.

I lekparken utanför mitt hus klär sig barnen i rosa. De är flickor. Mammorna klär sig i svart och babybjörn. Från en granne påminns det om att ungens pappa just avtjänat ett treårigt fängelsestraff. Till och med flickan som slog huvudet i gungan blir avundsjuk.

Plötsligt, som på en given signal, som åtminstone inte jag hör, sluter sig mödrarna i en ring kring barnen. Inte en unge hinner undan. Mödrarna klär av barnen alla kläder tills de står nakna i höstkylan. De minsta barnen ser ut som frågetecken. De stora gråter.

Det är snart allhelgona. Det hade jag glömt bort. Mödrarna kommer att välja den fetaste ungen och tillreda honom eller henne enligt traditionellt recept. I min familj firar vi aldrig allhelgona. Vi har varit på McDonalds och ätit burgare och badat boll. Livet på utsidan, en dag som denna.

Mödrarna i mitt områdehar aldrig tyckt om mig. De tittar under lugg på mig och pekar gärna finger åt mig om de märker att jag tittar på dem. Då brukar jag lipa åt dem så vi fortsätter att vara osams. Jag tror att det är bästa sättet att upprätthålla någon slags segregation. Om samhället ska fortleva måste vi ju hata eller åtminstone misstänka varandra en smula. Annars kanske stödpartierna får alltför stor makt.

Andra kulturer gör som de vill. Här plockar vi den fetaste ungen och äter med välbehag. Det är var mans rätt att leva sitt liv som han vill. Kulturella skillnader finns till för att vi ska inse hur bra vi är och hur dåliga de är. Det har jag hört mödrarna tala om när de trodde att jag inte hörde. För att husen inte ska riva sig själva eller flygplan störta alltför ofta mot just min mark måste jag tycka illa om mina grannar. Likväl som dessa puckon verkar ha något emot mig.