.

Efter ett halvt år i sus o dus är det svårt att hitta orden. Därför har jag beslutat bakom lykta dörrar att göra som Jörgen o Lotta o på obestämd framtid låna det som egentligen tillhör någon annan.

Med en klar, hög o manisk röst har Jarl Kulle sagt det ungefär så här (Fast nu är det jag som säger det). 

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst min renässans. Jag vill att jag inte bara ska sköta ett hem, utan jag ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att mitt idealjag ska ha långt hår, riktigt långt hår, som jag kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han har även sagt ungefär så här (Fast nu är det jag som säger det):

Jag vill ha ett jag som både kan skura en trappa och vara balens konung.

Långt senare har han sagt ungefär så här (Fast nu är det jag som säger det).

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att mina finaste uppgifter är att vara far och make och att min viktigaste mission är i hemmet. [---]

Tro inte heller att jag menar att jag ska tvingas till det ena eller det andra, jag ska självklart ha frihet att välja själv. Men jag ska djävlar anamma - det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt - inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Jag ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att jag nu för att vara ´med min tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta mäns natur.

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande far. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Men precis som fallet är med Jörgen o Lotta så kan man inte ge sig till att släppa taget bara på grund av att andra saknar kunskaper. Det vore ju att inte ta sitt ansvar. O ansvar ska man ju ta. Åtminstone i dessa dagar.

Man får lära sig att gilla läget, helt enkelt. Tvinga själ o hjärta att vara med. Om Jarl Kulle inte tvingar sin själ o sitt förtorkade hjärta att vara med kommer han rulla runt i sin grav i evigheternas evighet efter ovanstående någotsånärliga citat. Då kanske han borrar ett hål till Kina. Coolt. 

(Jaja, tilll havet strax utanför Nya Zeeland. Men, ärligt, vad ska han göra åt det? Surfa, kanske. Gurgla munnen riktigt ren o god.)

Därför kära kollegor, i brist på kunskaper i det svenska språket - jag träffar inte min far så regelbundet som jag önskar - bjussar jag på en insikt, uttalad på nasal o släpig amerikanska, som uppgivenheten har gett mig. Förvärvslivet, here i come:



(Pssst gossar, stora o små, sången är ju egentligen till er. Pappa bara lurar de andra vuxna lite grand. Det har varit en bra sommar, tack för den killar, men nu tvingar min chef mig tillbaka, o jag har typ inget val, för han kommer att kidnappa, tortera o lemlästa mamma om jag inte går ner i hans gruva o börjar hugga igen. Eller tja, vi får se, vi behöver ju inte vässa hackan riktigt än. Men vi kan ju göra oss redo.)