.

Någon spelar en melodi i närheten. Men inte så nära att konturerna i stycket är helt tydliga. Det är någonting jag tycker mig känna igen utan att komma på vad det är. Ett ganska bra motiv till hur jag ser på världen jag lever i.

Vissa dagar känns allt omkring främmande, trots att det är bekant. Som någonting jag varit med om tidigare i livet, men som till stora delare gått förlorat o glömts bort. Det är väl normalt. Ett sätt för människan att tvingas att gå vidare. Meningen är väl inte att jag helt ska förstå den värld mina barn inom kort ska uppleva. Det är ju deras värld, inte min, trots att den egentligen är densamma. Det jag ser o förstår bygger ju på det bagage mitt förflutna utgör. Det börjar ju bli en anständig resa jag har bakom mig, även om det ännu är långt kvar till mål. Mina barn har precis börjat sina resor.

Men fan ta mig den dag jag ylar om att jag har haft allt det där, gjort allt det där, det är inget jag vill igen. Melodin som spelas är vacker, så mycket kan jag höra. Det finns en smärta i rösten som är uppenbar trots att jag inte utröner ett ord, eller ens språket.

I dag när jag vaknade låg mitt barn tätt intill mig. I någon sekund sov han men, säkert på grund av mig, strax slog han upp sina ögon mot mig. Han log inte, han är inte sorten som älskar att vakna, men han såg ömt o fundersamt på mig. Jag lade mitt finger i hans hand o han kramade det försiktigt. Det är en gåva att bli omhållen av sitt barn. Om några år kommer min hand vara främmande i hans, han kommer inte vilja hålla den. Så är det. Men än så länge finner vi stöd o tröst i varandra genom att hålla om varandra. Snart får vi uppfinna nya sätt att komma varandra nära.

Livets teater innebär många roller för oss att klara av att spela. Scenen förändras dag för dag o morgondagen vet vi inte ett dugg om. Allt kan förändras i ett slag. Oftast gör det ju inte det, men möjligheten finns. Därför är det enormt viktigt att leva i nuet. O att kunna släppa denna teater o stå nakna inför de som står oss närmast. Det förtjänar vi o det vinner vi på. Kanske är vi i någon mån skyldiga varandra det också. I den sunda tolkningen av skyldig.

Melodin utifrån är över sedan länge. Jag skriver långsamt. Men när jag är klar med den här texten ska jag sätta på en sång jag känner igen. En melodi som en gång var din o min o som fortfarande är det varje gång den spelas. Barnen växer upp o blir vackrare än oss. Hoppas de lär sig slåss, mot världen o mot oss. Det visar sig. Hoppas de inte försvinner för långt o för ofta ifrån. Det visar sig också.

Ta denna melodi, nu. Tjafsa inte så mycket om det som varit.

Det är god natt från Gil. Han hade precis hittat hem igen o lär ha somnat varm, torr o lycklig.

Eskilstunas opposition vill inte att kommunen ska ingå avtal med Rättvisemärkt AB.

Niklas Frykman, gruppledare för Folkpartiet, förklarar detta med att Fairtrade har en lång historia som grundar sig i motstånd mot frihandel och marknadsekonomi.

Niklas har uppenbarligen läst på o insett att Fairtrade har en lång historia. Fast även om det kan ingå visst motstånd mot frihandel o marknadsekonomi så är det väl inte vad det främst grundar sig i? Jag antar att du vet, men utifall du missat detta: Faritrades arbete grundar sig snarare i att jobba för sjyssta arbetsvillkor för arbetare världen över, med fokus på utsatta grupper inom speciellt utsatta verksamheter; t. ex. produktion av kaffe, bananer, socker o kakao. De flesta människor brukar ha svårt att hävda att den tanken är fel. Mums, förresten.

Men Niklas ser det som att det hindrar frihandel o marknadsekonomi varje gång Fairtrade kräver av ett företag att arbetare ska få skälig lön o mänskliga arbetsvillkor o att barn inte anställs i produktionen för företaget att få ett rättvisecertifikat. (För övrigt så har det aldrig hänt att Fairtrade hotat eller tvingat ett företag att ställa upp på dessa petitesser, det är bara det att företaget i så fall kan glömma den lilla rättvisemärkestämpeln på sina produkter. Det är en speciell inställning som Niklas har. Man kan inte låta bli att tänka på vad han egentligen menar.

