.

När jag kom hem idag var huset fullt av okända.

Jag hälsade o undrade vilka de var. I en del av de storas knän satt små okända. Nalle som har föräldrafritt?

Det luktade i alla fall inte alkohol eller cigarettrök. Det är ju alltid något.

En av de större okända sade att de ville vara anonyma. Som om han var någon slags kändis ute på dåligheter.

"Förresten är vi bara en liten liten karategrupp som brukar träffas ibland o slår varandra sönder o samman!"



Nalle Nelly sa sedan att han bjudit in lite vänner för att titta på friidrott på TV:n. Jag ifrågasatte varför de var hemma hos oss, om inte någon av de andra hade TV. Dessutom frågade jag om inte smånallarna var i minsta laget.

"Nejnej, det är de inte", svarade den största av dem barskt. De små sa ingenting. De stirrade på mig med stora ögon o verkade faktiskt rätt rädda. Det var omöjligt att se om de var små små pojkar eller små flickor. Inte för att det spelar någon roll, egentligen, men ni vet. Någon sorts ansvar har man ju. Att veta vem som kidsen umgås med.

Men sedan brast de ut i skratt, alla smånallarna. Det lät som om Michael Jacksson o Jocke Berg skrattat åt någonting som Traci Chapman sagt.

Jag skakade på huvudet. Det slutade aldrig skaka o snurrade snart runt i rummet med hakan hoppandes upp o ner. Min skjorta blev dregglig o mitt humör annorlunda.

"Alla vi är Caster Semanya utom en som inte hör hemma här!", ropade de i kör.

"Könstesta Staffan Holm, han hoppar som en kärring!", fyllde någon i.

TV:n som de kommit för att titta på var i ett annat rum. Jag lade mig i soffan framför en reklam om folk som skulle försöka överleva tillsammans på en i övrigt rätt öde ö. Inte ens det kunde få huvudet att sluta skaka. Jag undrade precis innan jag kräktes vad de menade med att en inte hör hemma här.