Pizza till lunch

På gatan gick en man med den största pizzakartong jag sett i hela mitt liv.

"Stanna för fan!", skrek jag till min chaufför, "Hela gräsmattan är full av Stolta Fjällskivlingar!" (I december! Ha du oduglige!)

Jag var ur bilen innan ljudet av tvärniten lagt sig. Mannen med pizzakartongen såg rätt skraj ut när jag tvingade honom att stanna med det magiska o internationella kodordet "stop!"

Men jag hade redan insett att det var en mycket liten man, till höjd o bredd, o dessutom till personlighet. Pizzakartongen var högst ordinär i sin storlek. Men jag hade ju gett mig in i leken o ställde den lilla lilla mannen till svars, "Vart har du fått pizzan ifrån?"

"Den är min. Jag har köpt den!", försökte minimannen ryta, men pep fram istället.

"Med falska sedlar?", ylade jag. "Eller med stulna? Eller tveksamt förvärvade?"

"Nej. Vanliga.", påstod den pyttefjantiga mannen.

"Tror jag inte det minsta på. Varifrån?", kontrade jag med en iskall blick på pizzakartongen. Lilleputt såg ut att vara sorten som beställde en barncapriccosa. Annars hade jag fan ryckt kartongen o stuckit.

"Mitt arbete, va fan tror du?" Nu såg mannen som klätt ut sig till ett flickebarn rätt sur ut. Gud vilken stämning vi har ordnat för oss i dagens svenska samhälle. Tacka vet jag förr i tiden. Eller förresten, tacka vet jag förr i tiden i Italien. Då gick folk o log mot varandra hela dagarna. Iförda lagerblad runt huvudet o helt nakna under läckra togas.

"Jobbar du på en pizzeria?" Jag tyckte det kunde vara socialt intelligent att fråga.

"Nej. Jag trodde du menar vart jag fått pengarna ifrån. Fast du inte har med det att göra." Återigen gjorde han klart att han inte var från Italien o förr i tiden.

"Fast jag inte har med det att göra...", härmade jag hans klämda råtta till röst. "Jag menar pizzan."

Han sträckte fram sin lilla lilla hand. Jag gapade stort o slukade handen blixtsnabbt. De små små ögonen blev nästan normalt stora när jag låtsades göra ansträngningar för att svälja handen. Sedan slet han ut sin lilla klibbiga hand o kastade ett litet papper på mig.

Det var en pizzameny där även pizzerians adress framgick. Hade halvmänniskan varit trevligare hade jag sagt tack. Nu återvände jag istället till bilen som stod o väntade på mig.

Min privatchaufför satt o sov över ratten. Han hävdar att han lever ett jobbigt liv. Ja, vem fan gör inte det.

"Här!", väckte jag honom. "Där har de världens största pizzor. Äkta italienska på det sätt som de gjorde förr i tiden! Kör kör kör!" 

Min chaufför tryckte gasen i botten med nån kommentar om att pizzan som vi känner den knappast har italienskt ursprung.

"Du låter som Anna Anka eller han med skägget i På Spåret. ("Är det bra eller dåligt", hörde jag honom mumla. Värt att svara på? Skulle inte tro det.) Ta en pizza du med o låt maten tysta munnen."

"Privatchaufför, förresten. Den enda snygga tjejen i årets Robinson säger att hon jobbar som privatchaufför. Alltså, vad innebär det? Vad är det egentligen hon jobbar med. Egentligen?..."


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits