.

Min polare från folkpartiet råkade få tag på Thomas Bodströms nya romanmanuskript när han i morse var o kollade i sossarnas mailboxar efter vilka som hånglat med vilka på gårdagens partistämma.

Boken verkar utspela sig i en svensk medelstor stad. Huvudpersonerna är barn. De vuxna är ständigt närvarande, men undantagslöst som gråa o anonyma bakgrundsfigurer.

På TV gör nyheterna reklam för ett dagis (jajaja, jag vet att det hetej föjskola, skriver Bodström i en fotnot) som gör allt för att skydda barnen från omvärldens faror. I alla fall i form av allergener.

Allergifria dagis låter bäst i hela världen. Inte en dammtuss, på golvet, ett hundhårstrå på dagisvännens krage eller en parfymdroppe på farmor som kommer o hämtar. Inte en mjölkprodukt i lunchen, inga pollen på innekläderna eftersom man byter till innekläder innan man går in o säkert får man sällan skaldjur till mellis.

Barnen mår säkert underbart på detta dagis. Eksem försvinner o barn slipper därmed stigmatiseras så där trist så att de aldrig mer i hela livet får kompisar, fruar eller arbeten. Dessutom kan de andas pipfritt hela tiden o slicka på golvet utan att bli sjuka eller ens äckliga.

Allt det där låter bra, säger Tony Irving. Määnn (Men)...

(Alla barn vet vem Tony Irving är. Bara för att vi vuxna är fulla under fredagsmyset så betyder ju inte det att barnen missar att registrera vad som sker o vad de ser.)

Vad händer sedan när barnen börjar i skolan? O får vistas i en så kallad normal miljö? Blossar exemen upp över hela deras kroppar o de blir små bergatrollsbortbytingar som måste avlivas. Eller dör de redan i krampaktiga andningssvårigheter för att fröken har en undulat eller en älskare som nyttjar Axe därhemma?

Principen beskydda mot allt som kan skada ditt barn kan man ju sedan applicera på precis allt. Det är enkelt att skydda barnet även mot våld, sexuella abnormaliteter o underutvecklande TV-program. Visst, så länge barnen bor hemma o i en garderob med tättslutande plastinkråm så är det inga problem.

Fast en dag tvingas ju barnen släppa taget o leva i världen som den faktiskt ser ut o är. Är det vettigt att göra steget mellan det tidiga beskyddade livet och verkligheten galet stort?

Bodström svarar genom att låta de grådaskiga o genomskinliga beskyddade barnen dö i någon slags pestens tid där de till o med kvävs till döds av vaccin o ambulansbilarnas avgaser. De andra barnen står bredvid o äter snor direkt ur näsan o fattar nästan ingenting av vad som händer. 

Bodström avslutar märgfullt: Jag tror på skärseld.