.

Jag har gjort en eminent insats för små barn i år o blev avtackad i helgen. En ful farbror stod o gapade på en scen. Hans mikrofon var trasig så han fick yla som en pastor i Teheran för att få publiken att höra på o förstå. Jag fattade ingenting. Men folk runt mig applåderade så jag gjorde likadant. Sedan var det min tur. Upp på scenen, ta emot varma ord o sedan applåder.

Därefter. En liten gosse överräckte en påse med godsaker. "Från alla oss. Det är mandelkakor o lite mer". Samtidigt som jag hörde att det var mandelkakor i så visste jag att föräldern som bakat dem har ollat dem!

Men jag visste fel. När jag öppnade paketet med gosaker såg jag att mandelkakorna låg i ett fabriksinslutet paket. Med en sorts lurig vaxklump som "säkring" för att paketet var oöppnat. Kakorna har alltså inte varit framme sedan de lämnade i bageriet!
 
Fan! Det är ju ännu värre om de är ollade av en italiensk hårig bagargubbe! En före detta strandraggare! Kanske heter han Salvadore o har gett din syster en kliande känsla av att ha glömt något!  

Hade det varit en förälder hade jag ju åtminstone vetat något så när vem det var!

Nu sitter jag istället buttert svartsjuk o ser på när min fru smaskar i sig kakorna o säger att hon älskar den välbekanta smaken. Så somrigt, så utomlands. Jag har ljugit o säger att jag är rädd för att få en allergichock. Sådana, säger min son, finns bara på löpsedlarna. Ok, säger jag o smakar en kaka. Jag tycker mig höra att min fru fnittrar. Hon kan också ha satt en mandel i halsen o jobbar på att gurgla upp den.