.

Nu har jag kommit till vägs ände. Lilla sonen har nyligen lärt sig att äta själv. Jag har inget mer att lära honom.

Han använder hela kroppen om han kommer åt - om jag glömt spänna fast honom med ett sånt där säkerhetsbälte som Dean Martin hade på stolen eller om jag inte blixtsnabbt kopplar polisgrepp på honom när tillfälle ges.

Idag efter maten tittade jag uppgivet men ändå oidipalt nöjd på honom. "You look like shit."

Ungen ylar "No no no!"

Först tänkte jag att han är dum i huvudet. Han såg ut som man tänker sig Bert Karlsson efter en semla, Petra Mede efter en misslyckad kväll som slutat med en kebab eller som Fadde efter en återförening med Linda Rosing. På ett ungefär alltså.

Sen insåg jag att min son inte kan engelska o att han bara skojat.

Nu är jag lite lugnare när det bara är uråldriga bakterier o virus från den isländska jordens innandöme som faller ner över oss alla i takt med snön, eller att asktäcket kyler ner sommaren så hela Europa drabbas av missväxt o kommande skörbjugg, eller att Madeleines förhållande inte överlever sommaren som jag behöver oroa mig för.