En fot i det overkliga
En liten pojke, kanske tio år gammal, står mitt i den magiska sommarskogen. Han stirrar rakt in i kamerans lins o ler lyckligt. Pojken är lite för liten för sin ålder, ett huvud eller två. Därför har man klätt ut honom till en dvärgkrigare. Hans mamma tycker nog att han är fin, men jag tycker att hans huvud är för litet för att det ska vara trovärdigt.
Pojken pratar skånska. Det gör de alltid i Barda. Kanske för att det är det närmaste vi har isländska eller alvspråk.
"Det är så kul att vara här. Pappa var sjuk. När han kom in i rummet log han. Han sa att du ska till Barda."
Sen började pappa gråta. Han sa att han egentligen önskat att jag skulle till Nangijala. Men han kramade om mig hårt o länge eftersom det kanske var sista gången. Men nu är jag i Barda i alla fall, för att slåss mot ondskan. Jag tror att pappa fortfarande är hemma. Om han inte är på sjukhuset eller är död.
Sedan träffar pojken på en isprinsessa o får en magisk dryck som kan göra honom osynlig. Så att han kan föra den värdefulla runan till det godas konung. Fast drycken hjälper inte eftersom orcherna druckit en magisk dryck som gör att de kan se folk som är osynliga. Två orcher slaktar den lilla dvärgkrigaren med ett tjugotal yxhugg i huvudet, bålen o halsen. Sen stjäl de hans runa o skrockar lite. Sen tittar de på varandra o sedan på runan o sedan på varandra igen. De kastar runan över axeln o sätter sig vid åkanten o börjar smaska på varsitt äpple. Tydligen har den ena orchen blivit kär i ett får o behöver prata ut om hur fan han ska göra.
Det sista vi får höra är hur den andra orchen säger att åtminstone är det så att ett riktigt fint får faktiskt är snyggare än en del tjejer han vet. Fast å andra sidan betyder inte skönhet allt. De suckar djupt båda två.
Här är det slut. Men jag kan inte låta bli att fortsätta lite. Den gröna tjejen längst ner till vänster var under några år tillsammans med en av mina bästa vänner. Hon är mycket trevlig, fattas bara annat med den där frisyren o det gröna nyllet. Men i alla fall. Jag tittar o tittar på henne o försöker verkligen. Men jag kan inte förstå vad han såg hos henne. Jag skulle ha övervägt ett får.
Pojken pratar skånska. Det gör de alltid i Barda. Kanske för att det är det närmaste vi har isländska eller alvspråk.
"Det är så kul att vara här. Pappa var sjuk. När han kom in i rummet log han. Han sa att du ska till Barda."
Sen började pappa gråta. Han sa att han egentligen önskat att jag skulle till Nangijala. Men han kramade om mig hårt o länge eftersom det kanske var sista gången. Men nu är jag i Barda i alla fall, för att slåss mot ondskan. Jag tror att pappa fortfarande är hemma. Om han inte är på sjukhuset eller är död.
Sedan träffar pojken på en isprinsessa o får en magisk dryck som kan göra honom osynlig. Så att han kan föra den värdefulla runan till det godas konung. Fast drycken hjälper inte eftersom orcherna druckit en magisk dryck som gör att de kan se folk som är osynliga. Två orcher slaktar den lilla dvärgkrigaren med ett tjugotal yxhugg i huvudet, bålen o halsen. Sen stjäl de hans runa o skrockar lite. Sen tittar de på varandra o sedan på runan o sedan på varandra igen. De kastar runan över axeln o sätter sig vid åkanten o börjar smaska på varsitt äpple. Tydligen har den ena orchen blivit kär i ett får o behöver prata ut om hur fan han ska göra.
Det sista vi får höra är hur den andra orchen säger att åtminstone är det så att ett riktigt fint får faktiskt är snyggare än en del tjejer han vet. Fast å andra sidan betyder inte skönhet allt. De suckar djupt båda två.
Här är det slut. Men jag kan inte låta bli att fortsätta lite. Den gröna tjejen längst ner till vänster var under några år tillsammans med en av mina bästa vänner. Hon är mycket trevlig, fattas bara annat med den där frisyren o det gröna nyllet. Men i alla fall. Jag tittar o tittar på henne o försöker verkligen. Men jag kan inte förstå vad han såg hos henne. Jag skulle ha övervägt ett får.
Kommentarer:
Trackback