.

Har jag berättat att mina barn fick löss för en tid sedan. Det var en plåga att bli av med. Under tiden kliade de sig under armarna, i huvudet o i svanken. Det var mycket synd om dem. För att lätta upp deras tillvaro så tog jag dem på en spelning med Rebecka Törnkvist. Det var mycket uppskattat o de stod längst fram vid scenen o diggade jazz i sommarkvällen.

Jag krälade upp på en kanon o tittade på. Trevligt nog var den så väl inställd att när man tittade genom den stora pipan så kunde man se Rebecka på scenen. Kan det tänkas att någon anställd på området planerar ett eget litet möte med Gnestas egen konstapel Barnaby inom viss framtid?

Varför hamnar jag alltid sittandes över en kanon när jag kan? Det är för att jag rätt snabbt efter mitt andra glas rödvin börjar låtsas att jag är Malin Baryard, menar mina barn. Fast det är inte sant, hon gränslar ju arab, inte kanon. Jag tror att jag bara gillar utsikten o att leva nära faran. Fast om jag hade levt på medeltiden hade jag nog älskat makten att få skjuta jättestora järnklot i huvudet på folk. Det skulle ha fått dem att lära sig vett o uppföra sig. Basta.



Från min plats vid kanonen kunde jag fota sångerskan när hon tackade för sig. På väg hem till sin vardag, sin lycka o sina problem.