.

Hon var mycket omogen vill jag minnas. Jag tror att hon åt sand. Jag vill också minnas att vårat umgänge präglades av gummistövlar. Kanske bor hon ensam i en garderob idag.

Det tog slut mellan mig och Jonna när vi blev osams en gång. Vi satt bredvid varandra i en buss och pussade dräggel på varandras ansikten. Jag hade ätit vitlök och slickade allt vad jag orkade. Jonna bara fnittrade. Ibland ropade hon på fröken att hon inte fick vara ifred. Livet var underbart även om jag inte minns det som speciellt oskyldigt och vackert. Det var en mycket ful kärlek eftersom både hon och jag hade någon annan. Ändå satt vi helt öppet och hånglade inför alla vi kände i hela världen. Och jag satt och längtade efter att få lägga min hand på hennes gummistövlar.

Till slut så ropade en unge bakom oss att Jonna och jag var kära. Då blev jag arg och generad. Jag skrek att det var Jonna som börjat. Hon skrek att det var det visst inte. Jag röt ett "jo" som vore jag desperat EMU-anhängare under slutdebatten. Sedan slog jag henne på den nyss kyssta munnen. Den förr så smekande handen blev ett vapen i avskedets krig. Sedan dess var vi aldrig mera kompisar. Det var precis som att vara vuxen. Lite av min barndom gick förlorad där och då. 

Kanske har jag mött Jonna på gatan någon gång utan att känna igen henne. Kanske inte. Någon gång kanske det händer. Det är en rädsla jag får leva med varje minut av resten av mitt liv. Jag menade inte ont, men jag gjorde ont. Troligtvis är Jonna något år yngre än jag ännu denna dag. Det spelar ingen roll i mitt fall, ålder är bara en siffra. Det som spelar roll är att Jonna tänker slå mig, det sade hon innan jag sprang till fröken. Den Jonna som kommer att slå mig är på sin höjd fyra eller fem år. I min vuxna bild av världen rör man inte den som är yngre. Jag kommer inte att slå tillbaka utan bara låta det hända. Ta mitt straff.

Ålder är bara en siffra, förvisso. Barn är barn. Ont är ont. Det finns vissa sjukdomar som kan få människor att göra ont mot sin vilja. Samma sjukdomar ger andra människor men för livet. Inom mig finns det en vilsenhet som inte riktigt vill finna sin väg till bättre vetande. Jag borde veta bättre, men jag ser rött. Sorg och ilska väger tungt. Ibland förvränger de min klarsyn. Då blir jag rädd för mig själv. Men det hjälper inte mig eller någon annan.

Förresten var det Jonna, den slampan, som började. Så det enda som grämer mig med det hela är att barndomsminnen ska vara vackra.