.

Idag fyller min vackra son sex år.

Normalt brukar jag leva i det mentala helvete som uppstår när min fru kommer hem med ännu en ny Bo Kaspers Orkester-skiva som hon fått på köpet när hon köpt tre papperskassar på Willys. Eller när hon klunkar fram valsång i baktakt med Anthony and the Johnsons i badkaret. Sådana stunder lämnar jag henne i fred. Det är mysigt att bada med henne, men Anthony o alla Johnsons låter sällan min bakdel vara i fred. Anthony brölar fram att den är åtråvärd som handsprit för honom o tar ett fast grepp om båda mina skinkor samtidigt. Storleken på händerna fascinerar mig, men inte tillräckligt för att låta bli att kliva upp ur badet. The Johnsons är mer ivrigt gå-påiga o påminner mig exempelvis om såna där fiskar som putsar framtänderna på stora vita hajar. Eller när sju kattungar ivrar att dia sin mamma. 

Michael Jackson utbrast förvånat till en reporter i en intervju en gång: "Klättrar du inte i träd?" Reportern skakade sitt huvud aningen vuxet, skamset, överseende, sorgset, ironiskt. Michael Jackson tittade ömt på reportern uppifrån sitt klätterträd: "Då missar du någonting!"

Jag tänker ofta på den historien när min fru badar med Anthony and the Johnsons. Men jag kliver inte ned i badet i alla fall.

Min son fick bland annat en skiva med Michael Jackson imorse. Han fick Dangerous, eftersom den innehåller grabbens absoluta favorit Black or White o eftersom jag tyckte att den skivan har det roligaste omslaget o häftet för en liten kille att drömma sig bort i.

Brasklapp:

Normalt är ju jag en tuff man när det handlar om musik. Jag lyssnar nästan bara på Gutter Twins o nästan aldrig på något annat! (Självklart kallar jag dem Gutter Twinf.) Michael Jacksons ljusa stämmar brukar skära som tusen tunna nålar i mina förhärdade öron. Men rösten passar mycket bra ihop med min sons. När han sitter o sjunger för sig själv i rummet blir jag ofta lurad. Finns den där låten i a capellaversion?   

Slut på brasklapp.

Min son dansar baklänges o sjunger. Han pekar på mig o sina bröder, en i taget, o gapar att, du är svart, du är vit, du är svart, du är vit osv. Egentligen är vi alla vita. Det säger jag inte för att det är bättre eller sämre eller för att locka rasister till min blogg. Utan för att vi är vita. Min son säger att han struntar i det. Sedan återupptar han att, du är svart, du är vit. Ibland skriker han AAYYY! rätt ut. Det skrämmer livet på mig om jag inte sett att han är i rummet.
Just nu sitter min son i förskoleklass o drömmer om den där vita handsken som någon i släkten tydligen fått veta att han önskar sig så mycket. Just nu sitter jag o tar en liten paus i arbetet o inser att jag är Darins pappa.

Hållbarheten på en Cd-skiva är väl runt åttatusen år har jag hört. Medellivslängden på vita är väl runt sjuttiofem. Om inte Anthony eller the Johsons får tag på en. Då lever man för alltid. Men vem vill leva för alltid, när kärlek måste döööööö...?

Men min sons Michael Jackson-intresse smittar av sig lite grand. Även jag lallar killens gamla hits sedan imorse.

AAYYY! the kid is not my son.

Jajaja. Grattis i alla fall. Jag måste väl älska dig några år till, så jag får vänja mig. Idag har jag rakat mig förresten, så nu har du inte en enda jädra ursäkt till att inte få en godnattpuss sen!