.

Ibland drar sig Nalle Nelly undan. För att fundera, har jag antagit. Idag stötte jag på honom i trädgården, bland våra råa dolmas.

"Vad gör du där?", undrade jag. Nelly gäspade åt mitt håll, men verkade ändå inte se mig.

"Sitt inte för länge bara, för de där rankorna slingrar sig värre än Migrationsverket när de svarar på varför de skickar tillbaka kristna till Irak. Snart skjuter det första skottet iväg mot dig med blixtens fart. Sedan kommer nästa, omedelbart därefter. Du kommer att fastna i rankorna o aldrig komma loss. Har du tur stryps du, eller blir uppäten av dem, men kanske blir det som en evig skärseld. Fast utan själva elden då, men ändå. Så passa dig."



Nalle Nelly svarade inte. Det var svårt för mig att se om han såg på mig eller inte eftersom solglasögonen dolde hans blick.

"Vill du vara ifred?", frågade jag.

"Varför tror du att jag satt mig här?", väste han fram då.

Jag hade något på tungan, men lät det vara. Istället blinkade jag mot honom av någon anledning som jag inte själv kan förklara.

När jag rundade husets hörn hörde jag honom prata. I ett sådant tonläge o med en sådan stämma att jag inte kan bedöma om det var ägnat för mina öron eller inte.

"Det är bättre med ensam emsamhet, än ensamhet när man är två."

Jag frös ordentligt resten av kvällen, trots augustikvällens klara himmel.