När tar det slut?
En fråga om mycket lite har blivit lite mycket.
En av livet största frågor är när en människa tar slut. Är det när man blir lämnad av Dede? Nej, det innebär ju bara att man återigen hamnar på avbytarbänken. Därifrån är det ju möjligt att ta sig vidare om man bara sparkar några flitiga bollar mot garagedörren.
Innebär det slutet för barnen när mamma gråter? Helena Bergkvists barn ba' "uääähöö, vi klarar inte mer, vi finns inte!" Det är naturligtvis inte där det tar slut. Det handlar bara om känslan av att det räcker nu. (Fast det inte gör det, för mamma är människa precis som du o jag. Varken bättre eller sämre, bara mer älskad som begrepp.)
Är det när pappa hamnar i fängelse? Det innebär slutet på många yngel. Men det är coolt när pappa kommer hem med nya tatueringar o nya häftiga kompisar som kan knivtricks o heter namn som slutar på y. Slutet på yngel blir här bara till början på en liten liten kriminell-smula. Sånt botas inte med hallonsaft o småkakor. Om nya pappa hamnar i fängelset gör varken till eller från. Det tror jag att det finns statistik på!
Är det när barnen flyttar hemifrån? Det innebär slutet för det goda samtalet mellan mamma o pappa. Men det finns universalspråk här på jorden, så det kan botas o till o med sinnebära resning.
Speciellt förödande är inte "Jag knullar skiten ur din fru två dagar i veckan medan du sysslar med momsredovisning i Skärholmen." Det är mer trist. Om man nu inte föredrar momsredovisning framför allt annat o låter andra människor sköta sitt. Sådana personer finns ju oxå, såklart. O även om man uppenbarligen är dig på spåret så kan du ju alltid förlägga din verksamhet i en annan förort. Alternativt börja om på nytt i ditt gamla land efter den tvångsmässiga verkställigheten av utvisningsbeslutet.
Poängen är i alla fall den att dina vänner från förr o förra älskare, de kommer glömma dig till slut. Du blir blott ett abstrakt suddigt minne från det förflutna som de inte har lust eller kraft att gripa tag om om några år. Du kommer blekna där. Dina barn, syskon, föräldrar, din fru o dina husdjur kommer minnas dig så länge de lever. Men när de är döda är det ingen som vittnar om din existens såtillvida du är en vanlig människa o inte någon sorts fenomen. Det är tyst om dig. Ingen kommer veta att du funnits. Åtminstone inte som just du.
Vi håller ut rätt länge o ofta genom rätt mycket. Så är det. Trots att det är värdelöst i längden. O nu har vi inte ens nämnt Sveriges framtida VM-resultat, svininfluensan eller alla de som jobbar på SAAB i Trollhättan.
Det finns dock en glimma ljus som bygger på trygghetoro, lurendrejeri o besatthet värdig de som fortfarande hänger upp sina liv på (Välj själv, du fattar vad jag är ute efter, men det finns tyvärr lite för många exempel. O nej, jag menar inte Hammarby, då hade jag skrivit Hammarby). Det där pappret du lurades att skriva på. Den där försäkringen gällande den platta TV:n du köpte på Elgiganten för något år sedan. Där glömmer man dig aldrig, deras kundregister är made out of swedish steel. Men en dag försvinner till o med Elgiganten från jordens yta. En dag består allt av laser o parapsykologi o vi kan flyga över hela jorden genom små små svarta hål. Den dagen tömmer Elgiganten sina datorer o sina pärmar med underskrivna kontrakt. När det sista pappret fladdrat i vinden o slutligen hamnat i en pöl med vatten eller lera o din namnteckning suddas ut o pappret löses upp... Då är du borta.
För någon gång måste det ske. O vi kan o får inte räkna med alla dumheter vi gör på Internet. De försvinner aldrig så länge Obama inte stänger av skiten eller all världens cache kraschar samtidigt. Det kommer nog inte hända, tyvärr för dig o din fjortonåriga dotter. Men för att kunna leva i ro måste vi anse att vi kan lämna det jordiska bakom oss. Annars kan vi aldrig gå vidare (om man nu kan det.)
The End
Fotnot/In memorian:
När så den sista stunden är kommen är det ändå inte slut. Du ställer fortfarande till det för dina anhöriga. Skattemyndigheterna kommer inte tillåta avdrag för begravningskostnaderna eftersom de enligt praxis "får anses vara en personlig levnadskostnad." Sådan är livets ironi.
Tur att någon annan betalar för det, åtminstone!
En av livet största frågor är när en människa tar slut. Är det när man blir lämnad av Dede? Nej, det innebär ju bara att man återigen hamnar på avbytarbänken. Därifrån är det ju möjligt att ta sig vidare om man bara sparkar några flitiga bollar mot garagedörren.
Innebär det slutet för barnen när mamma gråter? Helena Bergkvists barn ba' "uääähöö, vi klarar inte mer, vi finns inte!" Det är naturligtvis inte där det tar slut. Det handlar bara om känslan av att det räcker nu. (Fast det inte gör det, för mamma är människa precis som du o jag. Varken bättre eller sämre, bara mer älskad som begrepp.)
Är det när pappa hamnar i fängelse? Det innebär slutet på många yngel. Men det är coolt när pappa kommer hem med nya tatueringar o nya häftiga kompisar som kan knivtricks o heter namn som slutar på y. Slutet på yngel blir här bara till början på en liten liten kriminell-smula. Sånt botas inte med hallonsaft o småkakor. Om nya pappa hamnar i fängelset gör varken till eller från. Det tror jag att det finns statistik på!
Är det när barnen flyttar hemifrån? Det innebär slutet för det goda samtalet mellan mamma o pappa. Men det finns universalspråk här på jorden, så det kan botas o till o med sinnebära resning.
Speciellt förödande är inte "Jag knullar skiten ur din fru två dagar i veckan medan du sysslar med momsredovisning i Skärholmen." Det är mer trist. Om man nu inte föredrar momsredovisning framför allt annat o låter andra människor sköta sitt. Sådana personer finns ju oxå, såklart. O även om man uppenbarligen är dig på spåret så kan du ju alltid förlägga din verksamhet i en annan förort. Alternativt börja om på nytt i ditt gamla land efter den tvångsmässiga verkställigheten av utvisningsbeslutet.
Poängen är i alla fall den att dina vänner från förr o förra älskare, de kommer glömma dig till slut. Du blir blott ett abstrakt suddigt minne från det förflutna som de inte har lust eller kraft att gripa tag om om några år. Du kommer blekna där. Dina barn, syskon, föräldrar, din fru o dina husdjur kommer minnas dig så länge de lever. Men när de är döda är det ingen som vittnar om din existens såtillvida du är en vanlig människa o inte någon sorts fenomen. Det är tyst om dig. Ingen kommer veta att du funnits. Åtminstone inte som just du.
Vi håller ut rätt länge o ofta genom rätt mycket. Så är det. Trots att det är värdelöst i längden. O nu har vi inte ens nämnt Sveriges framtida VM-resultat, svininfluensan eller alla de som jobbar på SAAB i Trollhättan.
Det finns dock en glimma ljus som bygger på trygghetoro, lurendrejeri o besatthet värdig de som fortfarande hänger upp sina liv på (Välj själv, du fattar vad jag är ute efter, men det finns tyvärr lite för många exempel. O nej, jag menar inte Hammarby, då hade jag skrivit Hammarby). Det där pappret du lurades att skriva på. Den där försäkringen gällande den platta TV:n du köpte på Elgiganten för något år sedan. Där glömmer man dig aldrig, deras kundregister är made out of swedish steel. Men en dag försvinner till o med Elgiganten från jordens yta. En dag består allt av laser o parapsykologi o vi kan flyga över hela jorden genom små små svarta hål. Den dagen tömmer Elgiganten sina datorer o sina pärmar med underskrivna kontrakt. När det sista pappret fladdrat i vinden o slutligen hamnat i en pöl med vatten eller lera o din namnteckning suddas ut o pappret löses upp... Då är du borta.
För någon gång måste det ske. O vi kan o får inte räkna med alla dumheter vi gör på Internet. De försvinner aldrig så länge Obama inte stänger av skiten eller all världens cache kraschar samtidigt. Det kommer nog inte hända, tyvärr för dig o din fjortonåriga dotter. Men för att kunna leva i ro måste vi anse att vi kan lämna det jordiska bakom oss. Annars kan vi aldrig gå vidare (om man nu kan det.)
The End
Fotnot/In memorian:
När så den sista stunden är kommen är det ändå inte slut. Du ställer fortfarande till det för dina anhöriga. Skattemyndigheterna kommer inte tillåta avdrag för begravningskostnaderna eftersom de enligt praxis "får anses vara en personlig levnadskostnad." Sådan är livets ironi.
Tur att någon annan betalar för det, åtminstone!
Kommentarer:
Trackback