.

Idag diskuterade jag efternamn med mina barn. Varför de tvingas bära mitt namn osv.

Vi kom in på förr i tiden. Det var de som började. Jag kunde bara fortsätta.

"Om vi hade levt i förr i tiden, då hade ni alla hetat Andreasson i efternamn. Hade ni en syster skulle hon ha hetat Andreasdotter. Det beror på hur det var ännu mer förr i tiden. Då skulle du Viktor till o med hetat Viktor (tadaah!) Andreas Son. Men sen blev människorna för många eller började prata för slarvigt. Då drog man ihop det till Viktor Andreasson i stället. Fast idag har vi blivit så många människor att vi inte känner varandra, så ingen skulle förstå vem du är son till. Därför har vi bestämt att det är coolare att få kalla oss vad vi vill, så länge det stannar inom familjen. Om man är grovt kriminell eller hiphoppare kan man till o med byta namn. Enkelt, eller hur? O de gamla hederliga namnen lever ju vidare. På grund av någon gammal Erik som fanns för länge sen."

Min näst yngsta son funderar ett tag.

"Fanns det alltså några killar som hette Johan o Erik som knullade runt som fan för länge sen? Ulv o Ulrik kan inte ha haft stor framgång hos kvinnorna."

"Ja. O nej. Min son, så måste det vara."

Sen ringde det på dörren. Det var mitt andra jag som stod utanför o log stort åt barnen samtidigt som han slog ut med armarna o skanderade att han inte hade några julgåvor med sig Barampapapam Barampapabam. 

Jaja. I valet mellan hungerstrejk o tjohoo, så väljer vi det senare: