.

När studsmattan kom i veckan fram ville min bror leka popcorn. Han satte sig i mitten o lät mig hoppa runt honom som en allianspartist efter en Toblerone i ett snöre från ovan. Men varje gång vi fick upp farten så flög min bror åt sidan o av studsmattan. Jag började nynna på Potholes in my lawn av De la Soul o min bror grät. Det gör ont i mig att se min vuxna bror gråta, förklarade jag för honom mellan refrängerna. Kanske ondare än det gör för honom, för hans skador går ju faktiskt att linda hårt med gasbinda. Mina kräver långvarigt o försiktigt bistånd av erfaren o auktoriserad terapeut. O för att få tag på en sån, krävs kontakter samt väntetid.

"Det är därför det finns knark", hävdade min fru, o förklade att knark är den fattige mannens terapi. "Du menar prozac?", flämtade min bror. "Snobb!", väste min fru.

Men hur kommer det sig att min bror inte kunde hoppa rakt upp o ner som vanligt folk? Han bjöd mig en så kallad dammsugare, sjuttiotalisternas egen Madeleinekaka o minnet klarnade.

Min bror är född rövhalt. Det innebär att den ena skinkan är rätt mycket större än den andra skinkan. En doktor förklarade det där en gång o sa: Grabben är rövhalt.

För att råda bot på problemet så fick min bror en ställning i stål o med skruvar som man satte fast i området. Ställningen hyrde vi av kommunen o den skulle sitta på under två års tid. Det lite tråkiga är att just dessa år fick min mor inte ihop så många timmar o vi hade inte råd att hyra ställningen mer än ett år eftersom det var så dyrt.

Min brors röv är alltså mycket mindre halt än vad den en gång var, men fortfarande så pass att han inte kan vara popcorn utan att studsa över kanten.

Man tvingas ta det onda med det goda. Det var länge sen jag åt en dammsugare. Det var inte alls illa.