Lundell sprider ut sig
Torsten Flinck fick nyligen barn med Sanna Lundell. Jag har inte velat skriva om söta Åke Lo. Inte velat vara den som förstör. Men eftersom andra redan börjat, så tar jag mig friheten att fortsätta vagga den lilla till sömns.
Sannas pappa, nationalskalden Ulf, uppges vara så glad att han inte längre vet vad han står för. Nästan upprymt berättar han att han påbörjat en ny roman som ska handla om en ensamstående tvåbarnsmors misstolkning av sin omvärld. Journalisten Belinda Olsson skriver idag i en krönika att hon åtminstone inte har några barn och att hon faktiskt redan är klar med sin recension av den kommande boken. Hon verkar lite arg av någon anledning. Kanske hennes pojkvän har gjort slut?
På min TV ser jag hur Torsten Flinck skakar fram ett tiopack Marlboro lights ur rockärmen. Med en ledig rörelse drar han fram en cigarett som hans bordsgranne tänder åt honom efter en nick av samförstånd mellan de båda männen. Jag försöker sluta, säger Torsten och ser rakt in i TV-kameran med en sammanbiten min. Bordsgrannen, på ett nästan obehgligt vis en äldre kopia av Kenta Gustafsson, himlar med ögonen och strax därefter skrattar de tillsammans så att tårar sprutar ur deras ögon.
"Så blir det en vit jul i alla fall", Ulf Lundells nya singel, en rockdängare av sällan hört slag, full av allsångsverser och helt utan refränger, är med facit i hand lättare att förstå. Kaj Kindvall är så rörd över en fars kärleksförklaring till sin dotter att han på Tracks hemsida uppmanar sina lyssnare att rösta in bubblaren på listan.
På min TV ser jag hur även Torsten Flincks ögon himlar. Till skillnad mot bordsgrannens ögon så himlar Torsten rejält med sina ögon. Faktiskt går det flera minuter mellan de tillfällen då iris syns över huvudtaget. Bordsgrannen stjäl en cigarett ur Torstens paket utan att Torsten reagerar. Sedan stirrar han in i TV-kameran och för en sekund känner man hur hans verklighet fryser till is. Han reser sig hastigt upp och sliter på sig jackan, som hängt över stolen, och försvinner. Strax innan Torsten sakta glider ner från sin stol, ut ur TV-rutan, verkar det som om en svag stril av blod tränger fram ur ögonvrån. Förhoppningsvis är det mascara som släppt av svettdropparna som tränger fram ur hans panna i ett febrilt tempo.
Fadern till Sanna Lundells första barn, calypsomusikern Bo Sundström, uppges inte bry sig nämnvärt över exfruns graviditet. Han lever sitt liv nu och hon lever sitt. Det enda de har gemensamt är ett barn. Sanna är däremot lika glad som om det var hennes första barn: "Man kan inte tänka så att någon är bättre än någon annan, oavsett vem som kommer först. Det vore inte rätt."
Under sin första fylla på flera år lever Ulf verkligen ut och är en annan än den han annars är. Bara barn kan få någon att känna så här, berättar han för servitrisen. Han skrattar och är glad och tror att han förstår sin värld igen. I alla fall lite. Det vore trevligt att ligga med Ulf Lundell tänker servitrisen och följer med honom hem. Dagen efter tänker hon att det inte var så trevligt. Bland annat eftersom Ulf tydligen inte tvättat sina kalsonger eller sin kropp på några veckor. Vad hade hon väntat sig? Ulf har ett uppdrag. Han vill bli en ny Adam. Göra massor av kvinnor med barn så att hans gener förs vidare och slutligen överfolkar hela landet. Eller hela världen. Strunt samma vilket.
Torsten Flinck sitter på en barstol mitt på scenen och håller stadigt i mikrofonen. Med en tämligen blasé blick, ömsom ut över studiopubliken, ömsom in i TV-kameran, nästan väser han fram sin egenkomponerade visa. Han ser stark och vild ut, men lyckas ändå kombinera detta med att ge sken av att vara plågad och svag. Sådant är talang. Säga vad man vill i övrigt, men talang är någonting Torsten har. När visan är över kliver han ner från sin stol och tar var och en av bandmedlemmarna i handen med ett stort leende. Sedan stryker han en hand genom sitt långa glänsande hår och vänder ryggen till publiken. Appropå missödet tidigare, förklarar studiovärdinnan Malin Berghagen, så var Torsten inte sjuk. Han var bara trött, så oändligt jävla trött.
Sannas pappa, nationalskalden Ulf, uppges vara så glad att han inte längre vet vad han står för. Nästan upprymt berättar han att han påbörjat en ny roman som ska handla om en ensamstående tvåbarnsmors misstolkning av sin omvärld. Journalisten Belinda Olsson skriver idag i en krönika att hon åtminstone inte har några barn och att hon faktiskt redan är klar med sin recension av den kommande boken. Hon verkar lite arg av någon anledning. Kanske hennes pojkvän har gjort slut?
På min TV ser jag hur Torsten Flinck skakar fram ett tiopack Marlboro lights ur rockärmen. Med en ledig rörelse drar han fram en cigarett som hans bordsgranne tänder åt honom efter en nick av samförstånd mellan de båda männen. Jag försöker sluta, säger Torsten och ser rakt in i TV-kameran med en sammanbiten min. Bordsgrannen, på ett nästan obehgligt vis en äldre kopia av Kenta Gustafsson, himlar med ögonen och strax därefter skrattar de tillsammans så att tårar sprutar ur deras ögon.
"Så blir det en vit jul i alla fall", Ulf Lundells nya singel, en rockdängare av sällan hört slag, full av allsångsverser och helt utan refränger, är med facit i hand lättare att förstå. Kaj Kindvall är så rörd över en fars kärleksförklaring till sin dotter att han på Tracks hemsida uppmanar sina lyssnare att rösta in bubblaren på listan.
På min TV ser jag hur även Torsten Flincks ögon himlar. Till skillnad mot bordsgrannens ögon så himlar Torsten rejält med sina ögon. Faktiskt går det flera minuter mellan de tillfällen då iris syns över huvudtaget. Bordsgrannen stjäl en cigarett ur Torstens paket utan att Torsten reagerar. Sedan stirrar han in i TV-kameran och för en sekund känner man hur hans verklighet fryser till is. Han reser sig hastigt upp och sliter på sig jackan, som hängt över stolen, och försvinner. Strax innan Torsten sakta glider ner från sin stol, ut ur TV-rutan, verkar det som om en svag stril av blod tränger fram ur ögonvrån. Förhoppningsvis är det mascara som släppt av svettdropparna som tränger fram ur hans panna i ett febrilt tempo.
Fadern till Sanna Lundells första barn, calypsomusikern Bo Sundström, uppges inte bry sig nämnvärt över exfruns graviditet. Han lever sitt liv nu och hon lever sitt. Det enda de har gemensamt är ett barn. Sanna är däremot lika glad som om det var hennes första barn: "Man kan inte tänka så att någon är bättre än någon annan, oavsett vem som kommer först. Det vore inte rätt."
Under sin första fylla på flera år lever Ulf verkligen ut och är en annan än den han annars är. Bara barn kan få någon att känna så här, berättar han för servitrisen. Han skrattar och är glad och tror att han förstår sin värld igen. I alla fall lite. Det vore trevligt att ligga med Ulf Lundell tänker servitrisen och följer med honom hem. Dagen efter tänker hon att det inte var så trevligt. Bland annat eftersom Ulf tydligen inte tvättat sina kalsonger eller sin kropp på några veckor. Vad hade hon väntat sig? Ulf har ett uppdrag. Han vill bli en ny Adam. Göra massor av kvinnor med barn så att hans gener förs vidare och slutligen överfolkar hela landet. Eller hela världen. Strunt samma vilket.
Torsten Flinck sitter på en barstol mitt på scenen och håller stadigt i mikrofonen. Med en tämligen blasé blick, ömsom ut över studiopubliken, ömsom in i TV-kameran, nästan väser han fram sin egenkomponerade visa. Han ser stark och vild ut, men lyckas ändå kombinera detta med att ge sken av att vara plågad och svag. Sådant är talang. Säga vad man vill i övrigt, men talang är någonting Torsten har. När visan är över kliver han ner från sin stol och tar var och en av bandmedlemmarna i handen med ett stort leende. Sedan stryker han en hand genom sitt långa glänsande hår och vänder ryggen till publiken. Appropå missödet tidigare, förklarar studiovärdinnan Malin Berghagen, så var Torsten inte sjuk. Han var bara trött, så oändligt jävla trött.
Kommentarer:
Trackback