Den är inte lång, men åtminstone smal

Vårt lands svar på Paris Hilton, Micke Persbrandt, är ånyå i arbete efter sju svåra år som jagad. Som stand in för Lennart Swahn springer han runt och äter upp de sista laxsnittarna, dricker ur de sista slattarna champagne på begravningar i detta avlånga land. Och i Paris ibland. Även jobbet som Lennart innebär en jakt, men den här gången är det Micke som jagar. Hela världens smörgåsbord är för tillfället ett enda högstadiedisco för Micke.

Den riktige Lennart är upptagen av sirenerna i huvudet som larmar likt den värsta operetten dag som natt. Det är ett straff för att han laddat hem Kristi Bruds nya skiva med bittorrent. Redan efter första lyssningen var han sängliggande och mottagandes en himlans massa SMS med underförstådda kärleksförklaringar. Det enda Lennart har förstått är att hans nya namn är Fjorne. Han känner sig obekväm med sitt nya namn och vrider sig av och an i sängen. Men man vänjer sig till slut. Det är inte en värre procedur än att bli förklarad väderpresentatör, sägs det.

"Tuut tuut - Tuut tuut!", ylar Fjorne och förklarar att han alltid velat vara brandman, men ännu inte orkat med hälso- och styrkeundersökningarna inför antagningen. Men det är aldrig för sent. "Tuut tuut". Och polis vore kul, det är ju så stiligt med uniform och egna handklovar. Dessutom kan jag inte välja mellan slang eller batong, det är inte humant att påtvinga mig ett sådant val.

Samtidigt dementerar Micke Persbrandt sin senast utläckta sextape och förklarar att mannen på filmen inte är han, utan en så kallad "look-a-like". Någon påpekar att det snarare är den andra mannen på filmen som verkar vara Persbrandt. På detta svarar Persbrandt genom att kasta sin sko i huvudet på nämnde någon och inser att det inte är det smartaste han gjort, men rosa champagne är ju bara sååå gott att
man förr eller senare tappar konceptet en gnutta. Det är bubblorna i näsan som gör det, när drycken porlar fram mellan frustandena. Journalisterna flyr med applåder.

Den riktige Fjorne har varit oanträffbar den senaste tiden, skygg som han är, den gamla filuren. Men han skickade en åsikt till kungliga Operan här om dagen. Tyvärr en mycket svårtolkad sådan:




Persbrandt har druckit sprit förut, men aldrig som Fjorne. Vad som helst kan hända. Fast, herregud, baletten är redan avklarad, den övre gränsen är satt sedan länge. Den rosa kavajen är Jocke Bergs gamla, men passar perfekt. Persbrandt sväljer ännu en laxtartar och plockar upp sin telefon med en suck. These days är han skyldig att ringa media, det är en fråga om respekt för liv och död. Han vill dementera å det grövsta, men det vore liksom inte Fjorne. Allt handlar som vanligt om pengar. Integriteten dog med den senaste artikeln.

Det lät som en ganska kul idé, men Persbrandt inser, enligt en nära vän, att livet som Fjorne alltför lätt blir till verklighet. Det börjar som en lek - betald, förvisso - men allvaret tränger sig på. En del personligheter kan man inte leva sig ut ur efter att ha levt sig in i. På Konsum i Gnesta ligger ett rosa svettband och väntar på att bli köpt och nyttjat.

Motiveringen löd: "Lennart var inte bjuden på begravningen eftersom han har svårt att knipa käft för media. Dagen efter dementerade Fjorne detta i media och lade även till att han var kränkt och jävligt förbannad. Men av tradition får vi anse att det senare vara ett infall av Dedes och Linda Skugges gemensamma spökskrivare och således inte lägga Fjorne till last.

(Bilden har Fjorne för sig att han funnit och köpt från Millans pysselsida. -www.millan.dk. - jag har inte haft möjlighet att kontrollera den uppgiften.)

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits