.

Det var en gång en italienska, en finne, en kurdiska, en svenska o jag.

Så här säger en italienska jag känner: I Trollhättan finns det mer älgar än på andra ställen.

Det duger inte åt en finne jag känner. Som en rumpnisse som vill starta världskrig bryter o ryter han fram: Varför skulle det vara på detta viset?

Italienskan börjar gråta o förklarar förtvivlat att hon inte har någon aning. Men hennes kompis mamma har minsann blivit uppäten av en älg, så det är i alla fall ingenting att skratta åt.

När finnens ögonbryn reser sig högt blir pannan rätt kort.

Italienskan säger att det kanske beror på att det traditionellt finns enormt mycket äpplen i Trollhättan. Sånt drar till sig älgar.

Finnen frågar om det står i Expressens älgbilaga att det finns massor av äpplen i Trollhättan o att älgarna sätter sig på bussen o åker dit när de läser det.

Nej, ylar italienskan så att hon kokar som en gammal Volvo med brusten kylarvattenslang, men äpplena luktar o därför har älgarna kommit. De har kommit under en lång period o de har kommit för att stanna. I år fanns inga äpplen över huvud taget. Det kanske inte var så att älgen var arg, den kanske var hungrig. Men det fanns jordgubbar, säger hon med en trotsig min, som hon hittat det slutgiltiga argumentet. Sen har jättemånga blivit nedslagna av älgar, som har hoppat på dem med sina framben. Det har bara varit tur att ingen har dött.

En gång när jag sprang i skogen i somras, börjar italienskan. Då...

@-->--

En gång i somras, säger älgmamman, hade jag vägarna förbi Trollhättan. Ja, jag vet att vi älgar inte brukar vara där, men det var lite just därför. Jag ville bara se nåt nytt. Jag kliver ut på en liten upplyst väg för o kissa. Just som jag står där hör jag hur något närmar sig. Jag ställer mig så stilla jag kan i fall det är en människa. Ja, ni vet att de inte fattar att man är en älg om man inte rör sig. De tror att man är en sten eller att de är hemma hos Jan Guillou. I alla fall...en människa dök upp. När vi mötte varandras blickar så stannade hon. Plötsligt tog hon ett steg bakåt. Sen tog hon ett steg framåt. Då såg jag att det var en italienska. Jag tvivlade förstås, men jag tog ett stort steg närmare henne för att försäkra mig om saken. Jo då. Sen ställde jag mig stilla igen. Då tog italienskan ännu ett steg närmare. Kanske har hon hört något om att Guillou har stor snopp. Men så hände något med hennes ögon, de liksom vände sig inåt fast uppåt. Hon såg ut att fundera över något, kanske om det var värt det, för trots allt handlar det ju om Guillou. Sen gick hon mycket sakt o ställde sig mot ett träd. Hon stod kvar vid trädet o jag fick gott om tid att kolla in henne. Hon var sjukt vältränad, ett riktigt praktexemplar. Hon verkade inte alls aggressiv o jag tänkte ett tag att jag skulle pröva att mata henne. Men det fick vara för hon såg egentligen rätt mätt ut, så jag ropade till mig ungarna så att de fick ta sig en titt. Den ena ville äta upp henne o den andra ville ställa sig med frambenen på henne så att hon skadades. Det kunde jag inte låta dem göra, vilka fasoner. Så jag sa nej, bara titta. De tyckte att det var rätt trist så då gick vi därifrån.

Vi hann med en titt i stadshuset också, innan vi lämnade Trollhättan. Det var helt av glas, lite som ett sagoslott, fast det var rätt stökigt, folk gapade o skjöt med gevär. Kanske hamnade vi i en filminspelning. Men i alla fall...

Den finska älgen fnyser o frustar av skratt. En italienska i trollhättan! Hur troligt låter det på en skala?

Älgmamman surnar till. Fan, det finns jättemånga italienskor i Trollhättan. Det står till o med om det i Aftonbladets älgbilaga.

Vart då? undrar den finska älgen med ett brett flin.

Jaaaa. Det kommer väl inte jag ihåg, såklart.

Vad ska man tro, egentligen. Igår sa italienskan att hon var trött o vill att jag ska göra henne med barn. Så även om hon verkar lite osvensk, så är hon ju uppenbart rätt vettig.