.

En initiutiv känsla för djur. Att kunna klappa en dobermann utan tänka på att det är en dobermann. Att kunna se fågeln flyga utan att avundas den förmågan. Att lida med fisken när man trär av den från kroken.

En förmåga till tonartshöjning. Att kunna minnas o sjunga refrängen till årets schlageretta utan att höra den spelas på radio samtidigt. Att känna skräck tillsammans med tonårsflickan i årets Screamkopia. Att vakna en måndagmorgon av klockradions första utgående larmsignal.

Fotografiskt minne eller logisk beräkning utan ansträngning. Att veta vem som är Lili, Sussie, Hanna, Lina, Björn, Benny, Hanna eller Magdalena. Att omedelbart peka ut vem i bekantskapskretsen som liknar Dudley Moore. Att även i mörkret inse att människan bredvid en i sängen är ens barn o inte ens fru.

Den klockrena viljan till fortsättning. Att utan att känna sig överdrivet god eller viktig ta över där Mahatma slutade. Att se fram emot tisdagen med ett nöje glasklart som Magnus Hedmans framtid. Att ta sig igenom det sista kapitlet i Joyces Odysseus utan att först läsa ett hundratal andra böcker där emellan.

Sen vill jag inte: Vara med i Barda. Lyssna på Tamida. Se ut som att jag är sponsrad av ett märkesplagg.

Inget mera idag.