.

Käll. Kjäll. Kjell. Chel. Shell. Skäll. Gel.

Imorgon fyller min son år. Nog om honom. 

Min arbetskollega berättade att han är mycket duktig på att baka. Han kallade sig en konstnär o kak-konnesör. Han vill gärna ta på sig att ordna med födelsedagstårtan o MMS:ade ett arbetsprov:




Jättefint.

Tydligen kan han även göra Sverigedemokraternas loga eller vem som helst som Avatar-figur. Min tanke är att det blir nervöst att sätta ner ljus eftersom man kommer vara rädd att liksom förstöra nåt.

Man kan inte veta vad det är för smak på tårtan, eftersom det är ett marsipanlock över hela, men han lovar att det brukar vara massor av grädde o andra godsaker. Det kan det nog vara.

Jag hade en dröm härom natten.

Vi tittar på TV. Jag ser mitt ansikte i spegeln o jag är upplyst av ett kallt blått sken. Dessutom ser jag så trött ut. Skenet fladdrar till för en sekund o det syns att jag lever. En fånigt stor tumme inkörd mellan mina försiktiga läppar. Jag suger till en snabbis.

Det är Jan Björklund som kommer i bild. Han tar upp jättemycket av TV:n trots att man bara ser hans ansikte. Vi får inte veta vad hans händer gör under täcket tiden. Vi kan bara gissa, det har vi frihet att göra. När jag blundar kan jag se tydligt vad jag gissar att han gör. Du kan inte göra något åt det. Jag bara blundar ännu mer o ännu hårdare.

Han vill ha fler poliser. Det är både frihet o valfrihet på något sätt. Dubbelt så många fler poliser som något annat parti vill ha, hur många de än säger. Även i förortenr? frågar hon som intervjuar. Det väcker Malmöpolisen inom Jan o han försöker slå henne med en smal pinne som han blixtsnabbt trollat fram. Man kan se att hon kommer passa sig framöver. Hon till o med plockar fram sin mobiltelefon o stänger av den med ett skamset leende o en nigning. Hon har uppenbarligen kommit till fel kommun. Hemläxa.

Dessutom vill han införa ett svenskt FBI. Det låter coolt på pappret med en polismakt som gränslöst får bekämpa brottslighet i alla Sveriges delstater. Det kanske kan leda till en filmserie framöver. Snälla snälla snälla, inte en tysk i huvudrollen, han i graven intill!

Programmet avbryts av en reklam för FRA. "Bara Nordkorea har större kontroll" sjunger en liten flickkör till mäktiga hiphopbeats. Sedan blir det reklam för smör som får äldre att hoppa högt av frisläppta hjärtan.

Han fortsätter med att han vill införa att det är obligatoriskt med en säkerhetsvakt i varje klass som innehåller mer än två elever med utländsk bakgrund. Det kommer skapa en hel del nya jobb, hinner jag tänka, innan han spinner vidare.

Han vill förbjuda burka. Absolut offentligt o gärna överhuvudtaget. Hon som intervjuar påpekar att svenska Migrationsverket ska ge uppehållstillstånd till kvinnor som tvingas vara beslöjade i sina hemland. Jan varnar med sin pinne. Tydligen är det inte lika allvarligt att tvinga av dem slöjorna. Någonstans är det till o med rätt kul med en lag som tvingar av kvinnor deras kläder, måste man väl i alla fall tycka om man ska vara liberalpolitiskt korrekt?

Plötsligt:

Jan Björklund ryter på oklanderlig svenska att han inte vill bli kallad rasist.

Istället vill han bli kallad rabiat förbudsivrare som använder ordet liberal på samma sätt som de som bestämmer i Demokratiska Republikanen Kongo använder ordet demokrati. (Med ett fniss, skulle jag tro.) Sånt tycker jag inte att man ska kalla honom. Det är ju jättelångt o totalt tungvrickande. Vi kan väl fortsätta säga Jan, om inte annat för enkelhetens skull?

Jag ser mitt ansikte i spegeln igen. Samma kalla blåa sken lyser upp mig. Det får mig att tänka på en narkoman som sitter o letar förgäves efter venen i blåljuset på McDonalds toalett. Tummen har hittat sig någon annanstans. Jag letar fram den igen. Jag kastar popcorn på fönstret. Det låter lite som att det regnar. Nu känns det lite bättre. Nästan som att det inte ens var en dröm. Kan det ge någon förklaring att det var typ fyra bud o inte tio, som utlovat? Är det i så fall den förklaringen jag vill ha?