Toner i skymningen
Regnet slår in mot stället där jag står o röker. Det hindrar mig att fimpa min cigarett i askoppen. Eller, hindrar o hindrar. Men jag har ingen lust att bli genomblöt.
Efter två sekunders tvekan skjuter jag ut cigaretten på gräsmattan o hoppas att ingen kommer att upptäcka den.
Jag återvänder in till ännu en sådan där märklig fredagkväll. En jag längtat efter men ändå inte har någon som helst aning om vad jag ska göra av. Helt klart kommer jag att vara hemma i alla fall.
Vi väntar barn igen. Nummer fyra. Det är inte riktigt dags ännu, but it's gettin' there... Tillräckligt dags för att jag vill vara nära min fru o dessutom nykter.
Min fru är trött nu för tiden. Hon är ju trots allt väldigt många kilo tyngre än vanligt. Någon gång runt tio brukar hon vilja gå o lägga sig. Det blir aldrig så tidigt på vardagarna av någon anledning. Däremot under helgerna. Det är ok.
Hon har svårt att gå o lägga sig utan mig. Det har hon alltid haft. Det är ganska charmigt o rörande, såklart. Men jag tycker synd om både henne o mig när hon sitter med rödsprängda ögon o bara försöker finnas till bredvid mig. Hon varken sover, pratar eller ser på TV:n. Jag börjar ofta skruva på mig o känna att ingen av oss får ut det vi borde. Då brukar jag föreslå att hon ska gå o lägga sig. Ibland gör hon det. Nu för tiden oftare än annars.
Då brukar jag kunna få min egen lilla stund.
Ikväll har jag planerat in att fortsätta läsa i min nya fina bok om Tom Waits. Soundtrack blir Dylans nya. Till det en öl o kanske några skivor serranoskinka.
Livet är hårt mot de hårda. Dessa dagar måste jag vara en mycket mild man.
Rebellen inom mig har skjutit en fimp på gräsmattan. Den vuxne mannen inom mig har lite ångest över det.
