.

Någon spelar en melodi i närheten. Men inte så nära att konturerna i stycket är helt tydliga. Det är någonting jag tycker mig känna igen utan att komma på vad det är. Ett ganska bra motiv till hur jag ser på världen jag lever i.

Vissa dagar känns allt omkring främmande, trots att det är bekant. Som någonting jag varit med om tidigare i livet, men som till stora delare gått förlorat o glömts bort. Det är väl normalt. Ett sätt för människan att tvingas att gå vidare. Meningen är väl inte att jag helt ska förstå den värld mina barn inom kort ska uppleva. Det är ju deras värld, inte min, trots att den egentligen är densamma. Det jag ser o förstår bygger ju på det bagage mitt förflutna utgör. Det börjar ju bli en anständig resa jag har bakom mig, även om det ännu är långt kvar till mål. Mina barn har precis börjat sina resor.

Men fan ta mig den dag jag ylar om att jag har haft allt det där, gjort allt det där, det är inget jag vill igen. Melodin som spelas är vacker, så mycket kan jag höra. Det finns en smärta i rösten som är uppenbar trots att jag inte utröner ett ord, eller ens språket.

I dag när jag vaknade låg mitt barn tätt intill mig. I någon sekund sov han men, säkert på grund av mig, strax slog han upp sina ögon mot mig. Han log inte, han är inte sorten som älskar att vakna, men han såg ömt o fundersamt på mig. Jag lade mitt finger i hans hand o han kramade det försiktigt. Det är en gåva att bli omhållen av sitt barn. Om några år kommer min hand vara främmande i hans, han kommer inte vilja hålla den. Så är det. Men än så länge finner vi stöd o tröst i varandra genom att hålla om varandra. Snart får vi uppfinna nya sätt att komma varandra nära.

Livets teater innebär många roller för oss att klara av att spela. Scenen förändras dag för dag o morgondagen vet vi inte ett dugg om. Allt kan förändras i ett slag. Oftast gör det ju inte det, men möjligheten finns. Därför är det enormt viktigt att leva i nuet. O att kunna släppa denna teater o stå nakna inför de som står oss närmast. Det förtjänar vi o det vinner vi på. Kanske är vi i någon mån skyldiga varandra det också. I den sunda tolkningen av skyldig.

Melodin utifrån är över sedan länge. Jag skriver långsamt. Men när jag är klar med den här texten ska jag sätta på en sång jag känner igen. En melodi som en gång var din o min o som fortfarande är det varje gång den spelas. Barnen växer upp o blir vackrare än oss. Hoppas de lär sig slåss, mot världen o mot oss. Det visar sig. Hoppas de inte försvinner för långt o för ofta ifrån. Det visar sig också.

Ta denna melodi, nu. Tjafsa inte så mycket om det som varit.