kvinna! Sing along boys and girls:

En tonsättning av en text som Katrin Z har skrivit:


Jag är inte tjock, jag är gravid 

Em
Det går inte att vara snygg längre!
          F#m   
Det är omöjligt.
Em
Jag ser ut som en tunna i allt.
                                       F#m
Andreas Carlssons releasefest på kvällen
Bm
Folk tittar konstigt på mig
A
Jag ser det
A
Skiter i det
A
Gör jag inte alls
A
Det är asjobbigt
Bm                  Cm D     Em
Jag vill skrika "jag är gravid!"
Em
Snart snart snart
              F#m          
En vecka måste jag klara
Em
Fan, jag har så ont under bröstet
Em
Vad är det för skit?
                                             F#m
Det brinner i min kropp o jag pruttar hela tiden
Bm
Fan va jobbigt det är
A
Skit!
A
Piss
A
o avfall
A
Natt:
Bm                               Cm D  Em 
Vaknade bara en gång för att kissa.


Titeln är inte Katrins. Den är min. I original hette texten "Detta skrev jag". Jag har lagt till lite piss o avfall för taktens skull, men det är hon som pruttar.

Jag har varit hemma några dagar o börjar bli uttråkad. För att roa mig själv har jag börjat med enkla ordlekar. Säg det sex gånger i följd fort: Brecht next:




Egentligen är låten ultimat med Marianne Faithful, men PJ är snyggare att titta på. I alla fall idag. O det är ju idag du tittar!