Ulven kommer - skjut den! skjut den! skjut den!!!

En gång när jag tillfälligtvis bodde i en stuga djupt inne i de sörmländska skogarna gick jag ut för att kissa. Det var en vinternatt, snön gnistrade som kristall i månens sken. Jag stod vänd mot en liten gräsplätt framför skogsbrynet. Jag satte handen på gylfen och skulle just till att dra ner den när jag tittade uppåt o framåt. Där stod en varg o tittade på mig. Troligtvis hade den stått där ett tag, frusen fast av rädsla eller förundran över mitt plötsliga uppdykande. Den hade väl snokat runt huset efter något smaskigt eller för lite ljus o värme. Kanske var den bara nyfiken eller råkade ha vägarna förbi.
När min blick mötte vargens så fräste vargen till. Den morrade inte. Den ylade inte. Den fräste som en liten kattunge.

Sedan dödade jag den allt vad jag orkade. På ett sätt som gjorde coolt jätteont för vargen.

Eller.

Sedan tog vargen några snabba steg över snötäcket innan den försvann upp över en kulle o rusade vidare i livet. Kvar stod jag o undrade vad fan som hänt.

För innan vargen tog sina snabba steg hade den hoppat på mig o slitit av min strupe med sina vassa tänder. Snötäcket hade blivit som en tavla av Pollock med enbart röd färg. Sedan hade den tagit alla mina barn o hänsynslöst pressat ner dem i en konsumkasse som den hängde över ryggen. Matsäck.

Några vargar måste skjutas för fridens skull. Det handlar om ett fyrtiotal.

Ett antal personer är beredda att ta sitt samhällsansvar. Igår räknade naturvårdsverket till 10 600 jägare som anmält sitt intresse att skjuta vargarna. 

Jag är sörlänning o är ju egentligen inte berättigad till en åsikt om vargarna. Vi har ju bara ett fåtal vargar som springer i skogarna häromkring. De stör inte oss mer än vi stör dem. Oftast märker vi inte ens av dem mer än som någon vag förtätning av stämningen omkring oss. Något lockande o pockande som talar till oss utan att vi förstår vad som sägs.

Det är säkert en sanning att vargstammen vuxit sig för stor. Att boskap i vissa delar av landet ligger pyrt till på grund av att naturen en gång för alla bestämt att vissa djur ska livnära sig på andra djur. 

Jägare brukar ju hävda att jakten står för en närhet till naturen. Jag har sett många jägare tala varmt om den stundande älgjakten, nästan som att höra trettonåriga flickor prata om vilka killar som ska gå på kvällens disco.

Jag kan inte tycka att jakt är macho. Det spelar ingen roll om det är med gevär eller med pil o båge. En man som dräper en annan varelse med ett skjutvapen kan göra sitt jobb, skaffa föda o till o med anse sig få en härlig naturupplevelse. Men det är inte macho.

Varg. Vad är det frågan om? Vad är det som får mer än tiotusen jägare att räcka upp handen när det kommer till att få skjuta just vargen?  Något inom mig säger att, nej, hade det handlat om att skjuta av illerbeståndet så hade inte mer än tiotusen jägare handlat med detta sanna sociala patos.

När jag läste om dessa mer än tiotusen jägare i dag så fick jag en unken smak i min mun som vägrar släppa. Jag tänker dräggel, stress, stön o stånk. Jag tänker skam.

Jaja.

Hur det gick med mina barn?

Nja. Jag hade inga barn på den tiden. Dessutom sitter jag ju här o skriver. Så det sista måste vara ett utspel av min fantasi o min skräck.

Sedan den gången har jag aldrig sett en fri varg i skogen igen. Men jag har sett spåren, sett min hund oroa sig längtansfullt över doften av det vilda i spåren. Sett min hund uppföra sig ungefär som jag skulle uppföra mig om Singoalla plötsligt uppenbarade sig vid en liten skogssjö framför mig. 

Kommentarer:
Postat av: Chiman

Ett inlägg om älgar och Jarno skulle vara nice! Med Valeria som narrator!

2009-12-18 @ 13:43:37
Postat av: Kommerotardig

Det är frestande. Frågan är bara om det inte skulle bli alltför utflippat, jag försöker ju hålla mig något sånär sansad.

2009-12-18 @ 14:22:20
Postat av: Chiman

Jag förstår dig men det är iaf ett önskemål!

2009-12-18 @ 20:02:50

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits