.

Nu i förmiddags skulle jag som vanligt källsortera o göra världen till en lite lite bättre plats att leva på för mig, mina barn o barnbarn. Det höll på att gå åt skogen, vill jag lova.



Hur skulle jag ha tagit mig in i containern för att rädda honom? Nej, ibland är det tur att man har ögonen med sig!

Dessutom minns jag från min tid hos brandkåren att just papperscontainrar är vad som tuttas eld på oftast av samhällets vettvillingar. Om natten händer det vanligen! När barnen borde sova eller smyga sig in på minigolfbanan med en ficklampa o försöka ta nya rekord. Huva! Man kan ju bli beroende av Atarax för mindre.

När jag frågade Nalle om varför han skämtat som han gjort så såg han på mig. Rätt kallt faktiskt o utan en tillstymmelse till ett leende.

Sen brummade han som bara han kan:

"We're tra-a-ash you and me, yes and ev'rything we doo. We're tra-ash!"

Han ser in i spegeln. Det rycker i axlar o ögonbryn. Han snurrar ett fjärdedels varv. Spänner blicken i sin spegelbild.

Personen i spegeln är inte längre han själv. Det är Nanoja han ser!

Någon har stulit min själ. Kanske kidnappat den. Jag vet inte vad man gör i sådana här lägen. Jag tänker vänta på posten o se vad som händer.

Igår var jag i friluftsområdet Vilsta för en lång skön promenad. Klockan var elva, mellantinget mellan frukost o lunch. Då kom förr i tiden mot mig. Det kom i form av killar i svart kletigt bakåtkammat hår. Det kom i form av flickor med kortkorta luggar o prickiga kjolar. Alla bar solbrillor. De kom lika mycket från igår som förr i tiden. Somliga drack fortfarande öl direkt ur burken. Någon kan ha kräkts, fast vackert i så fall. De klev in o ut ur stora bilar, större än allt som åker kring på vägarna idag. Pojkarna o flickorna sjöng Johnny Cash i kör. Yippieyayeah. De från förr i tiden såg lyckliga ut, fria o vilda. Det är väl för att det är så man minns.

När jag kom hem satt jag en tid o blängde på ingenting. Men efter bara några timmar hade jag bestämt mig. Jag snurrade några varv till framför spegeln. Jag är snygg i svart.

Jag flottade varje hårtstrå noggrant. Drog allt bakåt. 'Tvingade sedan min fru att göra likadant. Sedan en öl o klingande gitarrer o basar på stereon. Sedan kavlade jag upp mina rutiga skjortärmar till max. Det bildade ordet Flax. 

Mina barn stirrade förundrat. Jag sade att jag var från förr i tiden. De nickade eftersom de vet att det är sant. Men de förstod ändå inte.

Jag minns inte mycket mer. I morse när jag vaknade var det en stor flottfläck på kudden. Den kommer aldrig att gå bort. Jag har tvättat mitt hår nu. Grundligt, men... Nanoja lämnar en aldrig. Yippieyayeah.

Vissa dagar är riktigt gråa. Då vill man bara dö.

Det kallas för "du är ett fan av Paula Abdul-fan-effekten."

Andra dagar är lika gråa. Fast i ett större perspektiv. Då vill man bara att alla andra ska dö.

Det kallas för Oppenheimer-effekten.

Idag uppnådde Sverigedemokraterna fyra procent. Jag spelar Paula Abdul allt jag orkar sedan jag läste detta. Straight up. Det har alltså hänt att det som startades som andra människors Oppenheimer-effekt har lett till att vi andra bränner hela veckopengen på Cdon. Fast å andra sidan har även Piratpartiet nått upp till fyra procent. Så de av oss som har en liberal tolkning av moral o mitt o ditt blir inte ekonomiskt lidande. Det är ju ett lidande mindre att spräcka upp de gråtunga molnen med.

Oppenheimer ångrande sig efteråt o sade förlåt. Men jag vill i alla fall leva någon annanstans o i en annan tid idag. Rush rush, hurry love and come to me.

I förrgår lagade jag dolmas. Sedan dess har jag inte kunnat släppa en tanke. Här kommer balladen om Rulla Winblad:

Av alla människans hemliga o egna platser finns det ingen som slår toaletten.

Där ska man inte göra inblickar. Det vore nästan lika kränkande som FRA-lagen. Som privatperson kan man dock använda sig av IPRED-lagen o göra undantag. Dessutom finns en gråzon som vi kan kalla typ kissa utomhus eller bara vara i rummet. Dessa inblickar är alltså inte kränkande:

Ingvar Kamprad kissar från sin balkong medan gästerna väntar i rummet intill. Den där Dede bajsar i duschen för att kunna påstå att hon aldrig går på toaletten. Kronprinsessan äter gräddglass samtidigt som hon sitter på toaletten för att spara tid o dessutom förena nytta med nöje.

Fast många vanliga människor har andra rutiner som gäller. De allra flesta vill ha all tid i världen. Vara i fred, i lugn o ro utan att någon bankar på dörren. O en tidning som inte är alltför komplicerad.

Dessutom villl man inte att någon står utanför dörren o väntar när man går ut. Det hemliga rummet fortsätter ju att vara hemligt även en tid efter besöket. Det är lika trist att bli skådad när man lämnar toaletten som när man går in i den. Men tristast av alla när någon i princip slinker in genom den dörr man håller upp för att gå ut. Då vet man att denne någon vet för väl att man gjort det där man inte vill att andra ska veta att man gör. Finns det etikettregler för sånt?

- - - - - - - - - -
Det är nästan en kejsarhistoria att torka någon i stjärten. Utomjordingar kommer när de skådar människan genom tubkikare från månan att tro att barnen är små härskare o att vuxna deras överdrivet hängivna slavar. O störst av alla är vovvarna.
- - - - - - - - - -

Jag vill inte titta ner i toaletten efter att någon av killarna i Gladiatorerna setat där. Jag vill inte äta glass på slottet. Jag vill inte titta på när Dede dushar.

Jag hoppas att jag aldrig blir indragen i en bil av en arg balkanes som sätter en pistol mot mitt huvud o tvingar mig att göra något sånt. Men det är mitt problem. Inte ditt.

När man först hittade ett färdigskrivet manuskript i Ingmar Bergmans sängbord uppstod panik i den kulturella världen. Det var ingen som vågade gå ut o påstå att det faktiskt var legenden själv som skrivit det. Speciellt inte då Ingvar Carlssons faktiskt sovit i rummet i mer än en månad. Till slut tog någon i alla fall bladet från munnen o hävdade att det nog var Ingmar snarare än Ingvar som låg bakom.

Pjäsen handlar om en otrogen präst som ser spöken sedan han blivit gammal. En lysande bitterljuv komedi enligt de som läst manuskriptet.

Pjäsen har premiär i oktober på Stockholms Statsteater. För regi står hela gänget bakom Kanal 5 Drama. Huvudrollerna innehas av Eva Röse o Magnus Uggla. Inom parantes kan sägas att (det var nära att Carolina af Uggla fick en av huvudrollerna, tills en regissör insåg att pjäsen innebär några rätt heta sexscener mellan huvudpersonerna. Nu minns jag inte inte argumentet till att hon inte kunde vara med. Är det så att hon inte är tillräckligt söt så får det stå för regissören i fråga!!!) En rolig detalj är den röda tråden som tar sin start i premiären. Då ska den kvinnliga skuespillerskan göras gravid. Etthundraåttio uppsättningar senare, nio månader efteråt, är det meningen att ett barn ska födas på scenen. Då har resan nått sitt mål, den otrogna prästen som ser spöken sedan han blivit gammal blir äntligen förlöst. Vissa scener har förresten tydligen inte repeterats fullt ut. Dogmavarning?

Det rör sig således om något som bäst förklaras som en repetativ följetång. Publik som ser pjäsen vid flera tillfällen kommer att se samma sak som tidigare, men ändå inte. Det låter rätt märkligt, men enligt Kanal 5 Drama-gänget är det inte så jävla konstigt.

Alla vi som hoppats att Magnus Uggla inte ska sjunga bort pjäsen har vunnit jackpot. Han har skrivit kontrakt på att följa manus till punkt o pricka o ingen som läst utkast av manuskriptet har funnit stycken av sång. Det oroar givetvis en aning att Bo Kaspers Orkester fått den stora äran att skriva bakgrundsljud till pjäsen. Bitarna ska vara instrumentala, så sångaren kommer inte vara med o därför går de tillfälligtvis under namnet Orkester. Men ändå.

Fast Torsten Flinck o Lars Norén lär ha druckit sig fulla för en tid sedan. Igår berättade Flinck att om det blir någon jävla Karl Gerhard av det heliga hela då vet han inte vad han gör. Det är ingen skillnad mot annars, fast den här gången vet han medvetet inte vad han gör! Lars Norén är tydligen mer oroad för någonting med Poppe. Han är beredd att siffersätta sin oro o har redan satt ut sina kolon. Det är skönare för honom om du lider än att han gör det. Men så är det ju också han som bestämmer.

Men ändå, en ny Bergman är ändå en ny Bergman.

Så här har Ingvar Carlsson sagt, förresten: "...en varsamt skör o mångtrådig historia som samtidigt fångar sin läsare i andtruten spänning över den litterära dramaturgin. Jag skulle inte ha gjort det bättre själv. Fniss."

Det lockade fram ett gapskratt från den anonyme tjänstemannen i telefonluren på andra sidan.

Nej, hon äter inte barn. Hon äter ganska vanlig mat.

Fast, sedan harklade han sig o erkände att, jo, hon biter barn. Tydligen har drottning Silvia bitit barn vid några tillfällen under sommaren. Fast även om ett finger kanske lossnat någon gång har hon i så fall spottat ut det. Det är vår anonyme källa säker på.

Ska man eller ska man inte? Vilken mening råder i kungahuset?

Det dementeras kraftigt: Hovet har inte för avsikt att avliva drottningen.

Experterna är tämligen eniga o säger att ett tillfälle är ett tillfälle för mycket. Hon ska bort. För sin egen o för andras skull. Fast det är innan media lägger alla korten på bordet o berättar för experterna vem som utdelat betten. Helt plötsligt vänder många av experterna o menar att en gång är ingen gång, något enstaka tillfälle, det går troligtvis att bota eller till o med att det kan ha rört sig endast om revirförsvarande nafs. Troligtvis har det även varit barnen som betett sig opassande. Kanske borde barnen själva kopplas. Dessutom, påpekar någon, så är hon väl ingen hund?

Silvia själv är besatt med munkavel av övriga hovet o kan därför inte höras i sak. 

Viktoria ler stort med hela ansiktet o säger att det är en ära. Daniel ska förklara närmare när en stor kvinnlig vakt hastigt sveper in honom i slottet igen. CP säger att barnen ljuger, att hans mamma inte är en sån som bits. Åtminstone egentligen. Enligt honom är det en gammal discoskada som spökar. Kungen klappar gråtande barn på händerna o säger ingenting.

Hur har det gått för barnen? Jo, halvprinsessan Madeleine opererades omedelbart efter bettet o har inte fått andra men än ett "fuck-you"-finger av plast. En tysk turistpojke klarade sig med några tryck av sådan där mirakelspray som får italienska fotbollsspelare på benen efter att ha gråtit efter mamma på gräset. Ytterligare några små pojkar o flickor är förpassade till den landsbygd de en gång kom ifrån. Deras identiteter o hemorter är mörkade o vi har därför inte kunnat hitta dem. Vi får hoppas att de har de bra, efter omständigheterna. Hovet lär ha skickat kondoleanser.

Under min semsester ska jag lära mig lite nya språk.

Jag har försökt få till det perfekta uttalet av "Borde det inte vara en... knopp där?" på somaliska. Det går så där eftersom jag inte lyckats hitta ett somaliskt lexikon. Det ska ju vara lite som finska, fast med dubbla o:n i stället för dubbla i:n.

Undrar om det finns en anledning till att vissa fraser inte kan översättas fullt ut. Nästan som att något saknas?
אלוהים שלי, מה ערלה itches

Vårt västerländska alfabet är praktiskt, men när det kommer till estetisk skönhet är det helt underlägset somliga andra. 
وتقول ماما الخاص بك؟ إذا كانت قديمة جدا وأنها جميلة الثدي

Jag har lyckats lära mig att om en mening, oavsett språk, inte innehåller något om ett fordon, så handlar den så gott som alltid om mat.
Mund të keni të motrën time pizza?

Tidigare idag när jag åkte bil så rullade ett lik framför mig. Jag tvingades bromsa till för att inte köra på det. Inte så att jag ens hann tänka tanken att jag skulle skada den döda särskilt allvarligt, men det kändes rätt att göra så.

Det sprang ut en ung flicka på vägen o rullade undan vagnen med den döde på. Tänk er Laila Bagge för femton år sedan. Hon såg rätt generad o stressad ut. Efter henne kom en bister kollega o verkade tycka att livet var rätt långsamt. Han hjälpte flickan att lyfta o skjuta vagnen med liket upp på trotoaren. Tillsammans bar de sedan in liket i deras Fonusbil. Flickan vände sig mot mig o log på det där sättet som man gör när saker som denna händer. 

Hennes kollegas blick på henne samtidigt.

Drop dead kallas det på engelska?

Jag har chansen att förbli svensk medborgare. Idag låg det ett ordspråktest i brevlådan. Det är någon kontrollmyndighet med anknytning till Alliansen som på eget bevåg skickat ut detta. Om jag har alla rätt har jag goda chanser att få stanna i landet.

Det är ett antal påstående som ska fyllas i med namnet på en känd person. Det förefaller svårt att få en enda vanlig person att passa samtliga påståenden. Det krävs ovanliga personer för att det ska fungera. Först provar vi med Johan T Lindwall:

- Att vakna i mörkret o se Johan T Lindwall - en fasa för onda män.

- Den som ser Johan T Lindwall utan mask dör en fasansfull död.

- Det finns nätter då Johan T Lindwall lämnar djungeln o går på stadens gator som en vanlig man.

- Du hittar aldrig Johan T Lindwall - han hittar dig.

- Då Johan T Lindwall frågar svarar man.

- Då Johan T Lindwall rör sig står blixten stilla.

- Då Johan T Lindwall är vred darrar lejonet.

- Johan T Lindwall har tio tigrars styrka.

- Johan T Lindwall har tusen ögon o tusen öron.

- Johan T Lindwall smyger tystare än djungelkatten.

- Johan T Lindwall vilar först då fred råder i världen.

- Johan T Lindwall är hård mot de hårda.

- Johan T Lindwalls röst isar i blodet.

- Sikta aldrig på Johan T Lindwall.

Bitvis fungerar det mycket bra. Men andra delar verkar inte alls stämma.

Det skulle bli alltför tjatigt att upprepa allting igen. Du får använda ditt eget huvud när du funderar över E-type. Det fungerar mycket bättre än man först tänker sig. I alla fall i många av ordspråken. Ibland blir det jättekonstigt. "Sikta aldrig på E-type" blir ju lika skumt som "Sikta aldrig på Johan T Lindwall". Filippa Reinfeldt o Carl Bildt? En del av ordspråken verkar skrivna med någon av dem i åtanke. Det är uppenbart vilka. Närmar jag mig, kan det handla om någon blå?

Även om Filippa Reinfeldt givetvis är kvinna tvingas jag ändå ställa mig frågan: Kan det röra sig om en kvinna? Alexandra Pascalidou? Jag minns inte hurdan röst hon har. Dessutom är det en del detaljer i det skrivna som får mig att känna att det har med Afrika att göra. Lejon, djungelkatter o fred på jorden. Alice Bah?

Svaret ska vara inne rätt snart. En pikétstyrka från Malmöpolisen hänger utanför huset. De är nog de som är här för att hämta mitt svar. Jag byter om från min randiga tröja till en enfärgad bara för att. Nu knackar det på dörren. Bultar. Hårdare o snabbare.

Nordic Battle Group!!! Jag skriver ner det o hoppas att jag stavat rätt.

Jag håller fortfarande pennan i handen när polisen stormar in. De brottar ner mig först. En liten polis kör ner en batong i halsen på mig. Jag kan inte ens väsa fram att vi inte är i fel kommun. Medan de håller fast mig tar de pappret ur min hand. Någon som ser ut som en ledartyp tittar ner på lappen ett tag. Han andas konstigt. Jag oroar mig för att han inte kan läsa. Plötsligt nickar han till åt de andra o gör en liten rörelse med handen.

Plötsligt ligger jag ensam på hallgolvet. O gråter. Det är bara sååå svenskt av mig.

"Kära Katarina!

Jag har ett problem. Det börjar ta över all min vakna tid o en del av mina drömmar.

Min granntant älskar katter. Hon är en sjuk människa o lever för katter. Jag hoppas att hon flyttar eller hämtas av vårdpersonal snart. Min andra granne vill att hon ska dö. Jag tror att han har ett jaktgevär. Mina barn påstår att han skjuter ut från sitt sovrumsfönster ibland när det åskar.

Det upprör alltid min granntant när jag skakar katter ner från träd. Jag brukar säga att de alltid landar på benen. Hon skriker att det är en myt. Jag insåg sedan länge att hon har rätt. Ibland hamnar de på benen, men lika ofta på ryggen eller huvudet.

O den långa ludna svansen.

Ibland förföljer jag min granntant. Oftast utan att hon märker det. Då brukar jag kasta saker som jag hittar på marken efter henne. På henne om jag har en bra dag, såklart. Om hon får syn på mig brukar jag springa mot henne så fort jag kan o flaxa med armarna. Då är jag helt tyst så jag hör hennes skrik bättre. För att vara så gammal är hon rätt snabb o smidig. Det kanske är någonting hon lärt sig av katter.

Det kan vara hennes lycka att hon är så smidig om min andra granne försöker skjuta henne någon gång. Om han missar första skottet kan hon ju gömma sig fort bakom någonting hårt. Jag tror att om jag är där när det händer kommer jag kasta katter ut på gatan så att hon känner att hon måste springa fram från sitt skydd o rädda dem. Det blir mer spännande då.

Hon älskar katter så mycket. Det är rätt äckligt egentligen. Jag tror att hon älskar katter mer än hennes barn älskar henne. Hon kan sitta en hel förmiddag på huk o stryka en katt över ryggen o på magen.

O den långa ludna svansen.

Hon skulle anmäla till polisen om hon fick reda på att någon smetade senap i stjärten på en katt eller värmde den ljummen i en mikro. Hon är sån sort, det syns lång väg.

Som hon glor ilsket när jag skakar ner katter från träd!

Är det något fel på min granntant? Vågar jag lägga in en stöt på henne o fråga om hon vill ligga med mig? MVH Jan G"

"Käre Jan G, du behöver inte oroa dig för din granntant. Hon är helt normal. Fråga på du bara. Katarina"

För att bli medlem i "Kortväxtas Vänner" krävs det att du själv är minst en och sjuttio lång om du är man och en och sextiotre om du är kvinna. Annars är du själv kortväxt. Då kan du inte anses vara en vän. I så fall sysslar du med självömkan.

För att uppskattas av "Kortväxtas Vänner" krävs det dessutom att du inte är underårig. Det är inget fel i att tycka om barn. Men det får inte vara ett krav för medlemskap.

Systerföreningen "Framskjuten förarstol" är gratis att vara medlem i. Det kan vara därför som systerföreningens medlemsantal vida överstiger "Kortväxtas Vänner". "Framskjuten förarstol" har ingen egen egentlig verksamhet utöver att medlemmarna får ett antal stickers att sätta på bilarna. Normen att ändra sin biltuta till ett gällt "Beep Beep" gäller förstås, fast är inte något som åligger en medlem utan snarare något som anammas.

Motreaktionen "Vi som ogillar dvärgar" gör inget större väsen av sig. Det uppstår sällan allvarligare konfrontationer mellan grupperna. Det senaste tilltaget var en debattartikel i en lokaltidning där man uppgav att alla kortväxta har löjliga röster. Skribenten "En fjärdedel huvud" bemötte inlägget med att skriva att kortväxta inte alls har löjliga röster, det är bara det att ljudet förvrängs när det kommer nedifrån o upp. Det var ett i huvudsak sakligt inlägg som dock förlorade viss trovärdighet genom avslutningskommentaren om att kort o tjock är bättre än lång o smal. En representant för "Vi som ogillar dvärgar" svepte undan detta med att korta människor ser arslen överallt o hela tiden. 

Det finns ingen anledning för de flesta av oss att välja sida. Normalt säger ju inte längden någonting om hur bra en människa är? Man måste inte vara elak eller dålig för att man är kort. Man måste inte vara snygg o bättre enbart för att man är lång. Det finns faktiskt undantag för allting. Det är ju därför föreningar som "Kortväxtas Vänner" existerar!

Ikaros Smederna har gått i konkurs o förlorat sin elitlicens. De får inte vara med längre.

Inte en högersväng har de gjort under åren. Allt har gått som det ska på banan. Men inte i kassan.

Det är tråkigt när epoker går i graven.

Men det är inte mycket att säga mer än att i Speedway är det viktigt att det går runt.

Jag är inspirerad av Magdalena Graaf dessa dagar. Denise Lopez skulle få köra min gamla bil också. O lämna mina barn på dagis om hon absolut hade lust.

Min son lär sig om världen. I går tittade vi på när hårdrockarna Heat spelade på TV. Plötsligt utbrister han under en av spelningarna att trummisen är lik mig. Jag försökte kika, men givetvis zoomade man aldrig in trummisen igen. Det finns säkert en anledning till det.

Min son tittar på mig o flinar. Det gör han alltid innan han dräper till. Den här gången:

"Han var jättelik dig. Det är därför han fick sitta längst bak."

I dag var vi o badade, då fick min son en kallsup o kräktes mitt bland alla människor. Folk runt omkring tittade med avsky o skräck. Det är så det känns mitt barn. Du fick din mors utseende o kommer aldrig riktigt förstå. Men ungefär så.