Om en liten råtta
På min bakgård bor en liten råtta. Den heter Kjell Häglund. Den är mjuk och len om pälsen, men har jättevassa tänder. Den tvättar sig i avlopp och urin, men har stora fina öron som hör nästan allting.
Kjell är Alfa-hannen i sin värld. Han jagar hela natten som besatt. Ingenting undgår hans långa ettriga nos. Han slukar allting; varje kapsyl, gammal tampong och död fågel blir hans offer. När morgonen kommer är han försvunnen. Det enda spår han lämnat efter sig är några spridda högar bajs. Det är inte för att han är elak, det är för att han är tvungen.
Världen är ett litet hål på en oändlig vägg. Kjell piper att det bara finns plats för en råtta i ett hål. Han fräser när han får syn på andra råttor. De andra råttorna verkar bo vart de vill. Man kan bli nervös för mindre. Kjell vet att de andra små råttorna vill ha hans hål.
Den allra sötaste råttan, tycker Kjell Häglund, är en flicka som heter Alexandra. Kjell vill mest av allt i hela världen para sig med Alexandra. En gång trodde han att han gjort det. Då var han så lycklig att han grät sig till sömns. Men på morgonen så vaknade han upp bredvid en råttpojke. ”Svettigt”, pep Kjell, ”Vem är du?” Råttpojken berättade att han jobbade för Alexandra: ”Eftersom Alexandra parar sig med alla råttor i hela världen så har hon inte tid med dig. Därför fick jag rycka in.” Detta gjorde Kjell frustrerad och så arg att han rullade sig i sin egen avföring och fnittrade. Nästa natt så skrev han på offentliga toalettpapper att Alexandra egentligen är en pojke. ”Kallar du mig för mus”, ylade Alexandra och försvann i en liten blå rök.
Kjell är Alfa-hannen i sin värld. Han jagar hela natten som besatt. Ingenting undgår hans långa ettriga nos. Han slukar allting; varje kapsyl, gammal tampong och död fågel blir hans offer. När morgonen kommer är han försvunnen. Det enda spår han lämnat efter sig är några spridda högar bajs. Det är inte för att han är elak, det är för att han är tvungen.
Världen är ett litet hål på en oändlig vägg. Kjell piper att det bara finns plats för en råtta i ett hål. Han fräser när han får syn på andra råttor. De andra råttorna verkar bo vart de vill. Man kan bli nervös för mindre. Kjell vet att de andra små råttorna vill ha hans hål.
Den allra sötaste råttan, tycker Kjell Häglund, är en flicka som heter Alexandra. Kjell vill mest av allt i hela världen para sig med Alexandra. En gång trodde han att han gjort det. Då var han så lycklig att han grät sig till sömns. Men på morgonen så vaknade han upp bredvid en råttpojke. ”Svettigt”, pep Kjell, ”Vem är du?” Råttpojken berättade att han jobbade för Alexandra: ”Eftersom Alexandra parar sig med alla råttor i hela världen så har hon inte tid med dig. Därför fick jag rycka in.” Detta gjorde Kjell frustrerad och så arg att han rullade sig i sin egen avföring och fnittrade. Nästa natt så skrev han på offentliga toalettpapper att Alexandra egentligen är en pojke. ”Kallar du mig för mus”, ylade Alexandra och försvann i en liten blå rök.
Om man håller en bit ost framför Kjell så dansar han på bakbenen. När Kjell sover – han gör det ibland – dansar andra råttor på bordet. Det gör Kjell svettig av ångest. För att må bättre piper han att de andra råttorna är dåliga på att dansa. Men det verkar de andra råttorna inte bry sig om för de dansar vidare som de vill. De flesta råttor vet inte om att Kjell finns. Men de som får syn på honom där han trycker i sitt hål frågar om han vill vara med och leka. Men Kjell krälar tillbaka in i hålet med en fnysning. Han kommer aldrig att byta frisyr. En dag kommer världen att förstå.
Kommentarer:
Postat av: Johanna
Jag ska i alla fall bjuda Kjell på ostbit. Han har så rätt om ett tröttsamt offentliga kliande av ryggar, och ännu mer rätt om den ökenfjantiga tonen från kulturens allra yttersta yta.
Postat av: Kommerotardig
Johanna, ofta har Kjell skarpa tankar. Ibland kan han dock vara lite gubbigt grinig. Precis som vi alla ibland...
Postat av: Johanna
Ja jag är i alla fall grinigast av alla gubbarna!
Postat av: Kommerotardig
Men du är en ödmjuk människa och verkar anse att det finns en plats för oss alla här i världen. Så länge folk bara har kul utan att störa någon annan nämnvärt kan de väl få hållas? Det är där jag inte kan vara överens med Kjell. Retas gärna med de stora, men låt de små hållas. Uppmuntra dem hellre.
Trackback