.

Förra veckan fick jag med posten den nya specialutgåvan av Ingemar Bergmans samlade verk. Det var min mamma som shoppat den på nätet för att hon var deprimerad. Hon köpte den till mig istället för till sig eftersom hon inte orkade se "eländet." Hans fem bästa filmer i ett paket av svart lyxmaterial. Sten. Samlingen innehåller en mängd extramaterial, bland annat theatrical trailers, som jag med stort intresse tittat på.

Dessutom en hel DVD full med s.k. bloopers från filmerna.

Man får se hur Bengt Ekerot helt tappar fattningen när han råkar utbrista "Jag är Liemannen." Han viker sig, inte i skratt, utan i plågor o någon ur teamet kommer fram o ger honom en lång vertikal kram. Till slut går det över, han reser sig o sopar bort grus från gräset o säger att "nu kör vi igen." Den gången sitter den berömda scenen, får man veta i en textruta.

I nästa scen är det Max von Sydow som står för klanteriet. Döden frågar den vackre blonde riddaren hur denne vet om att man kan spela schack om att få ytterligare dagar på denna jord. Riddaren svarar...först ingenting. I nästa sekund drar det i mungipan o så säger han "Jag har läst det på Wikileaks." Döden höjer på ögonbrynen en sekund. När sekunden är över är det Bengt Ekerot som höger på ögonbrynen. Sedan drar han fram ett papper o läser länge på pappret. "Näeh, du har hört det i gamla sånger? Sett det på kyrkomålningar?" Max von Sydow nickar med ett flin. Så är det, ja. Bengt Ekerot vänder sig mot kameran o tittar på Ingemar genom linsen. "Får jag säga det?" Det är uppenbart att han får godkänt till detta, för strax därpå utbrister han "Bryt!"

Sedan visas den här scenen:



Man får veta att scenen initialt var menad att hamna i filmen "Sommaren med Monika" o att figurerna var ett Storbandsjazzband som Monika efter en fyllefest var rädd att hon hade haft oroväckande sex med. Men eftersom de dansade sin väg i gryningenn var det inget hon någonsin skulle få klarhet i. Hon kunde tyvärr inte låta saken bero utan resten av filmen, i den versionen, kantades av ovisshetens ågren. Filmen blev betydligt lättsammare i sin nuvarande tappning. Scenen användes istället i Det sjunde insegelt o då var människorna döda. Dessutom ändrades i manus o man lät genom någon sorts omställning med ljussättningen gryningen bli till skymning. Det är mycket oklart varför scenen kallas blooper. Men å andra sidan är det mycket hos Ingemar som är oklart för andra människor än han själv. 

Från Nattvardsgästerna visas scenen när prästen säger "Man måste lita på gud." Bara det att den här gången låter Gunnar Björnstrand blicken vandra uppåt. "För Faaan!" skriker någon som bara kan vara Ingemar. "F'låt. F'låt. Men det var en geting som flög förbi", mumlar Gunnar. I nästa klipp upprepas det hela. Blicken vandrar uppåt. "Vad nu då!". "Det flög en demon genom rummet", fnittrar Gunnar. Hela rummet fnittrar med en god stund innan en avspänd stämma säger "Haha, ja, men skärpning nu, manskap."

Filmen Skammen genomfördes helt utan bloopers, får vi slutligen veta. Nästan som att man ber om ursäkt för det så låter man istället visa en bild på Liv Ullman när hon föder ett barn. "Fi faaan, vad ont det ser ut att göra", hör man Ingemar utbrista.

På en DVD-skiva som jag inte hunnit med att titta på ännu har man lagt till diverse bortagna scener. Kanske återkommer jag med en redogörelse över dessa.