Min bror; en smärre hyllning

När min bror kom till världen var det en stor händelse. Klart jag hellre velat haft en syster eller en egen brandyxa, men ändå. En bror är ju ändå nåt. Jag tyckte att han kröp roligt. Det var som jag kunde tänka mig att det kunde vara att se partyprissen Salem Al Fakir hitta hem dagen efter andra chansen i Örebro. Jag tyckte mycket om att se på hur han kröp fram o tillbaka i badkaret. Det var bara mamma som hindrade den leken när hon kunde. Men det var inte lätt att öppna vår badrumsdörr utifrån, så ofta kunde jag sitta i timmar o titta på honom.

Lite avundsjuk var jag på att han hade en pappa. Eller, klart att jag också hade en pappa, men mamma kunde inte komma ihåg något över huvudtaget om vem det i så fall skulle kunna vara. Men min bror hade hon gjort med en Esbjörn som hon träffat en gång på en konferens. Även om hon inte vet mer än så, så är det ju mycket mer än den axelryckning hon brukade ge mig när jag tjatade om ett svar.



Min mamma kunde hålla min bror i en hand rätt länge utan att börja darra eller tappa honom. Men nu handlar ju inte den här texten om henne, utan om honom.

Det är otroligt hur lik han är sig än idag. En jättesöt trettioåring alltså. Jag är lika glad idag, som jag var när han var ny, över honom. Det där med en brandyxa, det var ju bara en fånig idé, som jag släppte för flera år sedan. Sen har jag blivit feminist på senare år o tycker att pojkar o flickor är lika mycket värda, så idag är det skönt att slippa ha en syster.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits