Överraskningstallrik

Jag har tonsatt en blogg av Linda Skugge, den heter Överraskningstallrik:


Intro Am/D/E7

Am                     D         E7
De ringde från dagis.
Am                      D          E7   
Jag fick hämta hem lilltjejen.
D        A         D
Snor, hosta, feber.
Am                       D            E7        Am                           D                   E7
Sen satte vi upp ett fågelhus på tomten och fyllde det med fågelfrön.
D                                                                          A                                                                      D
Och så gjorde jag finfina köttbullar och fick komplimangen av ett barn: "Jag älskar dina köttbullar!"
Am                            D             E7
Mitt mammahjärta blev så varmt.
    Am                            D                            E7
Tyvärr så var det inte nåt av mina barn som sa det.
D       A           D
Mina barn åt ingenting.

G     F#m                   G                         F#m
Jag har kommit på jordens bästa idé.
Am      G            Am    D    D7
Överraskningstallrik.
Am                D                               E7
Den får alla matvägrande barn att äta.
Am                             D                               E7
Man skär upp små kuber av t ex korv, gurka, ost, äpple, skinka.
D                           A                          D   
Sen sticker man ner tandpetare i bitarna.
Am                     D                         E7
Och sätter framför det sura barnet.
Am                      D                         E7
Vips blir barnet glad och börjar äta.
G      F#m      G      F#m
Kom ihåg:
Am     G            Am     D     D7
överraskningstallrik

Outro Am/D/E7

Det är bara en illusion

Författaren John Fowles är död. 79 år gav han världen. Sedan blev han sjuk och orkade inte längre.

I oktober förklarade han att en författare måste ha ett landskap, måste vara ett med det. När man dör går man ju bokstavligen upp i det. Kanske lever man ändå vidare på det viset...Det är dags att gå vidare, till andra saker.

Nu har John Fowles gått vidare. Till andra saker. Lite lättare saker.

Vila i frid, store man.

Dagens namn är Vendela. Må varje Vendela få underbara kyssar idag.

En sockerbit i sitt te

Min flickvän har varit prenumerant sedan dagen jag mötte henne. Hon har aldrig dolt det för mig, men heller aldrig pratat om det. Jag insåg ganska snart att hon var prenumerant. Tecknen fanns rakt framför mina ögon dagligen, de gick inte att ignorera. Under en tid försökte jag lura mig själv att hon var allmänbildad. Hahaha, tänker jag nu om min dumhet. Min identitet som medprenumerant gör mig labil.

Min flickvän känner till hur cancer botas: "...antioxidanter är det främsta sättet att slå ut de fria radikalerna, ur vilka cellförändringar..." Hon vet bestämt hur energifrågorna skall lösas: "Återvinning och alternativa energier, såsom solkraft eller häxbränning är riktningen varthän vi måste rikta våra krafter om kommande generationer..." Åsikterna kring litteratur haglar i luften: "Givetvis är inte Dylan aktuell för nobelpriset, såväl Gombrowizc som vår kära Astrid fick det aldrig, trots att deras sammantagna kataloger vida översteg dennes talang..." Favoritämnet logistik ska vi inte tala om: "...grund av bensinpriset får Ostlänken en helt annan betydelse än det..."

Anledningen till att min flickvän vet allt är att hon är prenumerant. Åsikterna verkar ibland vara hennes egna. Kunskaperna kan jag dock i många fall enkelt härleda till hennes prenumeration. Till slut glömmer hon saker. Men hon tycker ständigt. Till och med om sånt hon glömt.

Född och uppvuxen i frikyrkliga Stigtomta, beläget i skogspartiet kring Nyköping. Hon är vacker att skåda och både smakar och doftar av fräschaste hallon. När hon var tio var jag tretton. Även idag är hon yngre än jag. Både morgon och kväller brygger vi henne en kopp te. Hon vill ha lite mjölk i. Och en sockerbit.

"Grönt te är antioxiderande och även järnhaltigt..." "Socker är sött",  

Det sägs att om man ger ett oändligt antal apor varsin skrivmaskiner, så har de efter oändlig tid lyckats skapa typ ett exemplar av Sigge Eklunds sista myt eller en förståelig användarmanual för Toshibas produkter. Inom ungefär två timmar har två apor med två skrivmaskiner skapat en flockledares blogg.

Igår ringde jag och sade upp hennes prenumeration.


Prästerskapet sluter upp

Sedan den första november, då prästen Yngve Kalin från Hyssna församling, lade ut sin deklaration på Internet, har över sex hundra präster från Svenska kyrkan skrivit under deklarationen. Detta är den största samlade insatsen prästerskapet gjort någonsin. 

Anledningen till de sexhundra underskrifterna är att skatteverket inte accepterat Yngves nolltaxering. Skatteverket har krävt av Yngve att han förklarar hur han kan nolltaxera sig trots att han faktiskt får såväl lön, som tionde och pengarna som församlingsborna samlar in i Yngves hatt efter varje predikan. Yngve svarar att alla på skatteverket är bögar.

Prästerna sluter upp bakom Yngve för att de tror på att han har rätt. Tro är sanning, uppger en talesman för prästerna, som dock vill vara anonym. Jan Eckerdal och Gustav Antal från Nyköping går ett steg längre och berättar att de skrivit under deklarationen för att Guds röst talat till dem och sagt dem att göra så. "Gud har sagt att det vore bögigt att inte skriva under", berättar Jan och Gustav unisont.

Katolska präster uppfann bögeri under medeltiden för att ha någonting att göra medan de väntade på att biblar skulle kopieras för hand. Snart var bögeriet utbrett över hela Europas prästerskap. Munkar och korgossar ansågs som sexiga och var var prästs byte. Det var populärt bland präster att tävla i att ligga med flest män. Den som vann fick en lustig mössa. Om detta berättar de heliga skrifterna. Media berättar att påven har för vana att pussa främmande män.

Kyrkans grand old lady, Knutbys Åsa Waldau, förklarar att det vore att kränka Svenska kyrkan om man öppet visar misstro till sexhundra prästers ord. Så många heliga män, fortsätter hon innan hon får något drömskt i blicken och plockar upp sin mobiltelefon och "ringer en vän". Så många heliga män, upprepar hon och slickar sig om munnen, så lite tid. Sexhundra sexhungriga...Sammanhanget försvinner med Åsa som tungt flåsande lämnar rummet.

Yngve uppger att han känner sig förföljd av skatteverket. Tro är inget man väljer, säger han. Det skatteverket pysslar med är inget annat än trakasserier. Man kunde tro att vi lever på medeltiden. 





Om sanningen ska fram, det är vi som har älskat...

Sluta jaga Micke Persbrandt som ett djur! Det är jag som är far till Sanna Lundells barn. Det var inte meningen, utan något som hände under en sexchock!

Det var likadant med mediatösen Jessica Gedin. Bullen i hennes ugn bakade vi av ren dumhet under en spritfest.

Programledaren Tilde de Paula satte jag tydligen på under en nakenorgie på Mallorca. Det var antagligen kul då. Idag hälsar vi inte ens på varandra när vi möts på stan.

Jag trodde länge att jag även var far till Belinda Olssons barn. Men hon hade tvingat mig att köra analt, kom vi fram till dagen efter. Om Belinda är med barn så är det inte hennes och mitt.





Chans på Leif

Imorgon släpps en omgång statliga premieobligationer. De är ovanligt billiga att inhandla och priset, Leif Pagrotsky, ligger i hårdträning. Inte bara handlar det om högläsning av kursprogram eller kulturellt mingel. Det handlar även om att föra sig rätt. Det är en konst Leif bemästrar, trots att han är kort.

Leif går till anfall och rider sin egen mara, han låter skägget växa till ren marxism. Likt Bruno K Öijer och landets genusprofessorer tittar han inte ens åt nagelsaxen eller ladyshaven när han har vägarna förbi sitt badrumsskåp. Till synes oberörd av att vara vinsten lever han dessa dagar sitt liv som en ganska vanlig man. I hemlighet röker han pipa och tar ett glas cognac. Officiellt är han rökfri och föredrar rött vin, ett glas eller två.

Bosse Ringholms och Leifs karaokeduett av "Up where we belong" under partimötet juni 2003 är en klassiker inom sossekretsar. Alla sossar jag känner hävdar att de var där. I så fall, svarar jag dem, skulle lokalen ha varit överfull - ni ljuger. Jag vet inte om mina sossevänner ljuger, kanske tog mötet plats i en jättesal där statsmän satt på rad. Poängen är att de tror att jag tror att de ljuger. Sådant danar politikerkarraktären. 

Leif tar uppståndelsen med en axelryckning och ett snett leende. Sin vana trogen, berättar han dock med sin tydliga hesa stämma, kommer han även själv köpa några obligationer. Bara för att. En dag händer det.




det handlade om bildspel

Här fanns en text om Södermanlands Nyheters publicering av bilderna på tre morddömda tonåringar.

Texten skulle berätta att den ansvarige för nyhetspubliceringen av journalisten Monika Israelssons texter heter Göran Carstorp. Hur Göran tar sig an texter ingen annan tidning vill hålla i med tång. Dessutom skulle läsaren få veta att han illustrerar Monikas scoop med bilder av nazistisk medeltidsbestraffning. Det smakar inte som att slicka av en sked med honung och toppa med hallon.

Det beskrevs hur Göran Carlstorps dröm är att styra över Se och hör, hur han tills dess i hastigt mak förbereder publiken att äta frukost till bilder av honom och hans fru när de utför sexuella handlingar med varandra och en massa andra. Det kändes viktigt att berätta att Göran försvarar detta med att han inte vill att läsarna ska tro att han inte har ett sexliv. Samt att han i huvudsak ligger med sin fru genom att hon sitter på hans ansikte. Dessa bilder vill han visa oss inom kort. Det smakar inte som att äta pepparkaksdeg ur sin mors hand. 

Bakgrunden till att denna text överhuvudtaget var påtänkt är att Knatte, Fnatte och Tjatte har lekt "Nu ska du ha stock" med en speleman. Det har fått Göran att spela banjo av upphetsning. De flesta andra har tyckt att det var tråkigt. Göran tänker lite annorlunda än gemene man. 

Texten skulle sluta med att berätta om hur Monika i sann pornografisk publicisttradition skriver först och hur Göran tar diskussionen efteråt när de inser att de bajsat i byxan. Ungefär som Knatte, Fnatte och Tjatte som försvarar sig med att "det var han som började eftersom han var så dum." Egentligen tycker Göran att läsare är humorbefriade och mjäkiga. Därför skriver han att han struntar i att läsarnas bjäbb, att det är viktigare att nå nya gränsöverskridande journalistiska höjder. Ont skall med ont fördrivas, låtsas Göran och spelar snabbare på sin banjo tills han når höga C. Det smakar inte som räkfrossa inför sin första planerade otrohet.

Eftersom Görans barn måste börja med karate efter bildpubliceringen känns det här inget roligt. Fel personer blir drabbade.

Det enda som skulle vara lite kul med denna text är att de samtliga tre morddömda har varsin försvarsadvokat som heter Per. Det finns poänger att hämta där.

Av hänsyn till Göran Carstorps släkt och vänner publicerar jag inte den här texten.


Det bruna bandet äntligen här

En ur-go tanke om ett av de nya skapade behoven, hittar du på Anton Körbergs nya blogg:

http://www.flockledaren.blogg.se


Min flickvän ska få sy ett brunt band till mig. Ett svart kan jag glömma. Hon skulle slå mig om jag frågade.

Tills kill-taxan är införd är det min flickvän som bestämmer. Eftersom det är hon som har pengarna. På så vis är vi traditionella i vårt förhållande. Jag läste hos Malena att vårt sexliv snart också är att räkna som traditionellt. I alla fall är det inte lika konstigt eller ovanligt som det är farligt.

Man ska göra det man tycker om. Så länge ingen mår dåligt av det. Imorgon står jag med ett brunt band runt handleden för att visa att jag tycker så.


Inte ännu en text om Dede

Dede, invandrarbruden med hitsången "Det är mest synd om mig i hela världen" för arton år sedan, är en av de få människor jag redan idag kan säga att mina texter aldrig någonsin kommer att handla om. Hon är höjd över varje misstanke. Det finns inte fog för kritik. Basta.  

Den andra stillastående punkten i universum är Foucaults pendel. Brasklapp: Det lär finnas ett antal sådana i världen. Den utgör ett slags orörligt centrum kring vilken precis allt rör sig.

Det är inte en lätt uppgift att vara universums center. Kostnaden för de timmar som Foucaults pendel lagt ned på terapi är oändliga. Dess kusin Göran Persson klarar sitt liv med hjälp av lugnande tabletter och en stilnoct på natten. Han har å andra sidan kraft som en häst. Foucaults pendel kan inte röra sig överhuvudtaget. Psykofarmaka har visat sig totalt verkningslöst.

Det är lätt gjort att man glömmer bort att man har ett förhållande med Foucaults pendel. Dessutom är pendeln inte alltför aktiv i sängen. Dessutom är pendelns normaltillstånd arg eller ledsen. Ibland vill den att folk ska dö! Då önskar man att man kunde säga till pendeln; stilla nu. Fast det vore ju konstigt. Lika konstigt som om pendeln skulle kasta en sten i mitt öga. 

Att skriva om Dede vore inte bara onödigt. Det vore också dumt, både elakt och rasistiskt. Tycker hon och tycker jag och Alexandra Pascalidou. Dede flikar dock in att det vore ganska intressant. Vi är inte helt överens gällande detta. Det är Dede och jag sällan. Om sanningen ska fram.

Fast varför skulle den det? Det vore ju som att gå omkring med ett hål i huvudet. Tycker jag och tycker Dede. 


Om en liten råtta

På min bakgård bor en liten råtta. Den heter Kjell Häglund. Den är mjuk och len om pälsen, men har jättevassa tänder. Den tvättar sig i avlopp och urin, men har stora fina öron som hör nästan allting.
 
Kjell är Alfa-hannen i sin värld. Han jagar hela natten som besatt. Ingenting undgår hans långa ettriga nos. Han slukar allting; varje kapsyl, gammal tampong och död fågel blir hans offer. När morgonen kommer är han försvunnen. Det enda spår han lämnat efter sig är några spridda högar bajs. Det är inte för att han är elak, det är för att han är tvungen.
 
Världen är ett litet hål på en oändlig vägg. Kjell piper att det bara finns plats för en råtta i ett hål. Han fräser när han får syn på andra råttor. De andra råttorna verkar bo vart de vill. Man kan bli nervös för mindre. Kjell vet att de andra små råttorna vill ha hans hål.
 
Den allra sötaste råttan, tycker Kjell Häglund, är en flicka som heter Alexandra. Kjell vill mest av allt i hela världen para sig med Alexandra. En gång trodde han att han gjort det. Då var han så lycklig att han grät sig till sömns. Men på morgonen så vaknade han upp bredvid en råttpojke. ”Svettigt”, pep Kjell, ”Vem är du?” Råttpojken berättade att han jobbade för Alexandra: ”Eftersom Alexandra parar sig med alla råttor i hela världen så har hon inte tid med dig. Därför fick jag rycka in.” Detta gjorde Kjell frustrerad och så arg att han rullade sig i sin egen avföring och fnittrade. Nästa natt så skrev han på offentliga toalettpapper att Alexandra egentligen är en pojke. ”Kallar du mig för mus”, ylade Alexandra och försvann i en liten blå rök. 
 
Om man håller en bit ost framför Kjell så dansar han på bakbenen. När Kjell sover – han gör det ibland – dansar andra råttor på bordet. Det gör Kjell svettig av ångest. För att må bättre piper han att de andra råttorna är dåliga på att dansa. Men det verkar de andra råttorna inte bry sig om för de dansar vidare som de vill. De flesta råttor vet inte om att Kjell finns. Men de som får syn på honom där han trycker i sitt hål frågar om han vill vara med och leka. Men Kjell krälar tillbaka in i hålet med en fnysning. Han kommer aldrig att byta frisyr. En dag kommer världen att förstå.


Grattis Lisa!

Jag vill passa på att gratulera min flickväns brorsdotter, Lisa, som idag fick jobb som Linda Skugges spökskrivare.

Stort grattis och varma kramar, Lisa!

p.s. Ha ett härligt höstlov, men akta dig för killarna i högstadiet, om du går på discot i alla fall, de är bara ute efter en sak! d.s.


Tar Linda Skugge priset?

De nominerade till årets Nobelpris är enligt gårdagens Expressen Linda Skugge och två till. Det var på tiden. Nomineringen lyder någonting i stil med att Linda har varit i statens ägo oavbrutet sedan tio år tillbaka. Det fyller kvoten för lång och trogen tjänst. Hon är den effektivaste myndighet vi har. Det bästa av allt är att hon är snudd på gratis. Endast fyra procent av våra skattepengar går åt till att finansiera Linda.

Linda har självbestämmanderätt. Hon kan till och med bestämma vilken dag på året hon vill fylla år. Det brukar blir runt tjugo gånger. Det är en sorts bonus som hon får för att hon är värd den. Det är ett hästjobb att driva en myndighet. Men trots att Linda har fjorton barn och tre äkta män så sköter hon sitt jobb med bravur. Och med en sällan skådad glöd. Så sällan faktiskt att hennes älskare har klagat offentligt i tidsskriften ICA-Kuriren.

Horace påpekar ett viktigt faktum angående Linda. Något väsentligt för nomineringen. Linda har alltid rätt. Dessutom skulle hon vara den första att påpeka att hon har fel. Hon har aldrig behövt utnyttja den möjligheten. Faktiskt är Linda Skugge den enda myndigheten vars beslut inte går att överklaga. Men som ändå inte tummar på den rättssäkerhet som vår demokrati bygger på.

Att läsa Linda Skugge är svindlande och kan göra lite ont. Som att hoppa fallskärm utan fallskärm. Som att höra Lena Ph, en av de andra två nominerade, sjunga en ironisk låt om kärlek. Linda använder sig av ett språk som är nydanande och effektivt. Precis som Lena Ph. Horace förklarar ryktena om att Orup skulle spökskriva Lindas texter med att de inte är sanna. Linda säger att Orup äter kokain och inte vet vad han skriver för något. Orup är i alla fall jätteglad att Linda kanske kommer att få Nobelpriset.

I slutet av november vet vi om Linda Skugge får ta emot Nobelpriset eller inte. Vi är många som hoppas och håller våra tummar så hårt vi kan. Till och med Horace verkar vara lite glad över att Astrid Lindgren är död. Som det ser ut nu finns det inget som kan stoppa Linda. I så fall hade hon varit stoppad för länge sedan.

Äntligen!


Barnen i Gnesta och jämställdheten, en uppföljning

Barnen i Gnesta kämpar tappert vidare. Dag för dag bär de jämställdhetens fana i sina väna händer. Karina Solax Stridh bevakar dem med en kyla få förunnat. Utan henne skulle arméerna sedan länge deserterat till sandlådor eller varma rum fulla med olikfärgade kuddar. Men kampen har råkat in i en ny fas: Brittsommaren är över och höstens frost biter sig fast i barnakinderna. Detta sker samtidigt som föräldrarnas löner går till nya vinterdäck. Blixthalkan är på antågande. Det kan man inte ignorera. Det SKA man inte ignorera. Dessutom är det älgjakt och som om inte det var nog så kryllar det av vildsvin i trakten.

Detta kunde inte ha kommit i ett olämpligare skede. Karina Solax Stridh påstår att hon har föräldrar och dagispersonal emot sig. De är de onda, givetvis. Föräldrarna skyller på löneläget och anser att Karina Solax Stridh överreagerar eller måste förstå. Tänk er en muslim som mot sin vilja tvingas diskutera världsläget med tre svenska fylleturister så förstår ni. Dagispersonalen bara flinar och tar en stor klunk blod ur ondskans gyllene bägare.

En bild i Södermanlands Nyheter säger mer än tusen ord om kampens dagsläge. I ett helt annat sammanhang (eller tja, Da Vincikoden igen...överallt finns det tecken för de initierade) visas en bild på barnen i Gnesta. De leker på dagisets lekplats. Flickorna iklädda begagnade rosa overaller. Pojkarna iklädda blåa dito. Bakom barnen står dagispersonalen och pekar finger rätt in i kameran. Trots att det är dagsljus kan man se att deras ögon lyser i mörkret.

Det behövdes fyra vuxna män för att hålla i Karina Solax Stridh medan man tvättade hennes mun med tvål och vatten efter att hon fått syn på denna bild. En av dem var deltidsbrandmannen Tomas, som bara råkade ha vägarna förbi.

Om man ringer 112 från Gnesta så är det ingen som svarar. Men lyssnar man riktigt noga inser man att linjen inte är död. Lyssnar man riktigt noga så hör man att någon andas på andra linjen.


Min flickvän har pratat med Bob Hanson.

Igår tog jag mitt ansvar som medborgare och gick på Ulf Lundellkonsert på Tyrol. Det var ett sätt för mig att visa vart jag står i jämställdhetsdebatten. Poeten Bob Hanson ville också göra sitt statement och stod nästan längst fram bredvid en kille som kan ha varit en blonderad Sigge Eklund. Sigge Eklund är den mest rosa av de manliga feministerna. På ANDRA sidan om Jens Orback. Bob Hanson är mest intresserad av att knulla. Längst bak i salen stod John Eje Thelin och förstörde stämningen genom att sura över en "Lundells texter till engelska"-bok han aldrig fått respons för. Till slut fick vakterna be honom att vara tyst eller gå hem. Då pekade han finger åt vakterna och försvann in i publikmängden så att de inte kunde hitta honom igen. Han satt länge framför mig med en jättemörk öl och fnittrade.  

Vakterna fick en hel del SMS av Linda Skugge där hon försökte skriva vart John Eje Thelin var. Hon satt tydligen på en av platserna högt upp och kunde se vad som hände på marken. Men vakterna förstod inte vad Linda menade med det hon skrev. Idag är samtliga vakter av naturliga skäl befordrade till poliser och har fått en offentlig ursäkt av Thomas Bodström.

Kampen för jämställdheten sker inte bara på scen utan även i de svenska hemmen. Häromsistens hade min flickvän jättemånga åsikter om hur saker borde vara uppdelade (eller inte uppdelade) mellan kvinnor och män. Hon pratade oavbrutet i flera minuter. Jag fann mig nödgad att agera för att inte förlora min självkontroll.

Jag bad min flickvän att suga av mig. Det gjorde hon. Under tiden sade hon inte ett ord som känns riktigt att återge här och nu. Det var skönt. När hon var klar visade jag att jag tänker på att hon har det bra och frågade henne om det var skönt för henne också. Då kände jag mig som en riktig feminist och sade det till min flickvän. Hon hade munnen full och kunde inte svara.

Min flickvän var desto rappare i käften när hon pratade med poeten Bob Hanson på Ulf Lundellkonserten. Han utstötte flera coola ljud som vare sig min flickvän eller jag förstod något av. Min flickvän hoppade fram till Bob, som stod och sjöng med i Lundells sång, och frågade om han ropade efter Malmö. "E.T. phone home", sjöng Lundell från scenen så det skakade om hela salen. Bob skakade på sitt röda hår så att svetten yrde. "Nej. Jag säger Janne!" Jag torkade Bobs svett ur min panna och gick och frågade vakterna om det var okej att jag tog mig en till öl. Det var det, sade de, men då skulle de kasta ut mig. Ha! Då hade jämställdheten förlorat en viktig delstrid.

(Det som bekymrar mig mest dock, är att min flickvän påstår att hon studerat jättelänge i Karlskrona, eftersom hon inte kom in på KTH eller i Uppsala och fick välja ett töntigare alternativ. Ändå förstod hon inte Bob. Det väcker frågor. Kan jag lita på min flickvän? Vart höll hon hus egentligen? Blir jag tvungen att benämna hennes "studietid" som "de mörka åren"? Hon är mycket kvinnlig; kurvig och pratglad och absolut representativ för sin sort, bara en hel del vackrare än de flesta. Slutgiltig fråga: Kan man lita på kvinnor?)





I Bosses värld finns inga mussar

"Nu har han fan i min låda gått för långt!", ryter en Kd-politiker (vars namn jag inte brytt mig om att lägga på minnet) som vill göra sig känd för att klanka på andras misstag istället för att prestera något av värde själv. Mannen han syftar på är Bo Ringholm.

Bo Ringholm är ansvarig för ett fotbollslag och vill inte betala skatt för de ekonomiska transaktionerna som fotbollslaget tvingas göra. Eller så har han glömt att betala skatt. Bo är känd för sin humor, så det kan även vara så att han skojar lite med skatteverket och har tänkt betala lite skatt så småningom.

För en tid sedan fick Bo ett brottogram i present av TV-programmet Rallarsving. En pojke som heter Musse och har utstående öron och trikåer på sig skulle brottas med Bo lite grand. Det tyckte Bo var så kul att han inte visste vad han skulle göra. Han sade nåt i stil med "Vad är det här...vad vill...nej...", så vände han sig om och låtsades som att Musse inte fanns. Bo låtsades så hårt och så länge att Musse gick.

Bo är med i regeringen och bestämmer över oss alla som bor i Sverige. Det är således på sin plats att vara snäll mot honom. Fast han bestämmer inte över spriten. Det gör Bos kompis fru. Men Bo är med och bestämmer hur mycket skatt man ska betala för spriten i alla fall. Men det gör honom inte till någon som tar emot mutor. Nej, skriver han på sin hemsida, det man förlorar på spriten tar man igen på sporten. Och så är det med det.


Det är ett ansvarsfullt arbete som Bo sköter. Det är inte konstigt att han glömmer bort en del saker. Till exempel att betala skatt för sin fotbollsklubbs affärer eller att sköta sin intimhygien. KD och resten av oppositionen har en förmåga att se till Bos dåliga sidor snarare än till hans bra. Ibland tror jag att de gör det med flit, för det var länge sedan jag hörde dem säga något positivt om Bo Ringholm. Kanske tror de att positiv kritik är skattebelagd. Men som Bo skulle säga, utan att ens rätta till sina glasögon: Spelar det någon roll? 


Ibland är en porrbild bara en porrbild

Ibland är en porrbild bara en porrbild


Barnen i Gnesta och jämställdheten

I många år, fler än hundra påstår en del, har det pågått en kamp mellan kvinnor och män. Det är en kamp som skördat tusentals offer genom åren, både kvinnor och män. Många har sett sig kallade att medla i striden. Simone de Beauvoir, Nina Björk, Belinda Olsson är några som försökt utan att lyckats uträtta ett enda vettigt dugg. Lede FI har velat att det ska vara så, påstår till exempel Kristdemokraterna, Sigge Eklund och arbetsgivare. Man kan jämföra könskriget med "Sagan om ringen" om man vill. Det finns en ond och en god sida, men precis som i Sverige under nazi-tiden så är det oklart vilken sida som är god och vilken som är ond förrän det finns en segrare. Segraren är såklart den goda.

Karina Solax Stridh är könspedagog (det är inte ett annat ord för prostituerad) och har bestämt vilka som ska sätta ett stopp för könskriget en gång för alla. Uppdraget ligger på barnen i Gnesta.

Gnesta är en liten håla i Södermanland, inte långt ifrån andra små hålor som normalsvensken heller aldrig hört talas om. Det bidrar till mytbildningen och till att sagan om könskriget blir mera spännande och så där folklivsmystisk.

Karina Solax Stridh klär pojkarna i rosa och tvingar flickorna att leka med bilar. Det är en sorts marinkårsträning för jämställdhetssoldater, kan man säga. Det viktiga är inte att barnen gråter och skriker att de inte vill, säger Karina Solax Stridh, det viktiga är att man gråter könslöst.

I hundratals år har kampen pågått utan att någon medlat fram en jämkning. Ingen, ingen har lyckats hitta på ett bra sätt att riva könsbarriärerna, fortfarande är de flesta industriarbetare män och de flesta högskolestudenter kvinnor. Det är en segdragen process eftersom de två könen inte alltid kommer överens eller fungerar på samma sätt. I en grundkurssociologibok kan man läsa flera teorier om hur man skulle kunna göra om man ville lösa problemet. Det har bland annat med lön att göra. Samt att man fortfarande tvistar om kvinnor eller invandrare är mest värda. Många kvinnor läser sociologi och sedan blir de krönikörer i en kvällstidning eller viker ut sig i Slitz. Så har det alltid varit här i landet Sverige. 

Många har känt sig manade att strida. Ingen har vunnit hittills. En del säger att könsstriden bara har vinnare. Andra påstår bergsäkert att det bara finns förlorare. Vi får se. Ringen är funnen efter hundratals år i en grotta. Stormästare Karina Stridh Solax har utsett de slutgiltigt utvalda. Barnen i Gnesta.





Några rader om en kille kallad Sigge

Jag har läst Sigge Eklund. Inte hans romaner, men hans blogg. Han dyrkar Lundell och han dyrkar Dylan. Jag tycker han verkar lite bögig. Det är inte kritik, bögighet är något mycket vackert som vuxna män kan göra tillsammans. Lite kramigt, varmt, blött och jättefint. Nakna fötter som stryker sig mot varandra under täcket, andhämtning som stegras i takt med den andres upphetsning och nakna skinkor som särar på sig så att en kärlekspåle kan föras in i kroppen först varsamt, sedan allt snabbare. Kanske läser jag Sigge Eklunds böcker någon dag, jag hoppas jag får tid och lust till det. Sida för sida, med skakande händer.

