.

Det är svårt för kvällspressen att förstå att Per Nuder inte vill.

Journalister har svårt att ta ett nej för ett nej. Om de inte levde i en mycket sluten värld skulle de troligtvis vara den samhällsgrupp som oftast hamnade i klammeri med olika sextrakasserilagar. Vi vanliga skulle ständigt behöva försvara oss mot dem. "Nej Alexandra P! Nej!" (Dask i ansiktet med öppna handen o slappa fingrar) Jag säger Nej! (Knuff med båda händerna i bröstet så att hon faller baklänges o ramlar på rumpan).

Det finns faktiskt folk som inte vill. Utan som vill något annat. 

Nuder vill inte bli partiledare eftersom han tänker bli actionhjälte. Det är rimligt o mänskligt eftersom bara det ena osar kravlöst sex.

(Doften är ärligt talat sådär, när man tar den ur sitt sammanhang - lördagsfyllan efter krogbesöket) 

Om vi släpper tankarna på Mona Sahlin ett tag nu. Vi måste i alla fall försöka.

Om journalisterna bara beslöt sig för att lyssna på det som sägs i stället för på det som inte sägs skulle de ha hört detta:

"Se bara på Arnold. Han gick från det ena till det andra. Alltså från att vara actionhjälte till att vara politiker - inte partiledare, bara politiker. Jag tänker göra om hans resa, men åt andra hållet. Idag är jag stolt men inte nöjd. Men jag har redan innan jul köpt gymkort o prövat mig fram genom olika frisyrer i fotoshop. Allt från renrakat, via "helikopterplatta" till en utsläppt "Anders Borgare". Min stab håller i detta nu på att sy upp olika provexemplar av actiondräkter o hitta på ett coolt namn. Själv övar jag poser o på att landa snyggt. Det är allt jag kan göra nu eftersom det är allt jag vill göra nu."

Det kanske blir Per Nuder som slutgiltigt får journalisterna att inse att ett nej är ett nej. Kanske en vältränad man i väl vald frisyr o trikåer hoppar in mellan typ mig o typ Alexandra P o förklarar att Nej-mannen har kommit för att förklara att ett nej är ett nej o att Alexandra P får pröva lyckan någon annanstans?