En visa om vitt i regnet
Idag börjar Visfestivalen i Västervik.
Det är ju en rätt trevlig tillställning. För er som inte känner till festivalen så handlar den kort om att halvkända artister sitter i en ruin o med en gitarr eller någon annan sorts stränginstrument på en scen sjunger till eget komp. Ibland dyker det dessutom upp älvliknande kvinnor med flöjtar o tar snabba o folkligt vindlande toner på scenen. Det kan vara vackert o till o med magiskt. Det lär också vara den enda svenska festival där rött o vitt vin dominerar ut öl o sprit. Till o med vitlöksbaguetter dominerar ut öl o sprit.
Publiken består mest av brunt ylleklädda medelålders kvinnor med lila sjalar o hennafärgat hår. Dessa kvinnor är de enda på festivalen som bär Bh. De drejar krukor eller målar krukor på sin fritid. Min mamma är en sån kvinna. Fast hon är mer inne på amerikansk westcountryrock o kommer inte vara i Västervik. Det är kanske tur, för hon har förstört mer än en tillställning för alla andra när hon varit full.
Förrutom en del svarta polotröjor o fårskinnsvästar bär pojkarna o männen oavsett ålder linnen o har sett Lars Winnerbäck innan han klippte sig. Ibland har de fyrkantiga glasögon med svarta grova bågar. De älskar bongotrummor o band som ingen annan har hört talas om. Egentligen vill de bara se Sofia Karlsson på nära håll. Sedan vill de para sig som kaniner hela natten. Fast det är svårt att få till det när man befinner sig på ett ställe där alla kvinnor o flickor redan känner till varenda sång man brukar utnyttja.
Alla är barfota eller har åtminstone sandaler som består av en sula med några få korsade smala band. Det kanske står på inträdesbiljetten att det måste vara så.
De unga kvinnorna ser ut som älvor. Allihop. Förutom de löjliga öronen som älvor har. De är smala o smäckra o helt naturella. De kunde förvisso ha unnat sig lite sol eller en o annan köttbit. Men tusan. De må vara klädda i blus eller klänning. De är helt klädda i vitt.
Idag ösregnar det.
Jag vill vara i Västervik!
Det är ju en rätt trevlig tillställning. För er som inte känner till festivalen så handlar den kort om att halvkända artister sitter i en ruin o med en gitarr eller någon annan sorts stränginstrument på en scen sjunger till eget komp. Ibland dyker det dessutom upp älvliknande kvinnor med flöjtar o tar snabba o folkligt vindlande toner på scenen. Det kan vara vackert o till o med magiskt. Det lär också vara den enda svenska festival där rött o vitt vin dominerar ut öl o sprit. Till o med vitlöksbaguetter dominerar ut öl o sprit.
Publiken består mest av brunt ylleklädda medelålders kvinnor med lila sjalar o hennafärgat hår. Dessa kvinnor är de enda på festivalen som bär Bh. De drejar krukor eller målar krukor på sin fritid. Min mamma är en sån kvinna. Fast hon är mer inne på amerikansk westcountryrock o kommer inte vara i Västervik. Det är kanske tur, för hon har förstört mer än en tillställning för alla andra när hon varit full.
Förrutom en del svarta polotröjor o fårskinnsvästar bär pojkarna o männen oavsett ålder linnen o har sett Lars Winnerbäck innan han klippte sig. Ibland har de fyrkantiga glasögon med svarta grova bågar. De älskar bongotrummor o band som ingen annan har hört talas om. Egentligen vill de bara se Sofia Karlsson på nära håll. Sedan vill de para sig som kaniner hela natten. Fast det är svårt att få till det när man befinner sig på ett ställe där alla kvinnor o flickor redan känner till varenda sång man brukar utnyttja.
Alla är barfota eller har åtminstone sandaler som består av en sula med några få korsade smala band. Det kanske står på inträdesbiljetten att det måste vara så.
De unga kvinnorna ser ut som älvor. Allihop. Förutom de löjliga öronen som älvor har. De är smala o smäckra o helt naturella. De kunde förvisso ha unnat sig lite sol eller en o annan köttbit. Men tusan. De må vara klädda i blus eller klänning. De är helt klädda i vitt.
Idag ösregnar det.
Jag vill vara i Västervik!
Kommentarer:
Trackback