Tum efter tum

SSU-ordförande Kicki D har anklagat mig (Det framgick inte för vad då orden flöt samman till ett enda som jag inte kunde uppfatta eftersom jag torkade små vassa spott ur mitt ansikte). Detta är mitt försvarstal:

Visst, jag är fyllerist, lögnare och dansman. Näääh. Egentligen är jag bara fyllerist. Och lite glömsk, eftersom jag också är en dansman. Om jag ska tala sanning.

Mycket händer som leder till annat. Sedan den dag jag upptäckte att jag kan andas under vatten har jag blivit högfärdig. Än värre blev det sedan jag är Ulrika Jonsson. Nu vill jag ligga med massor av män. Räkna kärlek i avverkade centimetrar. Eller i framtida schlagerfestivalsegrar. Om jag bara kunde minnas vem David Irving är. Troligtvis bara något gammalt sjukdomsalstrande ragg. Åtminstone någon slags dålig smak längst ut på tungan. Jajaja, det är en blandning av lätt och svårt att vara Ulrika. Sött och salt.

Sant är ändock som de i Dansbandskampen sjöng så vackert i lördags att det är först när vi ser hur de har det i Nordkorea som vi kan säga om de har det bra eller dåligt eller mitt emellan. Lite som med barnen som missar Bolibompa dag ut och dag in nu för tiden. Men det gör en stark som en pepparsås i Borås.

Med andra ord har jag inget att säga till mitt försvar, mer än att jag inte bryr mig så mycket om saker och ting. Det är också en pinsamhet som kommer med åldern, gissar jag. Där ingår pubbesök och schlagernoja, det säger i alla fall min före detta mentor, Alexander (mer hailande om honom imorgon). Därför, Kicki, är saker som de är. Så enkelt som att brottas ner av några vakter. Livet borde inte vara svårare. Då skulle man ju behöva vara doktor för att förstå det. Det gallrar ju faktiskt bort många av oss. Till och med sådana som inte gallrar bort sig själva.

Att juletider kom så lägligt kan vi väl ta en runda på? Du bjuder...? Visst är det vackert att se hur bartenderns mätglas fylls tum för tum och att veta att det bara handlar om sekunder tills drickat hamnar i egen strupe. Det är så att man vill gråta som en bruten svensk konsonant.

Detta borde ha slutat med ett bananskal, men även jag har ett hjärta. Är det pinsamt dessa dagar?

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits