Killen i filmen Min vänstra fot, fast på riktigt
Jag o min fru är helt förtvivlade. Vi har precis gjort den fasansfulla upptäckten att vår son är vänsterhänt.
Det innebär ju en total omställning av det vardagliga livet när man har ett handikappat barn.
Jag ser fram emot ett liv fyllt av inköpsresor där små barn o gamla tanter glor oförskämt när vi parkerar på handikapparkeringen. Fullt av släkt o vänner som menar att det inte är hela världen, att det faktiskt gör honom speciell o liksom ger honom ett STÖRRE O VARMARE HJÄRTA än andra barn. Då kan ju ni köpa in dräggelhandukarna, tänker jag då. Om det vore en sån ynnest att få ett handikappat barn, skulle väl doktorer i smyg erbjuda typ askorbinsyra till havande kvinnor för en lämplig summa muta. Barn till de som närmast drabbades av katastrofen i Tjernobyl skulle vara hårdvaluta på adoptionsmaknaden. Så är det ju faktiskt inte.
Nej, handikappade barn är som feng shui-inredda lägenheter. Enormt trevligt o snyggt hos andra, men ingenting som man själv vill ha om man inte är dum i huvudet.
Min framtid kommer vara att rulla runt mitt handikappade o sportintresserade barn mellan lämpliga aktiviteter. Förrutom normal dagverksamhet då. Rullstolscykling, blindbock, stadsorientering o innebandy. Ingenting med motorer eller lättantändeliga vätskor. Däremot fullt av små mjuka bollar av skummgummi. Hjälmar när ingen annan har hjälm o stödhjul livet ut. Små visselpipor o tittutlekar som får oss att skratta tillsammans så att vi nästan dör. Jag är uppgiven o redan nu rätt uttråkad.
Min fru hon tänker ta tag i det här. Flera av hennes bästa vänner genom åren har varit handikappade, så hon är rätt van vid situationen. Hon svänger redan en krycka som det vore en del av hennes egen kropp. När hennes glasögon går i golvet tar hon vant upp dem o sätter dem på näsan o kan glömma bort för en kort stund att även hon är handikappad. Hon o hjälpmedelscentralen har gett sig fan på att vi ska lyckas med vår son. Jag kommer få baka kakor till jul o min son målar små märkliga tavlor med munnen. Detta ska jag sälja på jobbet för att sponsra min sons aktiviteter. Min fru siktar mot Paralympics 2020-någonting för vår son. Hon menar att det kommer ge honom ett värde bland människor som även utomstående kan uppskatta. När han flyttar till gruppboende eller åtminstone får en personlig assistent tänker hon börja föreläsa i högskoleaulor på helgerna om hur svårt vi haft det men hur bra vi klarade det. Min fru visslar ständigt på den där "kommer du ihåg vad du gjorde i somras", medan hon övar sig att i sympati övar sig att äta med skeden i fel hand, sedan idén slog henne.
Säkert kommer vi att klara det. Det är en bit att gå, full av folks fördomar o egna eftergifter som måste göras, men, tja. Livet går ju vidare även sedan man drabbats av Guds straff. För hur mycket man än önskar att man inte blivit född, eller åtminstone att ens son inte blivit född, så är det ju bara att acceptera läget.
Det är sådant som steg för steg, gradvis, gör en vinnare.
Det innebär ju en total omställning av det vardagliga livet när man har ett handikappat barn.
Jag ser fram emot ett liv fyllt av inköpsresor där små barn o gamla tanter glor oförskämt när vi parkerar på handikapparkeringen. Fullt av släkt o vänner som menar att det inte är hela världen, att det faktiskt gör honom speciell o liksom ger honom ett STÖRRE O VARMARE HJÄRTA än andra barn. Då kan ju ni köpa in dräggelhandukarna, tänker jag då. Om det vore en sån ynnest att få ett handikappat barn, skulle väl doktorer i smyg erbjuda typ askorbinsyra till havande kvinnor för en lämplig summa muta. Barn till de som närmast drabbades av katastrofen i Tjernobyl skulle vara hårdvaluta på adoptionsmaknaden. Så är det ju faktiskt inte.
Nej, handikappade barn är som feng shui-inredda lägenheter. Enormt trevligt o snyggt hos andra, men ingenting som man själv vill ha om man inte är dum i huvudet.
Min framtid kommer vara att rulla runt mitt handikappade o sportintresserade barn mellan lämpliga aktiviteter. Förrutom normal dagverksamhet då. Rullstolscykling, blindbock, stadsorientering o innebandy. Ingenting med motorer eller lättantändeliga vätskor. Däremot fullt av små mjuka bollar av skummgummi. Hjälmar när ingen annan har hjälm o stödhjul livet ut. Små visselpipor o tittutlekar som får oss att skratta tillsammans så att vi nästan dör. Jag är uppgiven o redan nu rätt uttråkad.
Min fru hon tänker ta tag i det här. Flera av hennes bästa vänner genom åren har varit handikappade, så hon är rätt van vid situationen. Hon svänger redan en krycka som det vore en del av hennes egen kropp. När hennes glasögon går i golvet tar hon vant upp dem o sätter dem på näsan o kan glömma bort för en kort stund att även hon är handikappad. Hon o hjälpmedelscentralen har gett sig fan på att vi ska lyckas med vår son. Jag kommer få baka kakor till jul o min son målar små märkliga tavlor med munnen. Detta ska jag sälja på jobbet för att sponsra min sons aktiviteter. Min fru siktar mot Paralympics 2020-någonting för vår son. Hon menar att det kommer ge honom ett värde bland människor som även utomstående kan uppskatta. När han flyttar till gruppboende eller åtminstone får en personlig assistent tänker hon börja föreläsa i högskoleaulor på helgerna om hur svårt vi haft det men hur bra vi klarade det. Min fru visslar ständigt på den där "kommer du ihåg vad du gjorde i somras", medan hon övar sig att i sympati övar sig att äta med skeden i fel hand, sedan idén slog henne.
Säkert kommer vi att klara det. Det är en bit att gå, full av folks fördomar o egna eftergifter som måste göras, men, tja. Livet går ju vidare även sedan man drabbats av Guds straff. För hur mycket man än önskar att man inte blivit född, eller åtminstone att ens son inte blivit född, så är det ju bara att acceptera läget.
Det är sådant som steg för steg, gradvis, gör en vinnare.
Kommentarer:
Trackback