I huvudet på Frykman.

Öööööh.

Det är bättre för marknadsekonomin att göra som Nike o anställa små barn att sy skor nästan gratis. Det är en lysande frihandel som FARC-gerillan sysslar med, helt avreglerat från början till slut. Man blir imponerad av den klara teori som synliggörs när man skriver ner dessa verksamheter på papper. Givetvis tjänar man mer pengar o främjar BNP om man skippar såväl löneutbetalning som skatter. Skillnaden mellan dig o Niklas är att du förstår att dessa detaljer finns till för att vissa människor inte ska bli direkt utnyttjade för att andra ska bli feta. Fairtrades främsta uppdrag är ju faktiskt att ge oss vanliga människor möjligheten att påverka situationen för människor som inte har det lika självklart enkelt som du o jag. Till det bättre. Om det sedan för med sig att frihandel o marknadsekonomi hamnar lite grand i kläm, så måste det ju nödvändigtvis inte vara ett resultat som är ont. Trots allt så var ju människan här först o uppfann marknaden för sin egen skull o inte tvärtom. Har jag för mig?

Några slogans som inte Niklas, vad jag vet, har uttalat.

Slavhandel är givetvis ultimat för marknaden.
Tortyr är den bästa förhörsmetoden.
Gift förenklar grönsaksproduktionen.
Politiker är inte av naturen dumma, onda eller giriga, men även sådana människor kan bli politiker.

Jag tar en kaffe med socker. Niklas får nöja sig med en rak banan.

Idag var min frukost en kaffe med cigarett.

Min lunch var ICA:s egna köttbullar. Med bönor o matvete.

Ikväll ska jag äta en flaska vin.

Du kanske tror att jag har gått med i en sekt.

Uppenbarligen.

En sista bild innan jag länkar den här bloggen till min facebooksida.

Du vet hur de flesta som kommer från en annan del av Sverige inte klarar av att prata om Örebro utan att vara tvungna att ta en paus o sedan upprepa ortsnamnet med gnällig o bajsnödig dialekt, så kallad örebrodialekt. Innan de fått detta avklarat kan de inte avsluta meningen där Örebro var inblandad.

Det är en gemensam tics som svenskar lider av.

En annan.



Så ska det ju inte vara. Det ska vara så här.



Musikvideon är kanske den bästa någonsin. Folk får parodiera den bäst de vill. Det slår alltid fel o tillbaka. Det är helt genialiskt att till denna mjuka seriösa kärleksballad göra en video där en blind kvinnlig student gång på gång uppvaktas av en hårfager mustaschprydd gänglig medelålders svart man i konstiga kläder som undrar om det är honom som hon is looking for. 

Mindre roligt är att det aldrig slår fel när man råkar diskutera sången (händer inte så ofta) eller klassiska musikvideor (händer aningen oftare) i ett sällskap att någon till slut kastar ur sig att haha, har ni tänkt på att hon tjejen i "Hallo är blind o att han sjunger is it me you're looking for".

Näh, det har vi inte tänkt på tidigare o säkert inte Lionel heller. Förresten lider du av tics.

Har du hört den här på sistone? "Jag är Messi!" Nej, det är inte Zlatan inför sin träning. Det är alla som spelar fotboll. Gissa vem denne Messi har fått sitt förnamn efter. Jodå.

(Jag kan inte låta bli att reflektera inom parantes. Hello släpptes 1984. Lilla Messi föddes 1987 o hans föräldrar - jag hittar ingen info om det är mamman eller pappan som bestämde namnet - bestämde sig för att döpa honom till Lionel efter Richie. Det är lite som att du skulle döpa ditt nästa barn till Niklas, efter sångaren i Jumper.)

Gemensamma tics varierar givetvis mellan olika länder. I till exempel Japan skulle ingen få för sig att skratta åt Lionel. De kissar hellre på sig i smyg. I Österrike säger barnen som leker nationalhjältar "Du bist Arnold und I'll be Bach"