.

Vi hade lärt känna varandra på högskolan för många år sedan. Redan då var det uppenbart att hon var något utöver det vanliga. Nästan som att hon brukade gå på vatten när ingen såg. Eller som att hon redan hade sett alla filmer redan innan de haft premiär på bio. Jag kan inte riktigt förklara det där, men jag kan heller inte säga det bättre. Hennes lite för långa lugg fick henne att rycka med huvudet och få en sorts skakningar så fort hon blev allvarlig och verkligen ville se på något eller någon. Dessutom sättet hennes mun drogs ihop som att hon ryckte ett körsbär från dess stjälk när hon tyckte att något var märkligt. Sådana saker. Saker som egentligen inte är speciella, men som ändå är just sådant som skiljer vissa få från alla andra. Sådant fick mig att glömma sådana saker som att hennes kläder var lite för stora och hennes tal aningen för långsamt. Eller att hon aldrig hade några pengar och ofta drack upp all min mjölk när hon var på besök eftersom hon inte hade ätit. 

Hon brukade ligga på min säng hela nätterna och prata om ditt och datt med jag försökte läsa alla dessa böcker. Hon hade sällan på sig mer än en t‐shirt och trosor. Men trots att jag då ibland inbillade mig att något skulle hända mellan oss så skedde det aldrig. Inte det att jag inte hade velat, det berodde mest på henne. Hon verkade inte tänka tanken. Men jag tog det aldrig personligt för hon var såvitt jag vet inte intresserad av andra heller under de två år som vi i stort sett bodde ihop. Kärlek och sex verkade vara obekanta begrepp för henne, åtminstone ingenting som hon var intresserad av. Det var kanske en del av charmen med henne, antar jag. Kanske är det till och med så att vi inte skulle fortsatt ha kontakt om vi fått för oss att inleda en historia eller ens hoppa i säng vid något tillfälle. 

Jag var i ärlighetens namn inte heller särskilt intresserad av förhållanden på den tiden och var ofta ganska förvånad när jag fann mig i en kyss eller en säng tillsammans med en eller annan ung kvinna. När jag tänker tillbaka på den tiden så tycker jag inte att man kan säga att jag hade något egentligt förhållande. Jag vet att det nog finns en och annan kvinna som skulle säga annorlunda idag. Men ibland ser människor olika på sådant som har hänt. Men det ändrar inte på att jag hade kunnat överväga saken om hon hade frågat mig om jag ville vara med henne. Fast då hade kanske berättelsen slutat här. Det hade i och för sig kanske inte varit så dumt.

När vi var färdiga med studierna så tog vi varsitt tåg till varsin stad och hördes av sporadiskt. Vi brukade skicka kort från resor till varandra och några allt kortare brev då och då för att förhöra oss om varandras liv. Hennes liv var svårt att förstå sig på eftersom hon vare sig skrev något om att hon skulle arbeta eller något om vad hon gjorde under sina rätt frekventa resor till ovanliga resmål. Det enda jag kunde uttolka var att hon inte verkade vara permanent bosatt på någon ort särskilt länge. Själv hade jag blivit kvar i min hemstad och fått ett tryggt men rätt tråkigt arbete på ett statligt verk. Jag hade inte mycket att skriva och berätta om detta men gjorde mitt bästa för att få det att låta något sånär spännande. I de brev jag fick från henne så var hon tydlig med att hon var glad för min skull och att hon inte alls tyckte att det lät trist och att jag måste sluta ursäkta mig både inför henne och inför mig själv. Sedan slutade hon ofta sina brev med att hon var tvungen att sluta skriva för att ett flyg eller ett tåg precis skulle avgå. Men under de tio år som följde våra studier så träffade jag henne inte igen. 

…

Men så en dag när jag precis skulle kliva ner i ett varmt bad så ringde telefonen. Jag svarade utan några större förhoppningar och med en illa dold suck. Jag kände igen hennes röst redan innan hon hunnit presentera sig. Den där ljusa släpiga stämman hade inte förändrats det minsta och var 

fortfarande helt bekant eftersom den ofta återkom i mina drömmar. Jag satte mig i badkaret och hörde hur hon berättade att hon satt på ett flyg som skulle landa i min stad om någon timme. Om jag kunde komma och möta henne skulle hon bli alldeles jätteglad. Jag lade strax på luren och sjönk ner i badkaret och stannade kvar under vattnet tills jag inte kunde hålla andan längre. Sedan tvättade jag mig kvickt innan jag klev upp ur badet och satte på mig ett par jeans och en skjorta. 

Jag ringde efter en taxi för jag var sugen på att stanna till på en bar och dricka några glas när jag mött upp henne. Taxin kom nästan omedelbart och jag var på flygplatsen nästan en halvtimme innan hon skulle landa. Den halvtimmen fördrev jag i en liten bar för stressade och trötta resenärer. Det fanns inte många bord där och en man med sydamerikanskt utseende frågade om han kunde få slå sig ner. 

Mannen satte ned sitt glas på bordet och stirrade buttert på mig innan han började prata motvilligt. Det var ingen lustigkurre precis men han var ändå trevlig på sitt sätt, sitt tvära yttre till trots. Vi pratade om en bok som han skrivit och varit i staden för att göra reklam för. Eftersom jag inte läst boken så gav han mig ett exemplar och sa att jag kunde läsa den och sedan skriva till honom och berätta vad jag tyckte om den. Omslaget visade en svartvit bild på en naken kvinna och jag tänkte att det fanns andra sidor av mannen mitt emot mig än de som hans utseende antydde. Vi pratade om de böcker som jag hade läst och sådana som författaren tyckte att jag skulle läsa. Så gick tiden och när min mobil ringde så var jag oförberedd och ryckte till. Författaren skrattade och vände sig om mot en TV som visade en fotbollsmatch i repris medan jag svarade på samtalet. 

När hon klev in i baren så blev jag alldeles varm inombords. Hon var sig alldeles lik. Eller rättare sagt, hon var inte lik sig överhuvudtaget, bortsett från den alltför långa luggen och minen i ansiktet. I övrigt var hon mycket annorlunda än senast jag såg henne. Den unga och nästan barnsliga kvinna som jag mindes var nu en mogen kvinna med ett världsvant utseende. Spensligheten var borta och hon var faktiskt ganska kraftig om än inte rund på något vis. Dessutom mindes jag henne inte alls som så kort som hon nu var. Men det var nog jag som blivit längre. Jag har hört att män ofta växer några ytterligare centimeter mellan tjugo och trettio och att kvinnor inte gör det. 

Jag ropade in ett glas öl till henne och hon tog tacksamt emot det. 

”Gud. Jag är alldeles torr i strupen efter resan. Det här är precis vad jag behöver.” Hon log mot mig och tog min hand i sin. Med en oväntad tillfredställelse så konstaterade jag att hon inte bar några ringar på sina händer. Jag hade inga romantiska intentioner med henne, det var snarare så att jag inte ville se henne som fastbunden någonstans, i en förort, fredagar med räkor och vin, smågnabb om disk och sopor, genom ett äktenskap.  Det skulle förstöra den bild jag skapat mig av henne. Även om det var en egoistisk önskan av mig så var den ju ändå sann och berodde på omständigheter i hennes liv och inte mitt, så vad kan jag mer säga.  ”Så härligt att se dig igen. Vi har så mycket att ta igen.”

Vi pladdrade omedelbart på om det mest angelägna och hela tiden höll vi varandras händer och klämde och smekte dem ivrigt. Hon var på genomresa och skulle inte stanna länge, det var några saker som hon var tvungen att ordna med. Hon gick inte närmare in på vad och jag tyckte inte att det var min sak att fråga heller. Hon lät lite sorgsen på rösten när hon nämnde detta, men det gick över i nästa andetag när hon vände sig till författaren och bad så mycket om ursäkt för att hon inte presenterat sig. Författaren log brett och nämnde sitt namn. När hon såg frågande på honom så nickade han bifall och erkände att det var just han. 

”Hur känner ni varandra?” frågade hon oss båda med stora ögon. 

Vi förklarade att vi egentligen inte kände varandra utan just hade träffats. Men någon öl senare kom vi alla överens om att vi skulle ta en taxi hem till mig och fortsätta kvällen där. 

…

Vi parkerade i min soffa och drack några glas av det jag hade hemma. Snart var vi uppsluppna och öppna och skrattade åt varandras små anekdoter och erkännande om våra liv. Författaren sa nästan på en gång att hon och jag var ett ljuvligt par. Han menade att vi var ett sådant par, oavsett arten av relation, som stod bredvid varandra, till skillnad från de flesta par som stod mitt emot vandra. Jag visste precis vad han menade och kunde lätt se tillbaka på andra relationer i mitt liv och erkänna att hon nog var den enda som jag någonsin stått bredvid. Hon knyckte på nacken en aning, men luggen föll omedelbart tillbaka igen och när hon kramade om mig så kunde jag inte möta hennes blick. Men hennes mun log mot mig. 

Jag plockade fram lite smått att äta, det jag hade hemma. Några stavar morötter och gurka och en skål med kräftstjärtar och avocadokuber fungerade utmärkt bredvid en mjuk vit ost och varsin nygräddad baguette. Jag var mycket hungrigare än vad jag insett och funderade på om jag överhuvudtaget ätit något under dagen. Minnet är en märklig sak. Ofta minns man sådant som hänt för tiotal år sedan med en skärpa som att det hänt i detta nu och lika ofta minns man överhuvudtaget inget av det som hänt under dagen som är. Jag erkände för mig själv att jag faktiskt hade så många fler minnen som jag återkom till från den tid hon och jag levt nära varandra än vad jag hade från de senaste åren. Inte så att jag levde något dåligt eller tråkigt liv, det är bara det att händelserna från den tiden var färgstarka och så mycket mer på riktigt än det som blivit min vardag. Det kanske är så för alla, eller för många, att man såg saker med vidöppna och färgseende ögon när man var ung och att man betraktar saker mer ointresserat och rutinmässigt sedan man vuxit upp. Eller kanske inte. Det kanske bara är jag. 

Författaren talade om något som jag inte riktigt uppfattat från början så jag kom på mig själv med att nicka och humma några gånger och reste mig med en ursäkt och försvann in på toaletten. Väl inne på toaletten insåg jag att jag gått dit utan att ha något annat behov än slippa bli påkommen som en sådan som inte lyssnar på vad folk berättar. Det var inte min mening att vara ointresserad, jag hade bara drömt mig bort. Sånt händer ju, men det är typiskt när det händer precis när man håller på att inleda en ny bekantskap. Jag stirrade mig i spegeln och såg att jag var lite rödblommig på kinderna och att ögonen fått alkoholens tröga hinna över sig. Utanför hörde jag hur de båda skrattade åt något tillsammans. Jag skvätte lite vatten i ansiktet och klev ut. Med några danssteg klev jag fram till cd‐spelaren och satte på en av hennes riktiga favoritlåtar från förr i tiden.

Hon stod snart upp och dansade på golvet i mitt vardagsrum och författaren klappade takten med både fötter och händer där han satt i soffan. Jag höll mig i rörelse och sprang fram och tillbaka mellan vardagsrummet med glas och flaskor och öppnade fönster för att vädra ut cigarettrök. Hon bad mig leta fram några gamla skivor från förr i tiden och varje gång hon nämnde ett band eller en sång så ropade jag ”Jaaa!” och vi log lyckligt mot varandra, medvetna om varandras minnen just i stunden. Författaren satt med ett brett leende och en ständig cigarett i handen. Några gånger klev han upp på golvet och tog några steg tillsammans med henne. Jag kände ett visst mått av sting i hjärtetrakten när det hänt några gånger även om jag visste att jag var dum. Men något i mig ville fortfarande att hon 

var min unika vän, något jag hade svårt att värja mig mot även om jag insåg det fjantiga i det. Men dessa känslor varande inte länge och jag insöp snart natten igen och var bara lycklig. Jag anslöt till golvet och dansade tillsammans med dem och beslöt mig för att det bara var härligt. Men plötsligt så ryckte hon till och hittade sin telefon i fickan. Hon stirrade på telefonen med en bekymrad min innan hon stoppade tillbaka den i fickan och fortsatte att dansa. Jag såg antagligen frågande ut för nästa gång hon mötte min blick så blinkade hon flirtigt med ena ögat.

Författaren smällde ner sitt glas på bordet och satte sig i soffan. Sedan började han berätta en historia som han funderade på att skriva ner. Enligt henne var det en mycket speciell sak att få sådan förhandsinformation om hans arbete, för tydligen var han så berömd. Hur som helst så hade han mycket spännande att berätta om. Hans nästa roman skulle handla om orgasmer och människans åtrå efter dessa. Jag försökte ställa några frågor om boken men var generad inför ämnet och istället tog hon över frågandet och jag blev förpassad till en åhörare. Jag tyckte att något verkade lurt och undrade om boken verkligen skulle komma ut. När jag frågade om planerna för detta så log författaren en aning och rynkade på ögonbrynen men gav inget svar mer än att man får se. Hon fnittrade till över detta och skulle just till att säga något när hennes telefon pep till igen. Hon tystnade med en suck och bad om ursäkt. 

Hon gick in i köket för att ringa ett samtal sade hon. Han och jag satt och tittade på bordet framför oss en stund. I samma stund som jag sträckte mig mot mitt glas så märkte jag hur han betraktade mig och jag vände mig mot honom. Jag skulle precis säga någonting om hans nästa bok, men kunde inte formulera frågan och måste väl ha sett rätt dum ut. Han såg ut att tveka en aning innan han öppnade munnen.

”Har du någonsin dödat en ko?”

Jag tittade upp på honom och måste ha anlagt en tveksam min för han upprepade sin fråga i det att han stirrade stint in i mina ögon. När jag skakade på huvudet så ryckte han på axlarna och sade att jag skulle glömma saken. Men det kunde jag såklart inte.

”Har du?”, frågade jag. Han såg på mig med ett tveksamt leende och betraktade mitt ansikte nedifrån och upp. Sedan nickade han.

”Flera gånger, faktiskt. Ja, inte massor, men mer än tio. Mindre än femtio, men mer än tio.”

”Men…”

”Det är nog vad man borde kalla min hobby. Mitt sätt att leva ut… tja, kalla det gudskomplex, eller det primitiva i mig. Någonstans, inte mitt emellan, utan snarare både och.”

”Men är det inte olagligt? Åker man inte dit?”

”Klart det är olagligt. Men om man är försiktig och gör det någon gång då och då och bara en ko åt gången och om man väljer platser som ligger långt ifrån varandra så är det inte så stor risk att man åker dit. Det är ett för litet brott för att polisen ska få för sig att lägga ner några resurser eller ens koppla ihop en kos död i en stad med en kos död i en stad femtio mil bort. Det gäller bara att välja sina tillfällen med omsorg.” Han sköljde ner sina ord med det sista av whiskeyn och gav mig ett sorgset leende. ”Alla har sitt sätt”.

”Det är en märklig sak. Jag lovar så klart att aldrig berätta om detta för någon, men jag måste erkänna att jag…”

I detta ögonblick så steg hon in i rummet. Hon hade tårar i ögonen och var stillsamt upprörd. Jag var fortfarande stum i huvudet av vad jag precis fått höra så jag reagerade inte som jag borde ha gjort. Författaren däremot var alert nog och frågade hur det var med henne. Hon såg på oss båda och bad om ursäkt. Sedan tappade hon det vinglas hon höll i på golvet och verkade inte förstå vad som hände. Någon sekund senare stirrade hon till på vinet som flöt omkring mellan glassplittret och det var som att det väckte henne tillbaka till vår värld. Hon föll snabbt på knä och sköt ihop vin och glas mellan sina händer. Detta hade föga resultat som städning såklart, eftersom vinet flöt tillbaka igen. Däremot så skar hon sig såklart i händerna av glassplittret och ginade illa där hon satt. Jag hoppade upp ur soffan och drog henne upp till stående och såg över hennes händer.

”Strunta i detta. Jag fixar det såklart. Gå in i badrummet och tvätta av dina händer så försöker vi se över dem sedan.” Jag ledde henne till badrummet och gick in i köket för att hämta trasor och en liten hink.

Några minuter senare kom hon tillbaka in i rummet. Författaren och jag hade suttit tysta nästan hela tiden. Jag fyllde på mitt glas men han avböjde med en gest av handen när jag undrade om han ville ha mer. Enda gången tystnaden hade brutits var när jag frågade om det inte brukade stå i tidningen. Det händer, hade han svarat. Men inte alltid. Ofta var han bara på genomresa i vilket fall och utförde sina attacker den sista dagen. Så han kunde inte så noga veta, egentligen.

Hon bad om ursäkt för sitt beteende, men förklarade att hon tänkte åka. Det berodde på telefonsamtalet, inte på något annat, det fick ingen tro. Hon hade redan ringt efter en taxi som skulle ta henne till flygplatsen. Jag erbjöd henne ändå att stanna kvar och sa att hon kunde få låna min säng tills hon nyktrat till sig och fått lite vila. Hon skakade på huvudet och då reste sig författaren upp och sade att han skulle följa med henne. Det var ändå sent och han borde röra sig och vilket läge kunde vara bättre än det att få eskortera en dam i nöd så hon kom fram tryggt och säkert. Min vän knyckte till med nacken för att få luggen bort ur ansiktet, precis som hon gjorde förr i världen. 

Så stod vi i hallen och kramade om varandra och lovade att höras snart. Jag hade en känsla av att antingen så skulle vi höras redan dagen därpå eller aldrig igen. Det var omöjligt att läsa något i hennes blick nu, men något sade mig att hennes liv av någon anledning precis varit med om något mycket avgörande. Jag trodde ju inte ens att hon verkligen hade ett viktigt samtal att ringa. Ibland har man fel både i detalj och sak. Medan jag såg på hur hon tar på sig sina skor så hör jag författaren tacka mig för trevligt sällskap och en fin kväll. Jag vände mig mot honom och tog hans hand och kramade om den. Sedan hörde jag min egen röst fråga om han ska göra det under den här resan. Han såg på mig länge och uttryckslöst innan han nickade. I samma sekund så tutade taxin och mina båda vänner brådskade ut på gatan. Jag blev kvar i hallen ett tag, hållandes i dörrhandtaget. Något gnagde i min mage, men jag kunde inte riktigt komma på vad det kom sig av.

‐

De närmsta dagarna läste jag tidningarna noggrant. Jag köpte på mig tre olika lokala tidningar och gick igenom varenda liten artikel. Men ingenstans nämndes det någonting om kor som farit illa. Om 

man bortser från en slakteriolycka som berodde på en lastbil som kört av vägen. Men det fick jag utgå från att min bekant inte låg bakom. 

Så en dag fick jag för mig att köpa en karta över staden och dess omnejd. Jag började ringa in de bondgårdar och betesmarker som jag känner till med en röd tuschpenna. Det blev förvånansvärt många och ändå var jag säker på att det var betydligt fler som jag inte kom på än de som jag kom på eller kände till. Kunde det vara så att det låg döda kor någonstans som ännu inte upptäckts? Eller att det faktiskt finns bönder som låter saken bero när han springer på en död ko? Förresten hade väl inte min bekant nämnt något om hur han brukade gå till väga när han dödade korna? Kanske använde han sig av någon metod som fick dödsfallen att verka naturliga vid upptäckt. Jag kunde inte för mitt liv tro att man genomförde rättsmedicinsk utredning på kor som låg döda på marken om man inte upptäckte särskilda omständigheter som krävde detta. 

Efter några dagar hade det fortfarande inte stått något i tidningen om kossor som dött. Däremot hade jag ringat in omkring femtio områden där jag visste att det fanns betande kor. Då hade det slagit mig att jag inte vet om kor befinner sig i ladugårdar även på sommaren. En känsla av ångest kröp över mig när en sökning på internet inte ville besvara min fråga. Varför har ingen människa som inte sysslar med djurskötsel undrat över det förut och varför har inte någon kunnig person skrivit några rader om sådana elementära saker? Jag suckade men tänkte ändå utgå från att kor inte återvände till sina lador sedan de blivit utsläppta på betesmarkerna efter vinterperioderna. Jag tog ett glas mjölk och funderade på saken. Jag behövde ju såklart inte fundera så länge även om det inte var funderingar som ledde någon vart. Går bönder verkligen ut på betesmarkerna och hämtar kor för deras dagliga mjölkning? Nej, det är klart de inte gör. Hur lever mjölkkor i dagens samhälle? För inte mjölkas de bara på vintern? Nej, då skulle vi väl få köpa mjölken i frysen. Men inte kan väl kossorna tvingas stå inomhus året runt bara för att de ska ge oss mjölk? 

Jag hade trots allt besvarat min egen kärnfråga och insett att det även kunde finnas lador som rymde kor även under sommaren. Jag sökte på internet efter mjölkbönder i närområdet och hittade tre stycken. Det var väldigt få, men jag tänkte att mjölindustrin handlar om industriformat och att bara de största överlever på grund av nya regler och priser och anpassningar och allt sånt där som bönder tjatar om när de får några spaltcentimeter i en tidning då och då. Bönder, lärare och poliser. Det är ett släkte för sig och ett släkte som verkar ha glömt bort att det finns andra jobb att söka sig bort till. Sjuksköterska till exempel.

…

På vägen till och från mitt jobb en dag så märkte jag hur jag började fundera över hur man skulle gå till väga för att omärkt smyga sig på de kor som jag körde förbi. Ibland var det givet eftersom de var i avskilda hagar som gränsade till täta skogsområden. I andra fall verkade det stört omöjligt med hagar som låg mellan ett flertal bostadshus. Men alla ställen jag tittade på hade ju givetvis det gemensamt att de låg mycket nära vägen och med god sikt för de bilister som passerade förbi. Om man skulle göra det så bör det alltså ske på natten, tänkte jag. Även om man skulle välja ut en hage bortom de stora vägarna så finns ju ändå möjligheten, även om den är betydligt mindre, att någon passerar förbi. Sedan insåg jag att natten inte heller är idealiskt, eftersom det trots allt är stora djur och hagar inte består av plan asfalt utan tovor och buskar som man kan snava över. Man skulle behöva en acceptabel sikt över rätt stora områden trots allt. I alla fall om man inte var en välutbildad commandosoldat med professionella apparater för mörkersikte.

Nästa fråga blev ju hur man skulle gå till väga. Det hade ju min författarvän inte avslöjat något om. En pistol vore ju såklart det bästa. Med ljuddämpare helt ultimat. Men de flesta människor hade ju ingen realistisk möjlighet att komma över sådana saker. Det finns ju slaktverktyg, men även sådana lär väl vara något som inte vem som helst kommer över. En vanlig människa, alltså någon som inte normalt sysslade med slakt, skulle ju antagligen bli mycket misstänkt redan när han stod vid disken och bad att få se på ett sådant verktyg. Kniv är väl det vapen som de flesta kan framskaffa. Men det är ett primitivt och grymt vapen som säkert inte är så lätt att bruka som man tänker sig. Jo, rent praktiskt, men att mentalt klara av att sticka och hugga in den i en levande varelse. Kan man det utan enorm ilska eller total sinnesförvirring? Man skulle kunna elda upp en ko med bensin. Det vore ganska praktiskt, men skulle givetvis vara hemskt och orsaka kon en massa lidande. Och det är ju inte lidande man är ute efter? Eller är det det? Hmmm. Jag beslöt mig för att kniv trots allt är det mest sannolika vapen för ett sådant här uppdrag. Det är ju ändå något som människor världen över har lyckats hantera genom alla tider när det handlat om slakt. Och det är väl så man måste se på detta.  Är det inte det?

