.

Sveriges otäckaste man är inte medlem i Folkpartiet, något kyrkligt samfund eller MLBA. Han bara är.

Fast allt är inte vad det verkar vara.

Jag har hört ryktena om att han arbetar frivilligt med att hjälpa armlösa munmålar-barn med att borsta tänderna. Eller att han förestår en kafeteria som inte har latte på menyn utan säljer kaffe med mjölk. Han lär tydligen bära märkeskläder, men bara sådana där märket inte syns om man inte tittar efter jättenoga. Dessutom har han busskörkort o brukar skjutsa juniorlag till bortamatcher. Innan han sätter sig vid ratten gör han ett utandningsprov som aldrig ställer till problem. Han dricker ju bara kaffe med mjölk eller bara mjölk.

Inget han gör är egentligen otäckt. Det otäcka finns inom dig o mig. Sjukan. Skräcken.

Jag har ägnat tiden sedan frukost att hitta en bild där han ser mjuk o rar ut.

Till slut fastnade jag för den här:

Jag var just med om en konstig sak.

När jag går ut o röker på jobbet får jag gå ut genom en bakdörr i matsalen. Matsalen ligger längst ner i den korridor där jag har mitt kontor. Ingen kan se in i matsalen om man inte medvetet går hela vägen dit. Ingen kan heller höra dig skrika.

När jag kom in igen efter att ha varit ute o rökt var dörren till matsalen stängd. Det är en sån där dörr som man inte är medveten om att den finns eftersom den alltid är öppen o fastställd med dörrstopp.

Mitt i salen stod min chef. Han hade en hand i fickan o i den andra höll han en kaffekopp. Han stirrade på mig med kalla ögon. Jag tittade på honom, sedan på den stängda dörren o sedan på honom igen.

Sedan frågade jag: "Vad nu då! Tänker du ge mig stryk?"

Min chef sade ingenting. Han bara fortsatte stirra på mig. Jag ryckte på axlarna o gick runt honom för att komma ut i korridoren. Då.

En kaffekopp slungad stenhårt i bakhuvudet. Jag såg stjärnor o svart om vart annat. En fuktig känsla jagade sig ned från axlarna till ryggslutet o jag insåg att jag blödde.

Samma sekund som jag föll till golvet var han över mig. Med en näve över mitt ansikte dunkade han mitt blodiga bakhuvud i golvet. Om o om. En tumme höll på att göra mig blind på ena ögat. Eftersom han är min chef vågade jag inte hugga tag i handen med mina tänder för att få honom att släppa greppet.

När jag stelnat av smärta, så nära avsvimmad man kan vara utan att vara avsvimmad, började han hoppa på mig. Två tunga skor i bröstet, magen, skrevet, knäna o ansiktet. Några revben bröts av, min näsa krossades o jag bet mig i tungan så att det gjorde ont.

Sedan minns jag inget mer förrän jag nyss vaknade upp liggandes på rygg på matsalsgolvet. Ensam. Det var ganska mycket blod på golvet, utsmetat. På min bröstkorg låg en hundralapp.

Dörren till korridoren var öppen.

Videon är hemsk, men jag kan blunda. Det här är nostalgi för mig:



Om du inte blundat, utan råkat kika, så vill jag bara säga att jag tar avstånd från filmens tolkning av sången. De har givetvis rätt, inser jag trettio år senare. Men jag vill inte låta dem solka min vackra barndom, som är det enda oskyldiga jag har. Åtminstone gällande denna sång tar jag härmed avstånd från all tolkning rörande olagligt intag!

Majs är najs!

Jag fick post idag. Det var ett brev med en teckning i. Ingen förklaring i övrigt förutom det som stod på baksidan av teckningen.

"Tjära komerotardig,

jag har ritat N teckNiNg till dig.

FroN Kal Bilt"



Jag tror att han vill säga någonting. Någontins som hans blogg inte ger utrymmer för.

Tre oppositonsledare står med otäcka vapen o försöker slå sig in i huset som Kal bor i. Mona har en röd klänning o piska. Hon verkar vara den som bestämmer, trots att de andra två verkar ivrigare att utföra dåd. Kal har inte ritat Maria. Jag tror att han inte hann med det eller glömde bort henne. Eller så var han rädd för att verka sexistisk.

Gräsmattan är närapå manisk välordnad. Välplanerad. På var sida om dörren har man planterat fyra buskar i en rektangel. Om några år har buskarna fyllt ut framför fasaden. Kan det vara en varning till framtiden? Se till att ha fortsatt kompetenta trädgårdsmästare.