Sigge Eklund länkar till Linda Skugge och Fredrik Viirtanen i sin blogg. Under "Favoriter". Under det rosa täcket kan jag tänka mig Sigge ligga och mysa. Med Champagne, rosa såklart. Samtidigt som han läser Linda Skugge eller en Lundellroman. Eftersom Sigge har en bild på sig själv i sin blogg har jag inget problem att skapa mig en bild av detta när jag blundar riktigt hårt. Jag ser rosa i mysbelysning. 

Jag tror att Sigge Eklund är rakad över hela kroppen. Bebisslät. Troligtvis oljar han in sig ibland, med sina kraftiga fingrar. Inte bara flickorna tänker "mmm"...Det är något i hans sätt att skriva som får mig att vara säker på att jag har rätt. Men jag kan ha fel, jag vill poängtera det. 

SVTspråkstädar

Mat/Tina, Bosse Bildoktorn, Brottskod: Försvunnen och Uutiset är exempel på program som vi inte kommer att få se i TV-tablån inom en snar framtid. De kommer att läggas ned så snart det bara är möjligt. Alternativt kommer några av programmen att säljas till Kanal 5 eller till Bollywood för att gå en plågsam död till mötes. 

Tittarna jublar sedan första gången sedan det blev klart att det analoga nätets slutgiltigt ska släckas. Säg dock den glädje som varar. Även där blev vi blåsta, eftersom såväl public service-kanalerna som TV 4 kommer leva vidare, fast i digital skepnad - vilket knappast innebär något annat än att mat-Tina kommer att se aningen rynkigare och mer försupen ut och Agneta Bolme Börjefors visar sig vara en man.

SVT skyller som vanligt på annat än vad det det i verkligheten handlar om. Man går ut i media och säger att man, genom att ändra programtitlar, vill språkvårda; lära svenska folket, t.ex. Linda Skugge, att läsa, skriva och tala korrekt svenska. Det är ett högtravande projekt, dömt att misslyckas, så klart. Men tanken är god - något luktar longtime-begraven hund.

SVT meddelar vidare att en del program kommer att få behålla sina engelska titlar - om det handlar om program som är välkända under sina originaltitlar - eller åtminstone få vettigt översatta titlar. Det låter ju bra.

Ryktet går även att man tänker använda sig av denna språkvård för att göra sig av med precis varenda program som riskerar att få besök av Alexandra Pascalidou (spökskrivaren är dock hjärtligt välkommen, trots att han uppenbarligen inte är speciellt duktig på att skriva), Martin Timell eller Robert Gustafsson. Det är dock inte klarlagt hur man kommer att gå till väga. Det finns nog ingen anledning till oro, SVT kan sin sak...jag menar, de har ju lyckats bli av med Alice Bah och Expedition Robinsson och snart tillhör väl Gry Forsell Femman helt och hållet.

Sammantaget verkar det handla om något storslaget. Det pirrar i hela kroppen på mig, jag kan inte hitta något fel i detta. Men vi bör skjuta hoppet åt sidan tills vidare. Eftersom SVT av tradition är ondskans axelmakt i det svenska samhället måste vi vara vakna den här gången. Det är våra licenspengar det spelas med. Jag antar att det här är en av dessa texter som måste sluta med att fortsättning följer...


Britneys vara eller icke-vara

Nu ryktas det om en sex-tape (förlåt svengelskan!) med Britney Spears. Ingen kan väl ha missat detta. Hennes man, Kevin F., lär medverka. En kopia av bandet ska finnas hos en advokat.

Advokaten har bjudit in sina, Britneys och sex-tape-tjuvarnas vänner för att titta på inspelningen av kärleksakten. Åskådarna ska antingen ha mått dåligt av vad de såg eller ha skrattat. Kanske både och.

Kul eller äckligt eller en våt dröm? För min del låter jag detta vara osagt tills jag håller en kopia av bandet i mina händer. Det kanske aldrig händer. Bandet kanske inte finns. Tills detta är avgjort ligger min flickvän på sin säng i ett apatiskt tillstånd. Nåja, helt apatisk är hon ändå inte, jag tror hon spelar, eftersom hon två gånger per dag - strax efter lunch och runt midnatt - ber mig söka efter tapen på nätet.

Mina sömnvanor har rubbats. Jag lägger mig sällan innan halv ett nu för tiden. Britney och Kevin lär också ha svårt att sova dessa dagar. Har vi tur kanske de spelar in något nytt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
hits