På TV hade det sedan någon vecka börjat en serie om två syskonpar som grälade om ett arv. Det var en otrolig dynga och jag förstod inte varför jag tvingade mig att följa den. Antagligen för att jag aldrig tidigare lagt märke till att det fanns TV‐serier från Finland.

…

När det väl skedde så skedde det av en ingivelse. En tidig helgmorgon när jag vaknat upp av en smäll hos grannen ovanför och inte kunde somna om. Klockan var omkring fyra och det var fortfarande några timmar tills folk i allmänhet började komma i rörelse. Jag stirrade ut genom fönstret och såg att en strålande vacker dag snart skulle vara på ingång. Plötsligt fann jag mig stå i farstun i ett par gamla jeans och rotandes efter stövlar längst inne i garderoben. Sen en jacka som jag inte ofta använde och en keps på huvudet. Solglasögon också. 

När jag satt i bilen framför ratten så kom jag på en sak. Jag plockade fram min mobil och skrev ett meddelande till henne, min bekant. ”Hur har du det? Hoppas allt är ok.” Sedan vred jag om nyckeln och körde. Jag visste egentligen inte var jag skulle åka när jag startade, men jag valde min vanliga rutt och tänkte att jag skulle ta den tredje hagen längs vägen. Jag var rätt säker på att jag kom ihåg vilken det skulle vara. Om det var en annan så skulle det ändå vara just den tredje, för såvitt jag kom på var inget av de alternativ jag såg framför mig mer eller mindre lämpligt än något annat.

Jag bromsade in efter att ha passerat hagen och körde in på en liten väg som jag hade för mig ledde till ett sommarhusområde. Efter några hundra meter körde jag in på en liten skogsväg och parkerade där. Någon som mot förmodan skulle köra förbi min bil skulle antagligen knappt se den men annars tänka att den tillhörde en morgontidig jägare eller svamp‐ och bärplockare. Hoppades jag.

Jag gick med raska kliv fram till hagen och saktade ner först när jag stod precis vid trädgränsen. Jag hade en märklig smak i munnen och ville nästan kräkas. Men jag var också otroligt upphetsad och hade en puls som jag inte vet när jag haft sist. Ett trettiotal meter bort, under en ek, stod fyra kor i en grupp. Lite längre bort stod ytterligare några fler kor i en klunga. Men tio meter från mig stod en ensam ko och betade. 

Jag klev försiktigt över stängslet. Om det var el eller inte i stängslet visste jag inte, men en sten på min sida var stor nog för att låta mig slippa ta reda på det.

Om kon lade märke till mig när den kom så visade den i alla fall inte det. Den stod och hängde med huvudet mot marken som att den funderade på om den skulle ta en tugga gräs eller inte. Jag blev osäker på om den ens var vaken. Den piskade till med svansen när jag gick upp intill den. Rätt långsamt så det betydde nog inte att den var vaken. Djuret var mycket större än vad jag tänkt mig. Fast i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag tänkt mig om en kos storlek. Man ser dem ju normalt bara på avstånd. Pälsen var brun och nästan blank och jag kämpade mot en plötslig lust att smeka över djuret. Jag vågade inte riskera att skrämma den nu när det gått så bra hittills. 

Min hand grep om kniven. Jag hade valt min grövsta kökskniv, en köttkniv i ett enda stycke stål som kostat mig en hel del. Den där kniven som jag fortfarande tänkte på som den nya och vassa fast den varit med mig i rätt många år nu. Jag drog ut kniven och förde den sakta mot den plats jag hade läst mig till att kossans hjärta fanns. Herregud, tänkte jag en kort sekund, jag har verkligen hamnat här. Och jag har planerat det längre och mer noga än vad jag förstått. I samma sekund pep det till i min mobil. I gryningens stilla tystnad skar ljudet till som en dolk genom verkligheten. Kossan slängde till med huvudet åt mitt håll och jag hann se hur den spärrade upp ögonen. Jag tryckte till med kniven allt vad jag orkade. Men i samma stund rörde sig kossan hastigt bakåt, någon decimeter bara, men kniven gled till över skinnet och jag högg desperat till så fort och hårt jag kunde utan att ta något sikte. Kniven gled in mycket lättare än vad jag trott men den måste ha träffat någon muskel i frambenet eller så för benet liksom vek sig omedelbart och kon föll. 

Båda mina ben hamnade under den sprattlande och galna kon. Jag insåg med en chock att jag var så fastkilad som man kan vara. Så sköljde en våg av smärta över mig och ingenting annat fanns under en tidsrymd som jag inte kan beskriva men som knappast lär ha varat mer än någon sekund. Det var paniken som fick mig till sans igen. Hur tryggt låter det? Kon gjorde några ansatser för att komma upp och bort men dessa var totalt meningslösa. Min smärta var också helt enorm och jag insåg att mina ben antagligen krossats av tyngden. Om de ännu inte var krossade så skulle de bli det av den sprattlande kon, för varje gång som den rörde sig så liksom plöjdes tyngden in över mina ben.  Jag slöt mina ögon och sköljdes bort någonstans i ett mörker.

Men jag måste ha vaknat till sans ganska omedelbart igen. Mina ögon öppnade sig till en suddig yta som långsamt växte sig skarpare. Jag såg rakt på den ko som nu låg över mig och som hade slutat röra på sig. Längs hela dess kropp syntes märken av knivhugg och blod. Jag måste ha hamnat i ett sånt där tillstånd som man hör talas om ibland när människor i panik utför hjältedåd utöver de gränser som människans krafter har. Jag vet att hjältedåd klingar lite felaktigt i sammanhanget, men var och en är ju sig själv närmast. Dessutom vill jag mest få fram vad som måste ha hänt. Jag hade dödat kon som låg och sprattlade över mig. Det hade inte fått loss mig, men åtminstone blev det inte värre. Nu satt jag liksom bara fast med krossade ben. Typ.

Jag insåg i samma stund att jag låg och kved eller till och med ylade av smärtan. Märkligt att jag inte lagt märke till det tidigare. Plötsligt pep det till i närheten och trots min belägenhet så insåg jag att jag fått ett meddelande på min mobiltelefon. Kon hade turligt nog inte hamnat över mer än mina ben och jackan var helt fri. Så jag lyckades få fram min telefon och öppnade meddelandet. Det var från min vän. Hon skrev kort om att hon tyvärr hade hamnat i knipa och att livet var lite tungt. Men att hon önskade mig allt gott och att vi kunde ses om inte alltför lång tid. Trots att det var ansträngande, 

jag var mycket utmattad av smärtan, så svarade jag henne. Jag skrev att jag hoppades hennes liv skulle ordna upp sig. Sedan lade jag till att jag vet hur det är. Livet är smärtsamt.

I samma stund hördes ett illvrål som fick mig att luta huvudet bakåt. Jag hann se kängan komma innan den for in i mitt huvud. Eftersom jag inte svimmade av den första sparken så hann jag höra hur bonden skrek något om att han äntligen fått fast den jävla idioten. Nu orkade jag inte protestera högt, men jag tänkte att det inte alls var han som fått fast mig. Det var ren mänsklig oförklarlig förvirring och en ko.

Sedan blev smärtan, som jag inte trott kunde bli värre, mycket värre. Man domnar inte bort efter ett tag och varje spark kändes lika väl. Men det var ändå så långt från outhärdligt att jag faktiskt fnissade till mellan snyftningarna.