.

Den uppmärksamme har redan märkt det. Men för dig som ströläser mina ord utan större eftertanke kommer jag nu avslöja min stora brist här i livet. Jag kan inte uttala bokstaven S. Därför har jag lärt mig att använda ord som inte innehåller bokstaven S. Du kan kontrollera det själv om du av någon anledning inte tror mig. Sedan 2005 när jag började denna blogg har jag inte använt mig av S en enda gång!

Jag är med i en elitförening för folk som läspar. Vi har mailkorrespondens o facebookgrupper där vi baktalar de som uttalar den väsande o skavande tungvrickaren till bokstav; S. Som i Satan, Skitungar o Sug getsnopp. Du lär få höra mer av oss någon gång, fast en annan gång. Idag är det till o med hemligt vad vi heter.

Idag uteslöt vi en kille som varit med i tre år eftersom han berättade att hans favoritfilmer är de tre första, numera kända som de tre sista, "Ftar Warf!"

Det kändes skönt på ett sånt där straffpsykologiskt sätt att göra så. Han blev till den svagaste hönan i gården. O med ens sparkade vi ut honom från gården o stängde dörrarna för honom för all framtid. Han fick lida för att jag i alla år låtsas att min favoritartist är Bob Dylan (Tom Waits), min favoritfilm Livet är underbart (på svenska, bara på svenska...utan text tycker jag att den är jättedålig, har jag lurat alla o envar) (Varats olidliga lätthet) o att min favoritbok är något av Marukami eller Kundera (Musils Mannen utan egenskaper).

Talets gåva går i arv, men ändå inte.

Min son har ungefär samma problem, förrutom att han inte kan säga bokstaven R. Jag vet inte vad det kallas. Antagligen lerpa. Eller att vara orullare.

Han kommer, liksom jag före honom, få lära sig att tala tyst om sin favorit. "Hawwy Pottew!"