På den vänstra sidans träd växer blåa bär o på den högra sidans träd röda frukter. Symbolismen talar för sig själv. Hos sossarna gror blåa idéer. Istället är det moderaterna som blivit till arbetarnas parti. Kanske att det står för att det finns plats för alla o en del av allt inom alla. I alla fall så finns det ingen värdering i det hela. Kal utelämnar kalla fakta o låter betraktaren avgöra själv om något är bättre eller sämre. Det är närapå vetenskapligt av honom. Sådan kyla skådas sällan i dagens konst där allt går ut på att chockera eller skriva betraktaren på näsan vad man är ute efter.

Ur skorstenen pyr det en hemtrevlig rök. De som är därinne har det mysigt o ombonat. Vet de om att de är under attack? Varför försvarar de sig i så fall inte? Anser de att de inte behöver försvara sig? Kanske finns det minor på gången upp till huset som spränger den oförsikte oinbjudne gästen i blodiga småbitar. Eller laserstrålspistoler i träden som smälter fiender till atomer. Eller är det bara så att de just nu äter mat i godan ro o tänker ta itu med problemet snart? Kanske ligger de till o med i bakhåll utanför bild o fångar de tre i ett nät. Kanske har de redan smugit sig på bakifrån o stulit Maria o håller henne i en kall, mörk o fuktig jordhåla där hon får svårt att andas efter ett tag. Bilden föder många frågor. Det är stor konst.

Solen blickar ointresserat ner över det som händer. Solen har sin gång, helt enkelt. Fyra år är ju högst en blinkning för den som är med en tid. Eller är det så att solen kissar på huset?

Nu vet jag inte vad jag ska göra av teckningen. Är det ett dokument om vår samtid som är värt att spara eller ska jag lämna den till pappersinsamlingen så att den kan bli till ett filpaket? Kanske utnyttjar jag den för att få fjutt i höstbrasan senare idag. Eller så skriver jag mitt eget namn på framsidan så att jag slipper rita en egen teckning. Då kan jag ge den till min mamma när hon fyller år o säga att det är huset vi bodde i som barn. Kanske påstå att figurerna är hon, jag o min bror. Det är sexigt att lura sin egen mamma. Tycker jag i alla fall.

Det här verkar ju bara sjukt gott till jordnötsglass!

Jag såg på Idol idag.

Det påminner mig om hur Peter Jidhe aldrig fick bli den sjätte Backstreet-bojjen.

Eftersom han sagt upp sig från sitt jobb inför auditionen för bandet, hade han en del tid över till en snabbkurs.




Han fick ju som bekant aldrig bli flygvärdinna eftersom han vägrade klippa sig. Tja, väldigt få saker är värda att offra allt för. Det har ju funkat för Brolle Jr på något sätt att bara ruska på håret o gå vidare, så varför inte?

På en privatfest när Peter Jidhe pekade vägen till toaletten åt TV 4:s Pelle Porseryd, blev den senare så imponerad av Jidhes inlärda handrörelser att han tog med sig honom, först in på toaletten, o sedan hem.

På den vägen är det. Tydligen fick Jidhe lära sig även annat på flygvärdinnekursen o lär inte lämna TV 4 så länge Pelle Porseryd får behålla. Den framtiden är utpekad med hela handen! o den andra med!

Folk som utbrustit: "Släkten är värre":

Kapellmästare Bo Kaspers mindre kända bror Karl Kasper är med i en kvintett, dock inte hans egen, utan någons som heter Mr Fun-key (and the Twittrande ones Quintet). Karl producerar även egen pasta som säljs genom Blåvitt. Smakar ganska OK al dente o med baconbitar i basilikasmaksatt tomatsås. Karl är den yngre o sägs ha framtiden för sig.

Torsten Flincks någotsånär stabila halvbror Buster Flinck. Han o systern Barbro bor ihop o arbetar båda på Gula Sidornas reklamavdelning. Buster klättrar i träd på sin fritid. Att bestiga en gran eller finna sig i toppen av tallen är som handsprit på handen för honom! Barbro finns för övrigt på pins o stickers från 80-talet, som någon symbol för en lokal nattkrog. Få minns namnet på krogen. Desto fler minns Barbro utan att veta att det var just Barbro.

På grund av slarv eller obetänksamhet o ett tidigare äktenskap så heter Frederick Federleys storebror också Frederick Federley. Det ställer sällan till så stora problem som man kan föreställa sig. Trots att de inte anser sig ha någon närmare kontakt så har bröderna gemensam hotmailadress. De svarar sällan på mail. När de gör det, är de usla på att förklara närmare vilken Frederick som svarat.

Anna Ankas bror (borttaget på begäran av anständigheten)

Mat-Tinas bror, den mindre flottindränkta Ingemar, spelar musik i kyrkor. Det är för resonansens skull, bedyrar han. Egentligen tror han ganska lite på någon högre makt. Mat-Tina är inte helt övertygad om hur det egentligen ligger till. Deras mamma försöker medla genom att säga att de båda syskonen menar ungefär samma sak. Det hindrar inte att syskonen ofta ryker ihop o slag utdelas med stekpannor o elgitarrer. Tron är en mäktig sak, livets lök på laxen, grädde på mosen eller moll-ackordet i en snitsig dänga. Men meningen är ju att den ska förena människor o göra oss starkare. Samt älska varandra.

Man väljer inte sina syskon. Man får vad man får o det blir som det blir. En annan gång kanske vi kikar lite vem som egentligen är pappa till vem.

Idag fyller min vackra son sex år.

Normalt brukar jag leva i det mentala helvete som uppstår när min fru kommer hem med ännu en ny Bo Kaspers Orkester-skiva som hon fått på köpet när hon köpt tre papperskassar på Willys. Eller när hon klunkar fram valsång i baktakt med Anthony and the Johnsons i badkaret. Sådana stunder lämnar jag henne i fred. Det är mysigt att bada med henne, men Anthony o alla Johnsons låter sällan min bakdel vara i fred. Anthony brölar fram att den är åtråvärd som handsprit för honom o tar ett fast grepp om båda mina skinkor samtidigt. Storleken på händerna fascinerar mig, men inte tillräckligt för att låta bli att kliva upp ur badet. The Johnsons är mer ivrigt gå-påiga o påminner mig exempelvis om såna där fiskar som putsar framtänderna på stora vita hajar. Eller när sju kattungar ivrar att dia sin mamma. 

Michael Jackson utbrast förvånat till en reporter i en intervju en gång: "Klättrar du inte i träd?" Reportern skakade sitt huvud aningen vuxet, skamset, överseende, sorgset, ironiskt. Michael Jackson tittade ömt på reportern uppifrån sitt klätterträd: "Då missar du någonting!"

Jag tänker ofta på den historien när min fru badar med Anthony and the Johnsons. Men jag kliver inte ned i badet i alla fall.

Min son fick bland annat en skiva med Michael Jackson imorse. Han fick Dangerous, eftersom den innehåller grabbens absoluta favorit Black or White o eftersom jag tyckte att den skivan har det roligaste omslaget o häftet för en liten kille att drömma sig bort i.

Brasklapp:

Normalt är ju jag en tuff man när det handlar om musik. Jag lyssnar nästan bara på Gutter Twins o nästan aldrig på något annat! (Självklart kallar jag dem Gutter Twinf.) Michael Jacksons ljusa stämmar brukar skära som tusen tunna nålar i mina förhärdade öron. Men rösten passar mycket bra ihop med min sons. När han sitter o sjunger för sig själv i rummet blir jag ofta lurad. Finns den där låten i a capellaversion?   

Slut på brasklapp.

Min son dansar baklänges o sjunger. Han pekar på mig o sina bröder, en i taget, o gapar att, du är svart, du är vit, du är svart, du är vit osv. Egentligen är vi alla vita. Det säger jag inte för att det är bättre eller sämre eller för att locka rasister till min blogg. Utan för att vi är vita. Min son säger att han struntar i det. Sedan återupptar han att, du är svart, du är vit. Ibland skriker han AAYYY! rätt ut. Det skrämmer livet på mig om jag inte sett att han är i rummet.
Just nu sitter min son i förskoleklass o drömmer om den där vita handsken som någon i släkten tydligen fått veta att han önskar sig så mycket. Just nu sitter jag o tar en liten paus i arbetet o inser att jag är Darins pappa.

Hållbarheten på en Cd-skiva är väl runt åttatusen år har jag hört. Medellivslängden på vita är väl runt sjuttiofem. Om inte Anthony eller the Johsons får tag på en. Då lever man för alltid. Men vem vill leva för alltid, när kärlek måste döööööö...?

Men min sons Michael Jackson-intresse smittar av sig lite grand. Även jag lallar killens gamla hits sedan imorse.

AAYYY! the kid is not my son.

Jajaja. Grattis i alla fall. Jag måste väl älska dig några år till, så jag får vänja mig. Idag har jag rakat mig förresten, så nu har du inte en enda jädra ursäkt till att inte få en godnattpuss sen!